Fuschia
Skrivet:
25 november
kl. 15:58
Detta var den första skiva jag köpte när jag fick skivspelare.
Älskade den då,och tycker fortfarande jättemycket om den.
Och budskapet är ,tyvärr,fortfarande lika aktuellt!
Skrivet:
25 november
kl. 14:46
Så är det faktiskt när man "bara går hemma".
När jag väntade på Lillebror stannade en lärare. Hon frågade mig om inte jag var från "Ö". Hon var jämngammal med min syster och de hade gått i samma klass. Hon hade funderat över det ett tag,och jag hade också tyckt hon verkat bekant.
När jag väntade på 8-åringen som var försenad från utflykten började jag prata med sonens bästis pappa. Upplevt honom som antingen dryg eller blyg,men visade sig att han inte var någotdera (man ska inte döma när man inte känner någon). Han hade humor och verkade glad att jag började prata. På hemvägen pratade jag med en förälder som har barn i samma skola som två av killarna om väder och annat.
Så. Min läxa blir att vara mer öppen och inte vara rädd för att ta kontakt.
För sjutton vad glad man blir!
Skrivet:
25 november
kl. 12:01
...och så var människan sjuk. Men,jag kan vänta.
Kan tyckas som en bagatell,men älskade 8-åringen har det tufft ändå och behöver stöd. Inte nåt jäkla tjafs. Ska klargöra att om hon har åsikter så ska de framföras till mig eller Maken och absolut inte ge sig på 8-åringen.
Cyklade hem och sanerade hallen istället. Konstigt det finns lera ute för man kunde tro att allt samlats på vårt hallgolv.
Nu en slapparstund innan killarna ska hämtas.
