Nu är det bara att vänta o hoppas att det löser sig snarast möjligt med boende så vi får gå vidare i livet. Att bo tillsammans fast man beslutat att gå isär är tärande på oss alla,inte minst barnen.

Då de är införstådda med vårt val vilket vi diskuterat med alla närvarande har de fått lite tid att smälta in,det är aldrig fel. Vi finns ju kvar men på varsitt håll då det är bästa lösningen. Att man växer ihop eller ifrån varann är ingen katastrof så länge vänskapen består.

För oss har det faktiskt inneburit en lättnad då vi äntligen förstått varandras behov samt hur vi trampat på varann utan att komma vidare. Nu känns det bra,dessutom får man ha sin egen tid utan massa krav o tjafs. Detta kan bara bli bättre o bättre.

Det är svårt detta med förtroende,att kunna lita blint på någon annan är ibland lite svävande. En gång i tiden blev jag sviken och brädad av en tjej,detta gör att det är svårt att lita på någon fullt ut fast man inget hellre vill.

Men om man inte gör det så är det ju ett stort hinder i en relation, vem kan man egentligen lita på om man inte ens litar på sin partner. Detta är ju ett ömsesidigt förtroende människor emellan,då måste man ju ändå släppa greppet o acceptera att vi är olika individer.

Att det finns otrohet o annat elände som man inte kan styra över är ju en sak men att man misstror alla bara för det,det verkar inte logiskt. Om man nu är så rädd för detta,då är man kanske inte mogen att ha ett förhållande. Ja.. det är inte lätt men det finns ju heller inget som säger att det blir så igen bara för att man misstror alla efter en blåsning tidigare.

Till dig som är otrogen din partner har jag bara en fundering, varför stannar du kvar i relationen om du inte är nöjd? Det är ju uppenbart nåt som inte är bra då du prövar andra vägar eller hur?

Dessutom skapar du en misstänksamhet och sviker någon som faktiskt trodde på dig,känns det bra?

Vad innebär det egentligen att vara vuxen? Att ta ansvar För sina handlingar med de konsekvenser det medför är ju självklara men sedan då. När man står inför en separation är det mycket som ska lösas till allas bästa men det är inte lätt då man har barn eller ska fördela bohaget m.m.

Om man nu kan lösa dessa knutar så tycker man oftast inte lika om t.ex. umgänget och det ekonomiska, hur löser man sådant så smärtfritt som möjligt?

Barnen tycker såklart att det är tråkigt men det går ju inte att stanna bara för att barnen så önskar då de också märker av den dåliga atmosfären i relationen.

Att bo som särbo kan ju vara lösningen, men det verkar långsökt att det ska funka då man inte fungerar i gemensamt boende. Ja... om några veckor vet man mer vad som händer om det bara finns en lgh över så...

Det är alltid tråkigt med splittringar men det är bättre att vara själv än att vara ensam i en relation.

Då man bestämmer sig för att en separation är den bästa lösningen uppstår många funderingar.Då jag anser att man inte ska stanna kvar och kvävas i ett förhållande där tjafset tar överhand måste man göra något åt situationen för att det ska förändras.

Att hitta ett nytt boende blir första steget, om man lyckas med detta kommer bodelningen som oftast blir både livlig och känslig då man tycker olika.

Skulle det mot förmodan ändå lösa sig är det också ofta barn inblandade i relationen, vad tycker de om detta tro? Min dotter som är 8 år sa att hon inte vill att vi separerar för då måste hon ju gå hit o dit för att träffa oss. Det gäller att veta hur man ska förklara för de inblandade så bra som möjligt för att de inte ska ta på sig skulden.

I alla relationer uppstår konflikter eller meningsskiljaktigheter som måste lösas så smidigt som möjligt,allt detta för att man inte ska titta snett på varann. Att känna sig otillfredställd i relationen med sin partner är illa nog för att det ska fungera,har man dessutom inga större gemensamma intressen går det inte att leva ihop.

Då undertecknad har skulder och annan skit i bagaget kan det bli problem men jag lägger korten på bordet så att jag blir synad,vad mer kan jag göra?

Vad gäller barnen är det alltid tråkigt för dem med drastiska förändringar men samtidigt mår de inte bra i en desfunktionellt dålig relation, de är ju en del i ens liv.

Hmm... första steget är taget nu väntar resten.