Då man bestämmer sig för att en separation är den bästa lösningen uppstår många funderingar.Då jag anser att man inte ska stanna kvar och kvävas i ett förhållande där tjafset tar överhand måste man göra något åt situationen för att det ska förändras.

Att hitta ett nytt boende blir första steget, om man lyckas med detta kommer bodelningen som oftast blir både livlig och känslig då man tycker olika.

Skulle det mot förmodan ändå lösa sig är det också ofta barn inblandade i relationen, vad tycker de om detta tro? Min dotter som är 8 år sa att hon inte vill att vi separerar för då måste hon ju gå hit o dit för att träffa oss. Det gäller att veta hur man ska förklara för de inblandade så bra som möjligt för att de inte ska ta på sig skulden.

I alla relationer uppstår konflikter eller meningsskiljaktigheter som måste lösas så smidigt som möjligt,allt detta för att man inte ska titta snett på varann. Att känna sig otillfredställd i relationen med sin partner är illa nog för att det ska fungera,har man dessutom inga större gemensamma intressen går det inte att leva ihop.

Då undertecknad har skulder och annan skit i bagaget kan det bli problem men jag lägger korten på bordet så att jag blir synad,vad mer kan jag göra?

Vad gäller barnen är det alltid tråkigt för dem med drastiska förändringar men samtidigt mår de inte bra i en desfunktionellt dålig relation, de är ju en del i ens liv.

Hmm... första steget är taget nu väntar resten.