Idag är det 36 år sedan vi tog vårt pick och pack och emigrerade från Värmland till Montreal. Maken hade blivit erbjuden ett jobb som servicechef på marinsidan på ett av Axel Johnsons bolag. Vi flög jumbojet med KLM. Bara det var en fantastisk upplevelse. Och så mycket har hänt sedan dess.
(En liten parentes för att du skall förstå hur länge sedan det var:
På Amsterdams flygplats köpte maken sig en digital räknare. Ett under av teknik att bära med sig i kavajfickan. Ja efter räknestickan var den faktiskt det. Att kunna dra rötter så snabbt och enkelt och inte bara räkna plus, minus, division och multiplikation. Helt otroligt, tyckte alla som såg den. Tror det var Texas Instrument som kommit ut med det underverket. Hade något talat om för oss vad vi skulle kunnat ha köpt idag hade vi inte trott på det.)
Det fina intrycket vi fått av Kanada innan vi for förstärktes av det vänliga mottagandet vi fick på imigrationen på Dorval flygplats. Klockan inte var mycket mer än sena eftermiddagen, men vi var glada och spralliga att vara framme för att starta ett nytt spännande liv. Den vänlige joviale fransk-kanadensaren var stolt att han kunde säga "tack så mycket" på minst 20 av världens språk och tyckte tydligen att det var roligt att välkomna oss. Vi var egentligen trötta och hade varit lite oroliga att inte alla papper var i sin ordning. Nu gällde det bara att komma till hotellet där vi blivit inbokade. Till vår glädje och lättnad blev vi mötta och togs från dörr till dörr. Det var Bertil från kontoret som ställt upp. Vi fick en bra start och hoppade glatt isäng, men egentligen lite för tidigt.
Vi hade fått ett rum närmast hissen på hotellet. Det kan vara praktiskt, men något väckte mig och det gick inte att somna om. Jag hörde människor som tydligen kom tillbaka från att ha haft trevligt på någon bar. Tittade på TV där man efter en stund spelade en nationalsång, den amerikanska, så det var tydligen en amerikansk kanal. Det var ju bra att det skulle finnas så många fler att välja mellan. Det var vi ju inte vana vid, vi som lämnat två kanaler bakom oss. Försökte hitta något annat som inte var på franska, men den ena kanalen eftere den andra tackade för sig och jag fick försöka somna om. Maken sov som en stock. Kanske jag somnade någon timma till för rätt som det var kände jag klarvaket att det var morgon. Hoppade ur sängen och in i duschen. Tittade ut genom fönstret. Det var ovanligt tyst för att vara i en storstad som Montreal. Snön dämpar nog, tänkte jag, men så synd att det regnar.
Det känndes att det var dags för frukost. Jag väckte maken. Han skulle till kontoret på förmiddagen. Vi klädde på oss och tog hissen ner till lobbyn. Det var tyst där också men vi gick fram och frågade portiern bakom disken var vi kunde få frukost. Portiern tittade förvånat på oss. Då såg jag klockan på väggen. Den visade 3 och det var tidig morgon, vår klocka visade 9. Det var bara att knalla tillbaka till rummet, klä av sig och försöka sova någon timma till. Tidskillnaden var 6 timmar och maken hade ställt om sin klocka två gånger.
På den tiden hade vi till att börja med ett kontrakt med företaget att bo i Kanada i 4 år, men blev kvar i 20 år då makens arbete förde oss ner från St. Lawrens Seaways till subtropiska Florida där kryssbåtar lägger till i hamnar utmed kusten.
Postat i: Resor Permalink Kommentarer [62]
Precis som de två åren tidigare packade vi husbilen med julmat och körde ut i Floridas natur för att fira jul och nyår. Under det här årets julsemester gick det inte att få någon plats på någon campingplats vid havet. Istället lyckades vi pricka in 11 nätter på en camping i en statspark öster om västkuststäderna Venice och Sarasota. Det var tredje gången vi besökte den här parken och visste att den är trevlig med flera promenad- och cykelvägar med olika längd. Självklart finns det kanoter eller kajaker att hyra. Det verkar det alltid göra där det finns ett vattendrag.
Eftersom jag bloggat från Oscar Scherer State Park tidigare (se blogginlägg den 20 och 22 dec 2008) har jag inte så mycket nytt att berätta vad naturen i parken anbelangar. Vi till och med stod på en plats vi stått vid ett annat tillfälle. Den var väldigt bra i år också.
En glad överraskning var upptäckten att på en ekstam mitt framför oss hade två stora hackspettar för sig något som såg ut som en parningslek. Det var roligt att få se hur fåglarnas dansturer gick runt den stora ekens stam. Jag och kameran hade förståss lite svårt att hänga med i ruljansen, en träff jag fick visade bara stammen, men jag är tacksam för att fåglarna över huvud taget "fastnade på plåten". I övrigt var det rätt ont om vilda djur och fågelkvitter på själva campingplatsen, men vi såg ekorrar (till katternas förtjusning) och en och annan flitig armadillo. Det var ovanligt kallt och vi undrade hur det gått för sköldpaddor som i olika arter förekommer väldigt rikligt här.
Vi gjorde ett par utflykter med bilen. Min "nya" bil behövde ett och annat som behöver bytas ut, så maken hade letat upp ett ställe i Clearwater som annonserade att de hade ett par skrotade Zuzuki Side Kick på lager. Yippiiee! fast så bra det var att tack vare internet inte behöva åka förgäves. Nu var förståss de här bilarna redan rättså plundrade, men några grejor hittades i alla fall och maken var nöjd och glad att jag, assistenten, hade följt med.
En annan utflykt vi gjorde var till ett par naturreservat i närheten och väster om staden Bradenton, som ligger norr om Sarasota. Parkerna var också en glad överraskning. Den första, som heter De Soto National Memorial Park efter conquistadoren som ledde armadan som ankrat på redden, hade en intressant men rätt otäck historia att berätta från spanjorernas intåg från Mexikanska Gulfen på 1500-talet. En trevlig promenadstig hade skyltar med text och figurer av indianer och soldater i buskarna som både berättade för oss vad som pågått och gav känslan av att vara med i historia.
Nästa naturreservat, som heter Robinson Preserve, hade också utomordentliga promenadstigar och ett trevligt utkikstorn. Vi var lite förvånade att vi missat det här reservatet vid tidigare campingtrippar, men det är ju alltid roligt att upptäcka något nytt.
Vädret var inte klart, men trots det kunde vi se bron "Sunshine Skyway" som går över Tampa Bay till St. Petersburg som skönjdes i horisonten. I vattnet nedanför fiskade ett par pelikaner. De hade det serverat. Fiskarna praktiskt taget hoppade in i näbben på dem och högt över "prärien" seglade fiskljusar på jakt efter byte. Det var lågvatten och pyttesmå krabbor hade ett väldigt sjå med ett intensivt rantande ut och in i sina hål där vattnet försvunnit. Vi fortsatte vår promenad. Vid gångbroar (boardwalks) över vatten fick vi se ett par Ahingas (Snakebird eller ormfågel) som satt på grenar och vilade sig medan de torkade. På en annan gren satt en häger och sov. Vi fick korta ner promenaden. Tråkigt nog hade jag fått skoskav av mina hajkingboots och den här dagen hade jag bara ett par slitna sandaler på mig och det gjorde att vi inte kunde gå hela spåret som fortsatte i en runda på totalt 5 kilometer, utmed havet och tillbaka till parkeringsplatsen. Next time!
Utflykten kändes som en bra avslutning på semestern, som varit i det kyligaste laget för södra Florida, men en riktigt fin start på det nya året. Jag vill också passa på att önska Dig ett riktigt bra år.
Postat i: Florida Permalink Kommentarer [34]
Livet känns trögt och allt verkar stå stilla. Jag blir så illa berörd av allt elände som pågår runt omkring mig, att egentligen är det märkligt om man inte är deprimerad. Jag hör nämligen till dem som skapar mest och bäst om jag är glad. Så har det alltid varit. Det är då inspirationen flödar. Hur kan jag koppla av allt och bara tänka på lyckliga stunder?
Vad är det som gör att somliga av oss människor klarar av att skjuta åt sidan allt som de inte anser rör just dem och andra kan det inte. Fråga inte mig, svarar kanske du. Antagligen är det en läggningsfråga, kanske en åldersgrej. Visst behöver vi, för att må bra, unna oss själva att vara glada trots att världen upplever så många fasor. När vi inte klarar av det undrar jag om vi vill veta mer än vad som är mentalt nyttigt och känner oss tvungna att engagera oss eller istället få ett dåligt samvete som skapar ångest. Blir inte det som en slags lång "martyrdöd"? "Smile when your hart is aching..."
De gamla grekerna var mycket smarta. De uppfann en gud som kunde bära mänsklighetens bekymmer på sina axlar. Den gudens namn var Atlas. På honom kunde man lasta av sin oro. Jag längtar efter Atlas.
Det här är en redigerad repris av ett inlägg jag gjorde för ett par år sedan. Väldigt litet har förändrats sedan dess.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [38]
En dag under semestern utmed "The Keys" i augusti i år, gjorde vi en utflykt till ett forskningslaboratorie som har att göra med delfiner. Laboratioriet ligger på Grassy Key strax norr om Marathon Key. Det har vi passerat många gånger utan att ana hur trevligt stället kunde tänkas vara. Vi har inte ens vetat att det var här man spelade in TV-serien om Flipper på 60-talet. Förståss vårt eget fel. Det finns säkert brochyrer på hotellen och hos turistinformationen. Stället ser rätt spartanskt ut från vägen och inte som den vanliga "turistfällan", så det är lätt att susa förbi. Det här blev en rolig och lärorik utflykt.
Vad man gör här är att studera delfiners beteenden och hälsa. För att tjäna in pengar till forskningen är området öppet för besökare. Bland annat fick vi ta del i hur man tränar delfiner och hur man ger dem en hälsoundersökning. En intressant inblick i fortplantning presenterades. Hur mamman tar hand om sin lilla kalv var intressant att få en inblick i. Inte hade jag en aning om att de delfinska damerna är så smarta att de när de är gravida väljer ut en "amma" som också fungerar som barnmorska om det behövs hjälp för att få ut delfinkalven. En kvinlig delfin utses. Hon godkänns av mamman. Förutom att hon assisterar vid förlossningen fungerar den valda som en "adoptivmor". Hon hjälper till att ta hand om och fostra den lilla kalven. Helt fantastiskt. Jag blir rörd bara jag tänker på det. I delfinsamhället verkar delfinhannen inte ha något annat ansvar än att leverera sin sperma.
Jag sneglade förståss lite avundjukt på ungdomarna som köpt en biljett för att få simma tillsammans med de rara liven. Det såg så hjärtevärmande och kul ut. Så roligt det måste vara. De som visas upp är förståss vältränade delfiner och åldrar och omständigheter de är här varierar. Någon kan vara mer sällskaplig än en annan och mer intresserad av att vara tillsammans med människor. Olika temprament. De har en "personlig" mentalitet som gör att man undrar vad de tänker när vi står där och glor på dem. De är mer eller mindre medgörliga, precis som vi konstaterade jag när vi tittade på uppvisningar och demonstrationer d'r tränare använde teckenspråk och visselpipa. Det är svårt att inte älska delfiner. De verkar så "mänskliga" förutom att det alltid ser ut som om de ler. Och efter det här besöket känner jag mig mer ödmjuk. Vem har det bäst? Undrar om inte vilda delfiner lever ett fint liv om de bara får vara ifred utan att bli sjuka eller skadade.
Postat i: Florida Permalink Kommentarer [26]
Hur det gått med den nygamla bilen? Jo det har avancerat långsamt men säkert och står upppallad på tegelstenar i garaget. Maken lyckades till slut få tag på- och har monterat dit dragdonen samt lyckats få tag på mekanism som gör att bilen går att dra på marken utan att hjulen låser sig. I annat fall skulle det inte vara mycket kvar av däcken ens innan vi var ute på stora vägen och växellådan skulle gå åt skogen.
Apropå växellåda så upptäctes det att den läckte olja från någonstans. Ingen blev förvånad. Bilen är ju snart 17 år gammal och väderleken här i södra Florida tär på packningar och annat gummi eller plast som åldras. Det är ett stort arbete, särskilt svårt när det inte finns tillgång til brygga så nu står den där och på den vägen är det. Tiden har svårt att räcka till för den går i alla fall. Kanske bilen blir min julklapp i år. Skulle tro det. Faktiskt hoppas jag på det. Den blir säkert jättefin när allt är fixat.
Postat i: Florida Permalink Kommentarer [10]
Vad har hänt sedan sist? Del 2 Min gamla 91-an Pointiac Sunbird är inne på sista året med mig som ägare. Den köptes helt ny när vi bodde i Kanada. Nu har jag fått lov att "byta upp mig". Förra veckan köpte maken mig en begagnad bil som han börjat rusta upp och snygga till. Den är två år yngre än Sunbirden. Yippiiie! Och den ser klämmig ut. Det är en tröst. Den har suflett och påminner litet om en jeep. Det är en 4-hjulsdriven Suzuki Sidekick med automatlåda. Modellen slutade tillverkas 1996, tror jag det var. En sådan här, helst vit, eller den snarlika Geo-trackern, har maken letat efter i ett helt år. När han hittat en passande och ringt har den redan varit såld. Nu äntligen blev det napp och priset kändes riktigt. Det finns en del arbete att göra på den. Nu är det så att maken äntligen tröttnat på att dra på min gamla Sunbird. Den måste spännas fast med remmar i framhjulen för att sitta säkeret på kärran efter husbilen. Det är gräsligt varmt och svettigt att sätta dit och ta loss den i solgasset. Oftast åker vi hemmifrån mitt på dagen och från campingplatserna likaså. Jag har alltid varit väldigt orolig för hans hälsa när det varit dags för det jobbet, så det blir skönt med den här ny-gamla bilen, som med en behändig draganordning kommer gå att dra med alla 4 hjulen ute på vägen.
Garaget har röjts igen... Eftersom bilen, på min begäran, har en automatlåda måste hjulen få en mekanisk manick som gör att inte hjulen låser sig och nu står det lilla skrället där och putsas upp i väntan på de delar som krävs för att kunna dra den. Det behövs också nya så kallade stötfångare, men alla "ansiktslyftningar" brådskar inte. Plasten har förståss åldrats i solvärmen. Vindrutetorkarna var helt kass, men suffletten hel. Den är ren och fin innuti, men jag hoppas det finns passande överdragsklädel till framsäten att köpa, likaså ett fodral till reservdäcket. Enkla brister som maken klarar av själv eftersom han sedan tonåren själv mekat med bilar när det behövts. Förhoppningsvis är det bara freon som saknas i A/C:n. Den fungerade bara en aning när vi körde hem från de 7 milen från Miami. Det blev en bra teststräcka och maken är nöjd. Det är i alla fall en 17 år gammal bil. Hjulen skall balanseras eftersom det börjar skaka en aning vid ca 90 km/tim (55 miles/tim). Nåja, jag är också rätt nöjd, man måste ju rätta munnen efter matsäcken. Apropå matsäck, så kommer det att bli något lättare att dra det här ekipaget och det kommer att dra ner något på bensinkostnaden i husbilen.
Postat i: Florida Permalink Kommentarer [22]