Precis som de två åren tidigare packade vi husbilen med julmat och körde ut i Floridas natur för att fira jul och nyår. Under det här årets julsemester gick det inte att få någon plats på någon campingplats vid havet. Istället lyckades vi pricka in 11 nätter på en camping i en statspark öster om västkuststäderna Venice och Sarasota. Det var tredje gången vi besökte den här parken och visste att den är trevlig med flera promenad- och cykelvägar med olika längd. Självklart finns det kanoter eller kajaker att hyra. Det verkar det alltid göra där det finns ett vattendrag.
Eftersom jag bloggat från Oscar Scherer State Park tidigare (se blogginlägg den 20 och 22 dec 2008) har jag inte så mycket nytt att berätta vad naturen i parken anbelangar. Vi till och med stod på en plats vi stått vid ett annat tillfälle. Den var väldigt bra i år också.
En glad överraskning var upptäckten att på en ekstam mitt framför oss hade två stora hackspettar för sig något som såg ut som en parningslek. Det var roligt att få se hur fåglarnas dansturer gick runt den stora ekens stam. Jag och kameran hade förståss lite svårt att hänga med i ruljansen, en träff jag fick visade bara stammen, men jag är tacksam för att fåglarna över huvud taget "fastnade på plåten". I övrigt var det rätt ont om vilda djur och fågelkvitter på själva campingplatsen, men vi såg ekorrar (till katternas förtjusning) och en och annan flitig armadillo. Det var ovanligt kallt och vi undrade hur det gått för sköldpaddor som i olika arter förekommer väldigt rikligt här.
Vi gjorde ett par utflykter med bilen. Min "nya" bil behövde ett och annat som behöver bytas ut, så maken hade letat upp ett ställe i Clearwater som annonserade att de hade ett par skrotade Zuzuki Side Kick på lager. Yippiiee! fast så bra det var att tack vare internet inte behöva åka förgäves. Nu var förståss de här bilarna redan rättså plundrade, men några grejor hittades i alla fall och maken var nöjd och glad att jag, assistenten, hade följt med.
En annan utflykt vi gjorde var till ett par naturreservat i närheten och väster om staden Bradenton, som ligger norr om Sarasota. Parkerna var också en glad överraskning. Den första, som heter De Soto National Memorial Park efter conquistadoren som ledde armadan som ankrat på redden, hade en intressant men rätt otäck historia att berätta från spanjorernas intåg från Mexikanska Gulfen på 1500-talet. En trevlig promenadstig hade skyltar med text och figurer av indianer och soldater i buskarna som både berättade för oss vad som pågått och gav känslan av att vara med i historia.
Nästa naturreservat, som heter Robinson Preserve, hade också utomordentliga promenadstigar och ett trevligt utkikstorn. Vi var lite förvånade att vi missat det här reservatet vid tidigare campingtrippar, men det är ju alltid roligt att upptäcka något nytt.
Vädret var inte klart, men trots det kunde vi se bron "Sunshine Skyway" som går över Tampa Bay till St. Petersburg som skönjdes i horisonten. I vattnet nedanför fiskade ett par pelikaner. De hade det serverat. Fiskarna praktiskt taget hoppade in i näbben på dem och högt över "prärien" seglade fiskljusar på jakt efter byte. Det var lågvatten och pyttesmå krabbor hade ett väldigt sjå med ett intensivt rantande ut och in i sina hål där vattnet försvunnit. Vi fortsatte vår promenad. Vid gångbroar (boardwalks) över vatten fick vi se ett par Ahingas (Snakebird eller ormfågel) som satt på grenar och vilade sig medan de torkade. På en annan gren satt en häger och sov. Vi fick korta ner promenaden. Tråkigt nog hade jag fått skoskav av mina hajkingboots och den här dagen hade jag bara ett par slitna sandaler på mig och det gjorde att vi inte kunde gå hela spåret som fortsatte i en runda på totalt 5 kilometer, utmed havet och tillbaka till parkeringsplatsen. Next time!
Utflykten kändes som en bra avslutning på semestern, som varit i det kyligaste laget för södra Florida, men en riktigt fin start på det nya året. Jag vill också passa på att önska Dig ett riktigt bra år.
Postat i: Florida Permalink Kommentarer [34]
En dag under semestern utmed "The Keys" i augusti i år, gjorde vi en utflykt till ett forskningslaboratorie som har att göra med delfiner. Laboratioriet ligger på Grassy Key strax norr om Marathon Key. Det har vi passerat många gånger utan att ana hur trevligt stället kunde tänkas vara. Vi har inte ens vetat att det var här man spelade in TV-serien om Flipper på 60-talet. Förståss vårt eget fel. Det finns säkert brochyrer på hotellen och hos turistinformationen. Stället ser rätt spartanskt ut från vägen och inte som den vanliga "turistfällan", så det är lätt att susa förbi. Det här blev en rolig och lärorik utflykt.
Vad man gör här är att studera delfiners beteenden och hälsa. För att tjäna in pengar till forskningen är området öppet för besökare. Bland annat fick vi ta del i hur man tränar delfiner och hur man ger dem en hälsoundersökning. En intressant inblick i fortplantning presenterades. Hur mamman tar hand om sin lilla kalv var intressant att få en inblick i. Inte hade jag en aning om att de delfinska damerna är så smarta att de när de är gravida väljer ut en "amma" som också fungerar som barnmorska om det behövs hjälp för att få ut delfinkalven. En kvinlig delfin utses. Hon godkänns av mamman. Förutom att hon assisterar vid förlossningen fungerar den valda som en "adoptivmor". Hon hjälper till att ta hand om och fostra den lilla kalven. Helt fantastiskt. Jag blir rörd bara jag tänker på det. I delfinsamhället verkar delfinhannen inte ha något annat ansvar än att leverera sin sperma.
Jag sneglade förståss lite avundjukt på ungdomarna som köpt en biljett för att få simma tillsammans med de rara liven. Det såg så hjärtevärmande och kul ut. Så roligt det måste vara. De som visas upp är förståss vältränade delfiner och åldrar och omständigheter de är här varierar. Någon kan vara mer sällskaplig än en annan och mer intresserad av att vara tillsammans med människor. Olika temprament. De har en "personlig" mentalitet som gör att man undrar vad de tänker när vi står där och glor på dem. De är mer eller mindre medgörliga, precis som vi konstaterade jag när vi tittade på uppvisningar och demonstrationer d'r tränare använde teckenspråk och visselpipa. Det är svårt att inte älska delfiner. De verkar så "mänskliga" förutom att det alltid ser ut som om de ler. Och efter det här besöket känner jag mig mer ödmjuk. Vem har det bäst? Undrar om inte vilda delfiner lever ett fint liv om de bara får vara ifred utan att bli sjuka eller skadade.
Postat i: Florida Permalink Kommentarer [26]
Hur det gått med den nygamla bilen? Jo det har avancerat långsamt men säkert och står upppallad på tegelstenar i garaget. Maken lyckades till slut få tag på- och har monterat dit dragdonen samt lyckats få tag på mekanism som gör att bilen går att dra på marken utan att hjulen låser sig. I annat fall skulle det inte vara mycket kvar av däcken ens innan vi var ute på stora vägen och växellådan skulle gå åt skogen.
Apropå växellåda så upptäctes det att den läckte olja från någonstans. Ingen blev förvånad. Bilen är ju snart 17 år gammal och väderleken här i södra Florida tär på packningar och annat gummi eller plast som åldras. Det är ett stort arbete, särskilt svårt när det inte finns tillgång til brygga så nu står den där och på den vägen är det. Tiden har svårt att räcka till för den går i alla fall. Kanske bilen blir min julklapp i år. Skulle tro det. Faktiskt hoppas jag på det. Den blir säkert jättefin när allt är fixat.
Postat i: Florida Permalink Kommentarer [10]
Vad har hänt sedan sist? Del 2 Min gamla 91-an Pointiac Sunbird är inne på sista året med mig som ägare. Den köptes helt ny när vi bodde i Kanada. Nu har jag fått lov att "byta upp mig". Förra veckan köpte maken mig en begagnad bil som han börjat rusta upp och snygga till. Den är två år yngre än Sunbirden. Yippiiie! Och den ser klämmig ut. Det är en tröst. Den har suflett och påminner litet om en jeep. Det är en 4-hjulsdriven Suzuki Sidekick med automatlåda. Modellen slutade tillverkas 1996, tror jag det var. En sådan här, helst vit, eller den snarlika Geo-trackern, har maken letat efter i ett helt år. När han hittat en passande och ringt har den redan varit såld. Nu äntligen blev det napp och priset kändes riktigt. Det finns en del arbete att göra på den. Nu är det så att maken äntligen tröttnat på att dra på min gamla Sunbird. Den måste spännas fast med remmar i framhjulen för att sitta säkeret på kärran efter husbilen. Det är gräsligt varmt och svettigt att sätta dit och ta loss den i solgasset. Oftast åker vi hemmifrån mitt på dagen och från campingplatserna likaså. Jag har alltid varit väldigt orolig för hans hälsa när det varit dags för det jobbet, så det blir skönt med den här ny-gamla bilen, som med en behändig draganordning kommer gå att dra med alla 4 hjulen ute på vägen.
Garaget har röjts igen... Eftersom bilen, på min begäran, har en automatlåda måste hjulen få en mekanisk manick som gör att inte hjulen låser sig och nu står det lilla skrället där och putsas upp i väntan på de delar som krävs för att kunna dra den. Det behövs också nya så kallade stötfångare, men alla "ansiktslyftningar" brådskar inte. Plasten har förståss åldrats i solvärmen. Vindrutetorkarna var helt kass, men suffletten hel. Den är ren och fin innuti, men jag hoppas det finns passande överdragsklädel till framsäten att köpa, likaså ett fodral till reservdäcket. Enkla brister som maken klarar av själv eftersom han sedan tonåren själv mekat med bilar när det behövts. Förhoppningsvis är det bara freon som saknas i A/C:n. Den fungerade bara en aning när vi körde hem från de 7 milen från Miami. Det blev en bra teststräcka och maken är nöjd. Det är i alla fall en 17 år gammal bil. Hjulen skall balanseras eftersom det börjar skaka en aning vid ca 90 km/tim (55 miles/tim). Nåja, jag är också rätt nöjd, man måste ju rätta munnen efter matsäcken. Apropå matsäck, så kommer det att bli något lättare att dra det här ekipaget och det kommer att dra ner något på bensinkostnaden i husbilen.
Postat i: Florida Permalink Kommentarer [22]
Som jag nämnde i förra bloggen följde jag med en väninna på hennes arbetsresa ner till Key West, som ligger ca 4 timmar hemmifrån. Vi skulle vara där i två nätter och hade fått ett par rum på ett hotell i utkanten vid infarten till staden. Vägen ner tog längre tid än vanligt. Den innebar flera stopp eftersom Eva hade gjort upp möten med hotellmänniskor utmed vägen ner. Jag var glad att det inte fler än det var. Vägen är praktiskt taget kantad med små enkla men mysiga motell som har bryggor för båtfolk. På ett motell ingick till och med en liten aluminiumbåt med aktersnurra. Den trevliga idén har jag inte sett förut.
Vad har hänt sedan sist? Inte så mycket, men det beror förståss på hur man ser på ens liv. Hur som helst kan jag sluta vara både arg och orolig över att det rinner ut olja i Mexikanska Gulfen. Att de äntligen fått källan ordentligt tillsluten vet ni förståss redan. Visserligen har försvinnandet av en stor mängd olja skapat en del huvudbry hos mig. Det där med olja och vatten som inte blandas... Ja, ja... det här är 2010 och jag är ingen kemist. Undrens tid är inte förbi, så bättre sent än aldrig, för att använda ett par passande talesätt.
Det kunde bli lite långsamt att vänta när mötet drog ut på tiden, men på ett par ställen kunde jag faktiskt sitta och slöa och njuta riktigt av utsikten över havet. Så här års är det gott om plats bland solstolarna under kokospalmerna och den här onsdagen var det praktiskt taget folktomt. Man hade varnat med orosmoln på väderlekskartan och det lovade inte gott inför veckoslutet. På förmiddagen hann jag med en tur in till Key West. Väninnan hade sin arbetsuppgift och gjorde sina hotellbesök. Det finns en Trolley som stannar vid hotellen där ute i pereferin. Den tar turister som vill åka in till stan runt på en trevlig sightseeingrunda bland kvarteren på vägen till och från "down-town". Beroende på vad man vill göra är det väldigt praktiskt för den som inte har tillgång till bil. En heldagsbiljett gör att man kan hoppa av och på vid olika hållplatser, kika runt på egen hand och kanske shoppa eller bar-hoppa på Duval Street.
Jag hade bestämt mig för att åka in och titta på "Det lilla vitahuset" som var President Trumans "sommarställe" här på ön. Jag var förvånad att det inte hade havsutsikt. En gång i världen måste huset ha haft det. "The Little White House" var något vi kört förbi flera gånger och jag hade läst om det i broschyrer, men det hade aldrig blivit av att göra ett besök. Det var intressant. Det är ett blygsamt "vitahuset" som haft många intressanta gäster. Guiden hade fler roliga anekdoter att berätta och inte visste jag att Truman var så musikintresserad och spelade själv.
När jag kom ut hade det blivit varmare, nästan outhärdligt utan bris och jag saknade mina solglasögon. En promenad på någon beach fick lov att uteslutas. Däremot gick jag förbi muséet där de har det här bekanta paret dansande framför entren. Jag borde ha tittat in, men hade bråttom att hitta en affär som sålde solglasögon. Kvällen innan hade jag tagit ett steg tillbaka från handfatet och hört ett kras när jag trampade på handväskan, som jag glömt att jag i mitt brådskande ärende lagt på badrumsgolvet. Tyvärr var det sådana där solskydd man klämmer fast på vanliga glasögon... Som väl var hade jag också med mig mina "gamla mormors tv-brillor" och kunde köpa ett par jättebilliga stora solglasögon att sätta över dem. "Inget kalas utan kras".
På torsdagsmorgonen hade vi varit lite fundersamma om vi verkligen skulle stanna ytterligare en natt. Stormen Bonnie hade närmat sig på horisonten. Det såg hotfullt ut och det förutspåddes att hon under fredagen skulle komma farande rätt på Key West och de andra "öarna". Skulle hon öka i styrka? Broarna blir livsfarliga. Vi riskerade att bli fast i ett rejält oväder och kanske bli fast utan elektricitet över veckoslutet, om man nu inte utlyste evakuering. Vi ville heller inte ta chansen att behöva sitta i en evakuerande bilkö på vägen till fastlandet, utan begav oss hem senare på eftermiddagen. Det hade varit som att välja mellan pest och kolera. Roligare kan man ha. Istället kunde vi i lugn och ro stanna utmed vägen för att äta en god middag i solnedgången. Det var förståss lite snopet att resan kortades av, men på det här viset blev hemresan garanterat trevlig. Av Bonnie blev det tack och lov ingenting annat än några rejäla oväder över södra Florida.
Postat i: Florida Permalink Kommentarer [16]
Nu tänker jag inte blogga om vad jag tycker. Inte mer än att jag tycker det var på tiden. Efter 87 dagar... Vi håller fortfarande tummarna för att det skall gå vägen och att läckan har upphört fungera och att "kapsylen" tagit över. Om den inte gör det vet jag inte vad. Människorna utmed kusten är förtvivlade. Har man lyckats stoppa oljeläckan för gott är det för väl, men för hur mycket oskattbart är det farväl? Det kommer att ta flera år innan man vet. I vilket fall är jag överlycklig att det inte kom något oväder som ställde till det ännu mer. Rädslan för det har varit enorm. Vilken läxa! I mitten av nästa vecka skall jag följa med en väninna ner till Key West på ett par dagar. Kanske vi får ta del av lite glädjeyra där nere. Det skulle vara trevligt som omväxling. Återkommer.
Postat i: Florida
Permalink
Kommentarer [20]
Det kan vara svårt att få en känsla för vad det är för krafter som sätts i rörelse i "orkanfarten". När en hastighetskylt visar 35 miles/tim kör jag något saktare än 50 kilometer i timmen. Den hastigheten är vanligast i bostadsområden och där trafikanter behöver hinna se sig omkring för att kunna stanna i rimlig tid. På flerfiliga vägar är det oftast 40 eller 45 miles/tim som gäller. När den kraften träffar ett stillastående föremål vet vi att den kan försaka ganska stor skada.
Orkansäsongen börjar när havsvattnet blivit tillräckligt varmt (man har spikat den till första juni och sex månader frammåt, men det beror på olika omständigheter om det verkligen blir några orkaner. När vattnet på havsytan kommer upp till ca 27°C och vattenångor stiger upp och skapar stora regnmoln och vind som sätts i rörelse. Det bildas vad man kallar ett tropiskt lågtryck "a Tropical Depression". I det kan vindarna kan komma upp till mer än 16 meter/sekund och metrologerna börjar hålla ett skarpt öga för att se om det ökar hastighet och vilken rikting lågtrycket tar. Med "näringen" från den varma havsytan ökar vindstyrkan till 17 meter-sekund (39 mph). Då övergår lågtrycket till en tropisk storm. Det är först när vindstyrkan kommit upp till en hastighet av 33 meter/sekund man kallar "ovädret" för en orkan av kategori 1.
Och på den vägen är det. Orkanen kan ändra både riktning och styrka beroende på havsytan och andra väderleksförhållanden. Det är en vetenskap och naturen är som vi vet "oberäknelig", man kan bara ange ett "ungefär". Idag har försåss vetenskapen med hjälp av sateliter och jetplan gjort det möjligt att vara mer noggran med mätningarna än man brukade kunna vara. Jag kanske skall nämna att Florida ligger i området "North Atlantic" och att jag bor på syd östra sidan, norr om Miami.
Nu är det otroligt fint att också genom internet kunna följa förloppet på ett helt annat sätt än man brukade kunna och överraskningsmomentet har försvunnit från civiliserade trakter. Det går bra att förbereda sig i god tid och evakuera om man så skulle önska, eller blir beordrad att göra. Så även om förstörelsen blir densamma, föreligger inte samma risk för människor liv. Då är det värre med tornados.
Eftersom man förutspått minst 12 orkaner (Alex var den första i år) och med tanke på oljeutsläppet, kanske det finns större intresse än vanligt att gå in på någon amerikansk väderleksajt. Det går bra att spara bilden med översättning av hastigheter och förkortningar.
Jag har återinstallerat kommentarerna ihopp om att trakasseringarna har upphört. Nu ser det ut som om det inte fungerar i alla fall, men det kanske är meningen.
Mvh Margareta
Postat i: Florida Permalink