Visserligen har det gått en tid sedan vi fick diskhon, men Charlie är förtjust i kartonger och hon förälskade sig i den här rymliga med flexibla lock. Ett jättebra gömställe med kontroll över vad som pågår i huset. Dvs vad matte och husse har för sig, för här vid ytterdörren kan de inte smita ut utan att Charlie får reda på det.
Det är faktiskt inget vidare att vakna och upptäcka att man är ensam hemma. Då blir Charlie en jamare. Jag upptäckte det en gång när hon inte märkt att det bara var en av oss som gick ut. För Charlies skull har kartongen fått stå kvar, för med en tillfrisknad "sprallgök" i huset kan en äldre katt vilja ta skydd. Buddys tänder är vassa, det vet mina tår. Det går nämligen inte att röra på dem där under täcket när Buddy är i rummet. Hårt biter han också, så matte vill inte leka tå-leken. Det är inte så lätt för en utvilad kattunge att få någon som ställer upp.
Postat i: Kattberättelser Permalink Kommentarer [15]
Efter två veckor. Äntligen verkar den lilla katten frisk igen. Idag på förmiddagen hörde jag inga nysningar och hans otålighet tyder på att han mår riktigt bra. Aptiten är tillbaka och alla behov utföres och intages till belåtenhet. Ända tills nu har han funnit sig i att vara instängd i mitt rum, men idag ville han verkligen ut härifrån. Beslutet fattades, en dag tidigare än planerat var dags. Nu blev det spännande att se hur Buddy och Charlie skulle komma överens. Mottagandet av Buddy blev svalt. Det hade vi räknat med. En och annan protest frästes fram, kanske för att visa vem det är som bestämmer och den stora omfamningen uteblev naturligtvis.
Under timmarna som gått har Charlie verkat vant sig vid att den lille får springa fritt och "barnvaktsinstinkten" har satt in. Det märkte jag när de var ute på altan för en stund sedan. Buddy taffsade på nätet därute och Charlie kom springande för att ... vad det nu var hon ville stoppa eller att han skulle låta bli. Det är svårt att läsa "katt-tankar". Själv var hon mycket besvärlig när hon var i hans ålder och var ute. Som väl var behövde vi byta nät i vilket fall. Nu får vi nog se till att inte Buddy använder klorna alltför mycket. Han har hitintills varit förvånansvärt duktig på att låta bli att kloa och det är ju bra.
Postat i: Kattberättelser Permalink Kommentarer [4]
De ringde från djurskyddsföreningen och talade om att vårt nya fynd skulle vara klar för upphämtning vid 13:00-tiden. Glada pallrade vi oss iväg och jag undrade lite nyfiket om katten skulle känna igen oss från gårdagens sejour då vi bekantade oss. Jag fick ha tålamod. De lämnar inte ifrån sig djuren utan att gå igenom en rätt lång procedur med information och instruktioner och naturligtvis en avgift för vad det kostat att få katten "neutraliserad" och annat som ingår för att se till att djuret är fritt från mask och ohyra. En extra donation emottages också med tacksamhet och den är det svårt att avstå att ge med tanke på att det privat faktiskt kostar mer att bara ta en kattunge ur en kull och sedan gå igenom veterinärbesök för sterilisering, inplantera ett microchips för identifiering och allt annat som ingår i samband med "friskvården". Till slut hämtades katt-taxin och kattungen hade lastats in. Vi fick änltigen chans att hälsa på varandra. Våra ögon möttes genom nätet och jag hörde ett "purrande". Buddy var klar att följa med matte och husse hem.
Det här med namnet var svårare än väntat. Vi hade hela tiden vi tittat runt tänkt oss en Sylvester. På vägen från och till "Humein Society" hade vi pratat namnidéer, Där hade man redan gett honom ett och det var Bud. Det kändes inte tillräckligt "värmande" eller käckt. Namnet var för kort och koncist. Vi ville gärna byta, men till vad? Chaplin kom på tapeten igen (Charlie och Chaplin), men vi tyckte vi skulle se katten igen innan vi bestämde oss. Det kändes som om Bud inte såg tillräckligt "clownig" ut för den roliga idén. Med tanke på det vita tecknet vid sidan av munnen disskuterades Ciggy, som jag tyckte var ett kul namn, men det gillade inte maken. Senare på hemväg, kändes det klart att det var Buddy vi hämtat. Buddy är slang för kompis och det är precis vad han är, en riktig kompis. Hans trevliga, tillgivna sätt passar och jag kan inte tänka mig annat än att han och Charlie kommer att trivas tillsammans.
Nu hör det till saken att Charlie och Buddy inte har träffats än. Det känns lite snopet, för vi såg fram emot att se hur de skulle reagera inför varandra. Buddy är aningen förkyld och nyser. Vi fick rådet att hålla dem isär för att se åt vilket håll en eventuell förkylning tänker ta bara för att han inte skall smitta Charlie. Ett annat råd var också att hålla dem isär i 10 dagar för att vänja dem vid varandras närvaro. Under tiden ge dem saker med varandras doft. Som jag skrev i förra inlägget, brukar det inte bli kärlek vid första ögonkastet mellan katter och nykomlingar. 10 dagar! Jag tvivlar på att vi orkar hålla oss så länge. Medelst tassar har nämligen de båda katterna redan försökt bekanta sig genom springan vid dörrtröskeln. Oops! Nu hörde jag Buddy nysa igen, men han hoppar piggt runt i sängen med den lilla råttan du ser på bilden. Han är en glad och lycklig katt. Han och kattlådan skall bo här inne hos mig och datorn de här karensdagarna. Hrm...hoppas han inte är en alltför glad katt när jag vill sova. Kommer jag att få ha mina tår ifred?
Postat i: Kattberättelser Permalink Kommentarer [31]
Idag skall Charlie få en lillebror. Sedan Misse dog på senhösten, har Carlie verkat väldigt ensam. Det har faktiskt varit lite synd om henne. Ingen att bråka eller busa med och så behöva vara ensam hemma när vi åker ut. Hon verkar inte vänja sig vid att inte alltid ha sällskap.
När Charlie kom till oss fick vi tre katter i huset. Misse, honkatten var svartsjuk på Charlie. Charlie fick inte vara hos mig i sängen. Däremot brydde sig hankatten Kisse mycket om Charlie. De hade kul och han lärde henne ett och annat. Hon hade honom att bråka med. I alla fall så länge den gamla katten hade ork och lust, eller lyckades smita. Han var väldigt tålmodig med den lilla kattungen. Så blev Kisse allvarligt sjuk och behövde gå till "katthimlen". Charlie sörjde och undrade vart Kisse tagit vägen. Då fanns i alla fall Misse kvar att sällskapa med när vi inte var hemma och lite bättre vänner blev de när vi var ute i husbilen allihop. Charlie trivs inte riktigt bra med att vara ensamkatt.
Olyckligtvis blev Misse också sjuk. Det verkade som om det kunde ha blivit något fel på hennes njurar. Det gick snabbt på slutet och vi misstänker som förklaring att det kan ha varit sviter från kattmaten hon ätit i flera år. För något år sedan var det mycket skriverier om kattmat importerad från Kina. De flesta kattmatsmärken var inblandade och maten drogs bort från hyllorna i affärerna. Upptäckten hade gjorts genom att katter oförklarligt fick fel på sina njurar, skadades eller dog. Man drog slutsatsen att det var något man blandat i den importerade maten (kanske det var så i Sverige också?). Trots att inte Misse alltid varit så snäll mot Charlie sörjde Charlie och undrade vart Misse tagit vägen. Hur kan man förklara för en katt?
Hur som helst har det blivit dags att göra något åt Charlies ensamhet. I några omgångar under de senaste veckorna har vi tittat in på djurskyddsföreningens adoptionsbyrå för att se om det fanns en lämplig och go katt som kunde bli trevligt sällskap och lillerbror åt Charlie. Igår hittate vi en och senare idag kommer de att ringa och tala om när vi kan hämta honom. Jo det blir en hane, för av de erfarenheter vi gjort med våra katter har vi kommit fram till slutsatsen att det är mest lyckat att ha en katt av vardera könet. Tusse avskydde Kisse vid första ögonkastet och Misse gillade aldrig Charlie något vidare och visade sina svartsjukefasoner. Charlie är i alla fall en otroligt snäll katt, så kanske det kunde gå bra vilket som, men vi vill inte riskera hennes trivsel. Vad den nya katten, som är ca 6 månader gammal, kommer att heta har vi inte riktigt bestämt. Mister är ett förslag, men jag gillar det inte 100%-igt. Vi hade tänkt oss en Sylvester, men han ser inte ut som en busig elaking ... Jag behöver fundera vidare. Kanske en Gershwin... I alla fall medan vi väntar.
Postat i: Kattberättelser Permalink Kommentarer [21]
Nu har jag inte målat något på flera år. Inspirationen dog ut. Och trots att det kliar inombords, blir armarna som bly var gång jag sätter upp en duk på staffliet. Att så gärna vilja men bli förlamad är fruktansvärt. Idéerna kan komma strömmande men det blir inget av i alla fall. Sorgen är stor.
Hur som helst när jag för en stund sedan tittade bland foton på mina katter, hittade jag det här som fick mig att dra mig till minnes en rolig händelse. Det var nämligen så att jag tog fram en målning jag börjat på medan min äldsta katt som kom med från Kanada levde. Han kanske inte var den intelligentaste katt man kan tänka sig, men han var i särklass den goaste. En stor knubbig krabat på drygt 10 kilo. Han gick till slut bort av cancer, men vi fick njuta av hans närvaro i nästan 18 år.
Den ofullbordade tavlan stod kvar i ett par dagar. Jag kunde inte bestämma mig om jag ville fortsätta. En dag fick jag se att Kisse, min andra katt från Kanada, stod och tittade på tavlan. Tusse var hans storebror. Den stora kärleken var helt från Kisses sida. Händelsen är också lite lustig just med tanke på att vi undrar lite vad eller hur djur ser. Kisse älskade nämligen att se oss tillsammans i en spegel. Där skulle vi stå och kela medan han tittade. Ibland vände han sig om, kanske för att försäkra sig att jag var jag och inte en bild. Misse vill över huvud taget inte veta av att titta. Samma sak gäller vårt svarta charmtroll Charlie. Hon är totalt ointresserad av spegelbilder. Kanske jag skall ställa fram tavlan någon dag, men det är svårt att vara med för att hinna se om hon tittar på den. Nu finns inte heller Kisse kvar. Så är det med våra husdjur vi överlever dem och det är bra. Hur det gick med tavlan? Jo, jag duttade litet på den, men jag tyckte inte att den dög att lämna in för bedömning.
Postat i: Kattberättelser Permalink Kommentarer [22]
En av mina katter har varit hos veterinären sedan i tisdags. Det var inte särskilt trevligt att behöva ta henne dit, men maken insisterade att vi var tvugna att operera bort klorna på hennes framtassar. Här i huset är våra möbler redan förstörda sedan några år tillbaka, men nu i husbilen med lädermöbler och fotöljerna i "styrhytten" har även de fått sina klösmärken. Det går inte att sälja i sådant skick. Hur som helst vill hon aldrig vara ute, så någon försvarsmekanism behöver hon inte och Charlie den andra katten blir säkert glad att den "elaka" blivit avväpnad. Nu gäller det bara att se till att det inte blir infektion. Det blir rivet papper i kattlådan istället för det miljövänliga "kattsågspån" vi normalt använder i hennes låda. De har nämligen olika här hemma. I bilen går det bra att dela. Att katter skall vara så kinkiga. Det är för dråpligt.
Postat i: Kattberättelser Permalink Kommentarer [5]
Jag har besök av min svarta katt. Det står nämligen en skål med tortillachips bredvid mig. Hon gillar sådana och grillad kycklig. Jag skulle tro att det är en kvarleva från när hon var en liten kattunge och bodde på en parkeringsplats vid ett kontorskomplex då snälla människor delade med sig av sin lunch.
En grej hon har som vana och som jag också tror är från tiden på parkeringsplatsen, är att väldigt gärna vill ligga på papper. Medan jag började mitt inlägg har hon parkerat sig på min favorit-handbok i webb-kodning. Det kan bli väldigt svårt att göra något som har med papper att göra. Lägger hon sig inte på det, så skall hon hjälpa till. Vem stör en så go katt? Inte jag. Det är bara att hoppas på att hon hittar på något annat att göra.
Detta var bara lite bla, bla, bla... jag är medveten om det. En liten test av dagsläget.
Postat i: Kattberättelser Permalink Kommentarer [18]