Vintern 1977 var då jag började sluta att vara rädd
Egentligen hade jag inte tänkt ta körkort. I en småstad i Sverige behövs det egentligen ingen bil. Jag blev faktiskt provocerad till att göra det. En arbetskamrat hade nämligen börjat i en körskola och det var underbart. Inte bara för henne utan det verkade som om hela avdelningen tyckte att hon var ett underverk till körskole-elev. Jag skulle fylla 20 och var i en något känslig ålder då man kan anse att man är lite "efterbliven" om man inte har ett körkort. Strunt samma med tillgång till en bil, för på den tiden var det viktigt med ett körkort när man fyllt 18 år. Så jag "tog tjuren vid hornen" och började ta mina lektioner. Det var kul. Jag hade en tålmodig och snäll lärare. Han märkte hur osäker jag var. Sommaren kom och innan semestertid kändes det moget att köra upp tillsammans med en tillförordnad inspektör. Det gick faktiskt bra, även om det var en hårsmån mellan grindstolparna jag tvingades backa emellan. Vi, inspektören och jag, hade nämligen hamnat på en återvändsgata och goda råd var dyra. "Vad gör du nu då" frågade han illmarigt. Lösningen var nog det som räddade mig och jag hade turen att dessutom få mitt körkort före kollegan "underverket" . Inte var jag något underverk, men det kändes mycket bra. Senare visade det sig att jag inte tyckte att det var speciellt roligt att köra min pojkväns gamla Volvo Amazon, som inte var designad efter en person i min lilla storlek. När Sverige gick över till högertrafik var det slut på min karriär som bilist. Jag var alltför nervös som bilförare och rädd för att inte göra skillnad på höger och vänster. Det ansåg jag, som redan en morgon första veckan cyklade på fel sida. Åren gick och pojkvännen och jag (min nuvarande make), flyttade till Kanada 1975. Ja inte tänkte jag köra bil i montrealtrafiken! Aldrig i livet! Hu så farligt! Men här i Nordamerika upplever man ett rörelsehindrat liv om man inte har både körkort och en egen bil. Man tar sig praktiskt taget nästan ingenstans när avståndet blir för långt att gå. På så sätt förlorar man sin frihet och blir beroende av andra människors "goda vilja" (nu berättar jag om 70-talet). Jag led, men vågade inte göra något åt det och dessutom var ekonomin för dålig för att vi skulle kunna dra på oss den utgiften. Den perfekta ursäkten.
En sådan procedur som att bli av med en rädsla kan vara svår och lång, men så helt plötsligt kan det lossna och det ena ge det andra.
Ett par år gick. En fredagkväll kom maken hem från jobbet och meddelade att "i morgon bitti skall vi åka upp till "Mount Gabriel i the Laurentiens" och åka utförsåkning." Vi skulle bli ett gäng inkl. fruar från hans kontor. Han hade tackat ja och nu ville han inte skämmas för sin "sjåpalisa". Jag hade aldrig åkt utfösåkning i hela mitt liv. I alla fall inte om man borser från den lilla "Kalle Anka-backen" vid botten av rullstensåsen nära föräldrahemmet. Men utrustning kunde vi hyra. Mina argument emot höll inte, så morgonen därpå i hopplockad klädsel (jeans och gammal anorak), drog "kusinerna från landet" iväg till mötesplatsen, som var Mont Gabriel (skiboarding var inte uppfunnet än). Där fanns en stor bred backe som lämpade sig för nybörjare. Så långt hade i alla fall omtänksamheten sträckt sig. Nu fick det alltså bära eller brista. Och bar gjorde det. De första båda vändorna utnyttjades bredden på backen till max, men innan dagen var slut gick det nedför av bara attan. Det tyckte i alla fall jag och var så glad och lycklig över min prestation att jag kände inga gränser. Samma år tog jag nya körlektioner. Jag ville få bekräftat att jag fortfarande kunde köra bil och det på rätt sida av körbanan. Jag klarade körprovet och vi fick tag på en bra en begagnad bil. Det var en begagnad blå Chevrolet Vega ($1,175.00), som jag körde i nästan 10 år.
Min reaktion av resultatet från utförsåkningen hade blivit att jag något kaxigt tänkt "vågar jag det här, skall jag väl för sjutton våga köra bil". Nu kan man förståss fråga sig skillanden mellan orden "oro", "ängslan" och "rädsla". Jag tror inte det är frågan om feghet. Snarare självbevarelsedrift. Men det kan bli ett "gissel" när någon av de känslorna tar överhanden. Idag är jag både så mycket äldre och har inte åkt skidor på minst 20 år, så den karriären är över, men jag är innerligt tacksam att jag tog steget den där vinterdagen 1977. Livet blev så mycket roligare för den här "småstadstjejen".
Postat i: Nybyggare
Permalink
Kommentarer [19]
Nu när jag fått anledning att se tillbaka och gå igenom gamla foton från vår tid här i södra Florida, dyker det upp minnen. Samtidigt har jag lagt märke till den digitala kamerans betydelse nu när vi kan ta foton av hjärtans lust utan att tänka på dyra framkallningskostnader eller arbete med scanning. Jag saknar foton jag borde ha tagit.
En detalj värd att nämna är utvecklingen i trädgården. När vi flyttade hit ingick en blygsam del av pengarna i husköpet till trädgårdsplanering. Det räckte till gräsmatta, ett par kokospalmer till baksidan, tre "julpalmer", tre "drottningpalmer", några robellinipalmer, ett hibiskusträd (som tyvärr strök med efter orkanen Wilma) samt häckbuskar, som är iroxia och benjaminfikus samt några andra växter som dekoration. Det verkar mycket, men när det var nyplanterat såg växterna ut som en droppe i havet. Det skulle varit lätt att spendera hur mycket som helst, men innan vi sålt huset i Kanada behövde vi hålla igen. Växlingskursen var dålig för den som behövde köpa USD och därför visste vi inte vad slutsumman till kontantinsatsen skulle bli. I övrigt var det väldigt roligt att få planera allt från början.
Okunniga som vi var när det gällde vilka prydnadsväxter man kan ha i trädgårdarna här i söder, fick vi lov att köra runt i området och titta på de färdiga trädgårdarna från den första byggnadsetappen. Genom vad vi såg från gatan fick vi en beskrivning och antecknade vad vi tyckte om. Byggmästaren hade anlitat samma trädgårdsmästare för samtliga villaträdgårdar. Det gjorde det enkelt, för "basväxterna" fanns i de flesta trädgårdarna, vi kunde se hur det skulle ta sig ut och ville vi ha något mer exklusivt i framtiden kunde det vänta tills senare.
Efter ett år planterade vi ytterligare tre kokospalmer på baksidan. I min fantasi såg jag mig ligga i en hängmatta där under kronorna. Det tog några år innan de blivit så höga att inte ändan slulle släpa i marken och fantasibilden hann försvinna.
En dag när jag gick ut för att samla ihop kokosnötter som ramlat ner var det en nöt som verkade sitta fast. Oj, har den slagit rot, tänkte jag och tittade närmare på den. Jo minsann, det hade den och det hade börjat sticka ut en liten bit grönt som skulle bli ett palmblad. Det här skulle bli spännande, bara ingen kom och ryckte upp den för oss. En dag ringde det på dörren. Det var killen som klippte gräsmattan som frågade om han skulle ta bort nöten. Tack och lov för det! att han frågade, menar jag. Det tog tid för nöten att utvecklas och det har gått nästan 10 år för palmen att bli så stor som den är på bilden. Den långa tiden kan bero på att den fått dela jordens näring med "mamma palm". Palmer kräver litet, men något måste de ha. Nu har den börjat få egna nötter och det ser jättefint ut med de båda palmerna tillsammans. Trädgårdsmästaren som anlade trädgården hade inte planterat palmerna på baksidan riktigt som jag hade tänkt mig. De skulle ha stått tillsammans i vänstra hörnet av altan (högra innifrån). Jag brydde mig inte om att bråka om den detaljen. Slutet gott allting gott.
Sedan hela området blev färdigbyggt, har det inte gått att ta något foto från andra sidan vattnet, utan vi får tänka oss att det ser betydligt mer tropiskt ut än det gjorde när vi var praktiskt taget ensamma här i etapp 2 för 14 år sedan.
Postat i: Nybyggare Permalink Kommentarer [97]
Under tiden huset i Florida byggdes, skickade maken foton på fortskridandet. Det blev en inspiration och jag kom en god bit på bättringsvägen. Jag satt i timmar vid köksbordet och tittade på bilderna och fantiserade om hur det skulle kännas att ha franska dörrar direkt ut till en swimming pool där jag skulle kunna sitta och dricka mitt morgonkaffe, få lite klädsam solbränna och känna mig snygg och fräsch igen. Det var 1994-1995.
I juni 1995 kunde vi flytta. I det ögonblicket var det otroligt skönt att lämna Kanada bakom och börja på ett nytt kapitel. Jag var van att alltid vara ensam, så den delen bekymmrade mig föga, men jag hade inte tyckt om vad man sagt till mig på den amerikanska immigrationsbyrån i Toronto "On this visa you can't work or go to school". Just då kändes inte den delen angeläget. Jag hade hunnit bli 50 år och jag hade hört talas om att man kunde söka något som kallas "Green Card" något man till och med kan vinna på lotteri. Med andra ord; ett problem i taget. Jag hade börjat känna mig normal igen och såg ljusare på framtiden i Florida.
En 20-årig era i Kanada hade tagit slut. Det var med blandade känslor jag flyttade, men det var tid.
Postat i: Nybyggare Permalink Kommentarer [7]
Nybyggare del 14
Efter 12 år i Montreal och 8 år i Ontario blev det dags att bryta upp igen. Den svenska serviceagenturen i Fort Lauderdale hade hamnat i en kris. Service-chefen där hade råkat ut för en mycket tragisk bilolycka. Och eftersom maken hade hjälpt dem tidigare, blev det så att han började tillbringa en vecka i månaden på kontoret där nere. En vecka blev två veckor och efter ett par år var han uppe i tre. Han tog nämligen också hand om ett stort project i en liten hamnstad i Georgia. Skulle vi fortsätta att leva tillsammans, eller hur skulle det bli? Vårt äktenskap hade varit lidande i flera år. Jag ville inte flytta, men skolan hade tagit så hårt på mina nerver att jag fick ett nervöst sammanbrott och alla planer på en egen karriär fick hamna på hyllan. En överordination på medicin hade inte gjort saken bättre, tvärt om. Jag hade inget annat val än att flytta med, men det skulle ta ett par år. Med tanke på all tid maken satsade på företaget fick jag min vilja igenom; vi skulle absolut inte köpa ett hus som skulle behöva några reparationer. Jag visste ju vart tiden skulle gå.
Vi köpte ett hus som skulle byggas. Helt nytt och fräscht. En fru till en av serviceingenjörerna hade varit snäll och tagit mig runt i olika områden där maken tyckt det kunde vara trevligt för oss att slå ner våra nya bopålar. Av en händelse hamnade vi i en villabebyggelse som höll på att expandera. Här hade man visningshus och av ren nyfikenhet gick vi in för att titta. Jag blev förälskad i husmodellen, som också råkade vara byggherrens försäljningskontor. En mycket trevlig dam visade oss runt. Senare insisterade jag förståss på att maken skulle komma med och titta. Han fick också en fin känsla för huset, men det var lite väl dyrt för oss. Vi fortsatte att titta runt i trakten för att se vad vi kunde få för våra kanadensiska dollar som var 30% lägre, men inget föll oss i smaken. Vi visste inte exakt hur mycket vi skulle kunna få för huset i Kanada. Så den stora frågan var "har vi råd?" -Det blir en investering i vår pension, använde jag som övertalning, ett tvångssparande.
Husmarknaden i GM-staden stod stilla p g a ständiga hot om permiteringar etc. Vi tog i alla fall chansen och bestämde oss. Huset hamnade på marknaden och intresset att köpa det var rättså stort, men ingen ville betala vad det var värt. Det var köparnas marknad i den staden. Vi hade gjort några rejäla investeringar i ett nytt kök och lagt in en swimming-pool i trädgården. Vi fick nöja oss med att få tillbaka vad vi lagt ut för köket.
Hur som helst, det gick ett par år och jag reste till Fort Lauderdale i några omgångar, men bara för att sitta ensam på 23:e våningen i ett höghuskomplex på stranden. Jag mådde aldrig särskilt bra och höll mig för mig själv. Maken jobbade och jag kände inga människor i närheten. Nere vid poolen satt äldre i grupper. Istället målade ett par stilleben och några fåglar i olja, utifall du undrar.
Eftersom jag hade mina katter i Kanada, kunde jag inte vara borta för länge. Jag åt också upp mig nästan 10 kilo. Kakor (Chocolate Chips med mjölk) var det mesta som fanns i "ungkarlsköket". Avvänjningsmedicinen jag åt bar antagligen största skulden. Nu skulle fylla 50 och var i övergångsåldern, inget spelade särskilt stor roll längre. Jag struntade i om jag gick upp i vikt. Det enda jag längtade efter och brydde mig om var att få känna trygghet. Under den sista terminen i skolan hade jag känt mig så psykad av mina unga klasskamrater och efter överordination av antidepressionmedicin kände jag att jag höll på att förlora förståndet. Det fanns ingen att lita på eller rättare sagt ty sig till och jag orkade inte med. All kraft gick åt till att verka som om allt var normalt. Jag till och med bytte till ett anonymt telefon-nummer så att ingen skulle kunna få tag på mig. Jag kunde inte förklara vad som hänt och ingen vettig människa skulle ha trott mig.
Fortsättning följer ...
Postat i: Nybyggare Permalink Kommentarer [9]
Mer skolgång
Under de här terminerna lyckades samla på mig många "highschool-poäng". Det var så himla kul att gå i skolan, att jag gjorde skolgången till en karriär och jag hade förstått att jag inte skulle få ett jobb jag skulle trivas med. Jag tog mitt "higschool-diploma" två gånger. Då var året 1990. Kanske det var dags att sadla om? Av en händelse hade jag lagt till en kurs i entreprenurship. Det var helt nystartad kurs. Och vad skulle jag göra med den? Optimisstiskt efter ytterligare 2 terminer, sökte jag nu in på ett college för att gå en två-årskurs i "Visual Art and Graphic Design". Kanske den skulle leda till något jag skulle tycka om att syssla med. Något mer självständigt, vara min egen chef som frilansare och på så sätt inte behöva ta itu med en massa "office-politics". Drömma kan man, men man måste förståss se till att förutsättningarna kommer att finnas.Min skolkurator hjälpte mig och det var otroligt snällt av kursens studieledare att låta mig få komma in utan att ha en "portfölj" att visa upp. Jag blev så himla glad. Under sommaren hade jag tagit lektioner i teckning från en gammal konstnär som gav lektioner. Jag ville testa mig själv och se att jag verkligen hade tillräckligt med talang att rita och ha något att visa upp om man bad om det. Målarpenslarna hade legat på hyllan i många år. Att måla och att verkligen kunna teckna är två helt skilda saker. Särskilt inom den grafiska industrin, men det ena ger det andra ett mycket bättre resultat. Det visade sig att jag inte var så dum på att teckna som jag trott. Självförtroendet att jag skulle klara kursen stärktes, engelskan hade blivit såpass bra att jag kunde följa med i undervisningen, men så kom ett enormt bakslag.
Äntligen hade jag hittat min nich i världen där jag kände att jag fick inspiration, kände mig hemma och kunde känna arbetsglädje. Det fanns så mycket att lära och jag njöt. Olyckligtvis gick jag till min ögonläkare för att få ett nytt recept till mina glasögon eftersom ljus från lysrör alltid stört mig så att ögonen blir trötta. När jag glatt berättade om min lycka att gå i skolan och vad jag studerade talade han om för mig att "det kan inte du, du kan inte se djup". Jag trodde inte mina öron. Hur kunde han säga så? Det var som att dra ner en rullgardin. Vad menade han? Inte se djup? Skulle jag få höra det nu, efter 47 år. Nu såg jag min dröm om en karriär som grafisk designer slås till spillror. Jag visste varken ut eller in, han måste ha fel. För att bevisa att han hade rätt tog han fram en test som han höll framför ögonen på mig och bad mig titta. Det var en hare i 3-D. Först såg jag haren som en slät seriefigur, men när jag stirrat ett par sekuner till såg jag formen komma fram. Jag påpekade det. Han ryckte han undan provet och talade om för mig att han haft rätt, punkt och slut. Ingen kan ana så orolig jag blev över att jag inte skulle kunna gå kvar i skolan. Det var en katastrof. Jag mådde verkligen illa.
Hur som helst; Vad har det här med nybyggaranda att göra, undrar kanske du. Visst, mina hälsoproblem har inget med något att göra. De flesta av oss dras med våra personliga bagage genom livet och olyckor händer. Vad jag vill påpeka är att man kan komma som immigrant från ett beundrat välutvecklat land till ett annat dito och tro att det är "yellow brick road" hela vägen. Så är inte fallet. En person i familjen har kanske fått ett jobb som blivit sponsrat av företaget där man blivit anställd, men den andra hälften måste klara sig själv om den vill ha en karriär. Det vill säga, om man ens får ett arbetstillstånd (USA). I vilket fall kan det betyda att utbildingen "hemmifrån" inte är värd särskilt mycket. Efter vart 10:e år betraktas "papper" på utbildning ogiltigt, men kan tas hänsyn till i en resumé beroende på vilken praktik och referenser man hunnit skaffa sig. Under så här många år händer det förståss mycket mer än om man är tillfällig invandrare.
Fortsättning följer ...
Postat i: Nybyggare Permalink Kommentarer [14]
Nybyggare i Ontario. Jag var otroligt nervös. Efter åren i Montreal var min engelska var inte vad den borde vara och den i och för sig dåliga koncentrationsförmågan blev lidande. Jag hade inga problem att studera även om det tog lite längre tid och nu fick jag lov att tala engelska hela dagarna. För en vuxen immigrant är det inte särskilt lätt att få den praktiken. Nu var det ljuvligt att äntligen försöka satsa på något här i Kanada och dessutom ha en viktig orsak att komma ut bland folk. För även om isolering kan anses självpåtagen, har vi olika resurser och mentalitet. Jag hade kunnat tagit någon kurs i provinsen Quebec också om jag kunnat tillräckligt med franska. I alla fall efter att jag fått en bil. Jag tog jag en kvällskurs i franska för immigranter, men utan något riktigt intresse för att lära mig språket. Efter regeringsskiftet i Quebec, blev det franska språket så "nedstoppat i halsen" på alla anglofoner, att jag tappade lusten helt. Det skulle dessutom ta flera år innan jag skulle kunna hantera språket ute i förvärvslivet. Vi flyttade till slut, men inte av den anledningen. Här i Ontario förändrades situationen, som du vet, men oturen var framme. Redan i början av vårterminen blev jag akut sjuk och togs in på sjukhus. Läkarna kom inte underfund med vad det var för fel, men de fick mig på fötter igen. I mars var det emellertid dags för en operation. Gynekologläkaren var säker på att det var något med de kvinliga reproduktionsorganen och ville plocka bort livmodern. Sagt och gjort. Kirurgen passade samtidigt på att flytta på en äggstock som "satt fel" och kunde ha förorsakat smärtan. Att den inte togs bort helt beror naturligtvis på den hormonpruducerande uppgift en äggstock också har. Nu var jag 44 år och övergivit tanken på att bli gravid så allt kändes ok. Det blev förståss många frånvarotimmar på vårterminen. Jag satt där i sjukhusängen och löste mattetal och som väl var gick kursen skapligt ändå. Jag fick mitt diplom. Livet kändes behagligt igen. Förresten, vad var det för underbart i den smärtstillande medicinen jag fick på sjukhuset? Hjärnan blev klar som kristall när all nervositet var bortflugen. Allt som matteläraren försökt förklara kom tillbaka som den enklaste sak i världen.
Samtidigt när jag låg på sjukhuset hade maken satt igång med ett stort efterlängtat project. Han hade arrangerat för att lägga in en swimmingpool i trädgården. En dröm vi haft sedan första sommaren i Montreal. Glädjen över swimmingpoolen blev kortvarig. De första dagarna i juli blev jag akut sjuk en gång till. Den här gången var det mycket allvarligt. Det hade uppstått en böld stor som en grapefrukt i samband med den tidigare operationen, som var en "historectomy". Något hade kommit in i blodet, förklarade man. Det hade skapat böld som det inte gick att operera bort eftersom den satt i anslutning till ändtarmen. Himmel och pannkaka! Det var nära ögat, men det gick bra som du förstår.
Livet gick förståss vidare. Att bölden fanns kvar gjorde mig inte särskilt lugn och jag gick på en ständig ultraljud-kontroll för att man skulle kunna se om bölden krympte av sig självt. Det gjorde den. Nu tyckte i alla fall jag att jag hade så mycket mer att lära. Särskilt med tanke på engelsk vokabulär inom handels och nu var intresset för att lära sig mer om "dataprocessing" i olika mjukvaror stort och var en bra merit ute på arbetsmarknaden. Samma höst satte jag mig på skolbänken igen. Det var på en annan skola i alldeles i närheten av hemmet.
Fortsättning följer ...
Postat i: Nybyggare Permalink Kommentarer [4]
Skoldags anno 1988
Att flytta till det engelskspråkiga Ontario innebar nya möjligheter för mig som hade hunnit bli 47 år. Vi flyttade in i vårt önskehus. Vi fick underbara grannar och allt var frid och fröjd så när som på att maken jobbade som en galning för att få företaget att fungera bra. Det blev mycket övertid. I Sverige var man mycket nöjda med hans insatser, vilket inspirerade till att jobba ännu hårdare. Naturligtvis kröp vardagen in på livet och nyhetens behag fick luddigare guldkanter.
Husets tidigare ägare, en äldre dam hade också blivit en mycket god vän och visade sig vara en "blessing in disguise" (en gudagåva). I samband med sin skilsmässa hade den 20 år äldre damen tagit ett stort steg genom att sätta sig på skolbänken för att fräscha upp gamla kunskaper och för att lära sig använda en dator. Kunskaper att använda Word Perfect och i viss mån Bedford Accounting hade börjat bli ett krav i konkurensen ute på arbetsmarknadens kontorssida. Genom Mrs. June fick jag veta att jag kunde få ett "Ontario High School Diploma". Den här sekreterarkursen skulle passa mig bra, engelskan skulle övas upp och att i sammanhanget få ett Ontario High School Diploma var en oväntat bonus. Så mycket i livet är en slump. Det här var en ettårig heldagskurs inom handels och för vuxna som skolväsendet nyligen startat. I kursplanen ingick mattematik, engelska, bokföring, maskinskrivning och data-processing. Den var för att hjälpa kvinnor och män som av en eller annan anledning kommit på efterkälken, inte fullföljt sin highschoolutbildning och som nu när barnen blivit stora, ville ut på arbetsmarknaden. En typ AMS, om jag skall jämföra med Sverige.
Fortsättning följer ...
Postat i: Nybyggare Permalink Kommentarer [2]