Reflektioner över kommunikationer.  Jo, jag kan inte komma på något särskilt att berätta utan suttit och funderat över hur vi håller kontakt via internet i jämförelse med hur det var förr då telefon med dyra avgifter var den snabbaste kontakten. Jag minns hur jag satt uppe långt in på nätterna och väntade på att klockan skulle bli åtminstonne 8 på morgonen då föräldrarna borde ha vaknat. Samtalstaxan skulle bli 1 dollar mindre per minut vid den tiden (ordinarie taxa var $ 2.85 under 70-talet plus). Idag betalar jag 0.07 dollar per minut och det gäller hela dygnet. Helt otroligt! Fast det är klart att nu går mellanskillnaden till annat istället. Jag ringer mycket oftare och längre samtal.  Då samtalen var dyra gick det inte att se vem som ringde, det gick inte att lämna ett meddelande och ingen internetanslutning. Man tar in på gungorna vad man förlorar på karusellen och tvärt om.

E-mejl, som är så bekvämt, kan också innebära ett litet problem. Jag tänker på det som kommer inramlande och vad mejlet egentligen innehåller. Ett kuvert avslöjar mer om innehållet. Oftast och mestadels får jag e-mejl från främmande håll. De är svårast att gallra. Kanske jag kastar något av intresse? Några skickar vidare varenda lustighet de själva får till varenda kotte på deras adresslista. Välmenande men mycket tröttsamt! Sådant slapp vi förr. Det har också hänt att mejl jag önskat få, hamnat i spamfilen och "strukit med på kuppen". När skall folk börja förstå "välmeningen" bakom kedjebrev där du ombeds att sända ett mejl till minst 10 vänner? Det är ju distribution och spridning av e-mejladresser. I min 10 år gamla välkända "hotmail" hamnar all mejl, som inte finns med på adresslistan i spamlådan. Det är på både gott och ont. Snigelpost var roligare att sortera, men mycket mer tidskrävande i alla avseenden. Idag är det praktiskt taget bara räkningar och reklam.

I Kanada, där jag bodde innan jag var ansluten till internet, tillbringade jag många timmar med pennan i hand. Måste erkänna att min handstil idag är inte vad den har varit. När brevbäraren kom var det fest. Missförstå mig rätt. Det var så roligt att höra posten ramla in genom dörren (så hade vi det i Montreal). I vilket fall, känns det idag alltid lite spännande att öppna en e-mejllåda (eller vad det heter). Har jag fått 50 eller 100 spam? Skämt åsido, är det alltid roligt när en långväga vän hör av sig.

Nu för tiden hinner det aldrig hinner hända särskilt mycket mellan varven att skriva om.  - Hej hur mår du?  -Tack jag mår bra. Var till tandläkaren och allt var ok. Shoppade på hemvägen. Och därmed är allt är sagt för den här veckan. Vem vill veta att jag kör diskmaskin, tvättmaskin eller sitter här och väntar på att dammsugaren skall börja gå av sig självt? Ja, du vet nog vad jag menar. Våra vardagar är vardagar överallt i världen och händer det något är det oftast något tråkigt, eller kanske någon fadäs jag helst vill glömma. Eller också är det något jag "måste berätta", men inte får. Jag får känslan att jag kanske betraktas som en skrytmaja när allt känns bra, solen skiner, palmerna vajar och allt är positivt medan de mörka vintermånaderna och förkylningar härjar i Sverige.  I så fall är det bäst att försöka vara någorlunda neutral. Men vad skall jag då skriva om? Jag vill gärna dela med mig av väder och natur, men det går ju inte. Själv längtar jag norrut. Jag saknar de 4 årstiderna. Nåja, i alla fall tre. Är det ingen "riktig" vinter kan jag vara utan november, december och januari.  En sak är i alla fall säker; jag vill inte vara en tråkig människa, men det blir som det blir.