Vintern 1977 var då jag började sluta att vara rädd
Egentligen hade jag inte tänkt ta körkort. I en småstad i Sverige behövs det egentligen ingen bil. Jag blev faktiskt provocerad till att göra det. En arbetskamrat hade nämligen börjat i en körskola och det var underbart. Inte bara för henne utan det verkade som om hela avdelningen tyckte att hon var ett underverk till körskole-elev. Jag skulle fylla 20 och var i en något känslig ålder då man kan anse att man är lite "efterbliven" om man inte har ett körkort. Strunt samma med tillgång till en bil, för på den tiden var det viktigt med ett körkort när man fyllt 18 år. Så jag "tog tjuren vid hornen" och började ta mina lektioner. Det var kul. Jag hade en tålmodig och snäll lärare. Han märkte hur osäker jag var. Sommaren kom och innan semestertid kändes det moget att köra upp tillsammans med en tillförordnad inspektör. Det gick faktiskt bra, även om det var en hårsmån mellan grindstolparna jag tvingades backa emellan. Vi, inspektören och jag, hade nämligen hamnat på en återvändsgata och goda råd var dyra. "Vad gör du nu då" frågade han illmarigt. Lösningen var nog det som räddade mig och jag hade turen att dessutom få mitt körkort före kollegan "underverket" . Inte var jag något underverk, men det kändes mycket bra. Senare visade det sig att jag inte tyckte att det var speciellt roligt att köra min pojkväns gamla Volvo Amazon, som inte var designad efter en person i min lilla storlek. När Sverige gick över till högertrafik var det slut på min karriär som bilist. Jag var alltför nervös som bilförare och rädd för att inte göra skillnad på höger och vänster. Det ansåg jag, som redan en morgon första veckan cyklade på fel sida. Åren gick och pojkvännen och jag (min nuvarande make), flyttade till Kanada 1975. Ja inte tänkte jag köra bil i montrealtrafiken! Aldrig i livet! Hu så farligt! Men här i Nordamerika upplever man ett rörelsehindrat liv om man inte har både körkort och en egen bil. Man tar sig praktiskt taget nästan ingenstans när avståndet blir för långt att gå. På så sätt förlorar man sin frihet och blir beroende av andra människors "goda vilja" (nu berättar jag om 70-talet). Jag led, men vågade inte göra något åt det och dessutom var ekonomin för dålig för att vi skulle kunna dra på oss den utgiften. Den perfekta ursäkten.
En sådan procedur som att bli av med en rädsla kan vara svår och lång, men så helt plötsligt kan det lossna och det ena ge det andra.
Ett par år gick. En fredagkväll kom maken hem från jobbet och meddelade att "i morgon bitti skall vi åka upp till "Mount Gabriel i the Laurentiens" och åka utförsåkning." Vi skulle bli ett gäng inkl. fruar från hans kontor. Han hade tackat ja och nu ville han inte skämmas för sin "sjåpalisa". Jag hade aldrig åkt utfösåkning i hela mitt liv. I alla fall inte om man borser från den lilla "Kalle Anka-backen" vid botten av rullstensåsen nära föräldrahemmet. Men utrustning kunde vi hyra. Mina argument emot höll inte, så morgonen därpå i hopplockad klädsel (jeans och gammal anorak), drog "kusinerna från landet" iväg till mötesplatsen, som var Mont Gabriel (skiboarding var inte uppfunnet än). Där fanns en stor bred backe som lämpade sig för nybörjare. Så långt hade i alla fall omtänksamheten sträckt sig. Nu fick det alltså bära eller brista. Och bar gjorde det. De första båda vändorna utnyttjades bredden på backen till max, men innan dagen var slut gick det nedför av bara attan. Det tyckte i alla fall jag och var så glad och lycklig över min prestation att jag kände inga gränser. Samma år tog jag nya körlektioner. Jag ville få bekräftat att jag fortfarande kunde köra bil och det på rätt sida av körbanan. Jag klarade körprovet och vi fick tag på en bra en begagnad bil. Det var en begagnad blå Chevrolet Vega ($1,175.00), som jag körde i nästan 10 år.
Min reaktion av resultatet från utförsåkningen hade blivit att jag något kaxigt tänkt "vågar jag det här, skall jag väl för sjutton våga köra bil". Nu kan man förståss fråga sig skillanden mellan orden "oro", "ängslan" och "rädsla". Jag tror inte det är frågan om feghet. Snarare självbevarelsedrift. Men det kan bli ett "gissel" när någon av de känslorna tar överhanden. Idag är jag både så mycket äldre och har inte åkt skidor på minst 20 år, så den karriären är över, men jag är innerligt tacksam att jag tog steget den där vinterdagen 1977. Livet blev så mycket roligare för den här "småstadstjejen".
Postat i: Nybyggare
Permalink
Kommentarer [19]
Hej MissiZippi!
Så härligt du berättar om dina rädslor här, tack för dina ord!
Jag är höjdrädd och trodde väl aldrig att jag skulle åka slalom i hela mitt liv. När jag var drygt 20 år åkte jag till fjällen. Jag hade med långfärdsskidorna, för något annat kunde jag inte tänka mig. Men väl i fjällen, hyrde jag en privatlärare en timme och när hon lärt mig hur man bromsar i backen, så var det bara glädje och lust kvar. Rädslan var som bortblåst. Gissa om jag åkte slalom! Det var ju helt underbart att göra det!
När man utmanar sina rädslor får man mer självförtroende och nya upplevelser. Till slut har det nästan blivit som en livsstil för mig att utmana mina olika rädslor. Jag tror att de allra flesta människor känner rädsla, oro, ängslan i olika grad. Det är mänskligt. Vissa rädslor fungerar som varningssignaler. Men det betyder ju inte att man behöver följa de där signalerna. Det är ett val som man gör, tänker jag.
I vår har jag tänkt utmana min flygrädsla och flyga till min dotter som ska plugga i England. Jag har flugit en gång i mitt liv. Det skulle vara så härligt om jag kunde göra det lika självklart som att åka bil eller buss.
Kram
Anna-Karin
Skrivet av Maskroskvinnan den 11 januari, 2010 kl. 07:42 #
Wow! Du är en modig kvinna du!
Själv var jag på tok för harig för att ta körkort som ung, och senare när jag ansåg mig mer mogen och lämpad, blev jag alltför sjuk rent fysiskt för att klara av det.
Nu börjar lusten vakna igen, och får jag bara råd så nog tusan ska jag försöka.
Skidor åkte jag mycket som liten och som ung. Men aldrig utför, bara längdskidåkning.
En gång skulle jag åka utför en backe, och då lyckades jag pricka in det enda träd som växte där på flera km håll. Jag hamnade med ett ben på vardera sidan om stammen, precis som i en Kalle Anka-film!
Kram!
Skrivet av Fläskdansen den 11 januari, 2010 kl. 09:38 #
Skidåkning har aldrig varit min grej.
Skriver för att önska dig ett Gott Nytt År.
Kram
Magaretha
Skrivet av margaretha den 11 januari, 2010 kl. 11:32 #
Skidåkning är skittrist, körkort har jag inget för jag ska ingenstans. Men testar gränser gör jag hela tiden. Det är härligt med utmaningar! Ha en riktigt god fortsättning på det nya året! Kram!
Skrivet av Barbro Binda den 11 januari, 2010 kl. 14:08 #
Ginhger!
Jag är alldeles för feg att åka utför sådana
stora backar.
Kramar.
Skrivet av Agath den 11 januari, 2010 kl. 14:35 #
Tack för att dela med dig av dina trevliga minnen, både gamla ( den här bloggen ) och nya ( eran julresa i fregående blogg ), du skriver såå bra !
Blev glad när jag tittade in nu och såg att det kommit ny blogg här ;0).
Sköt omdig !
Kramar, Doris
Skrivet av Doris/doje den 11 januari, 2010 kl. 20:41 #
Svensk dramatik från 2010. En osannolik berättelse om hur det gick till när tv:n kom till Sverige och hur det var innan folk visste vad...
Öppna med Flashplayer -Molins lustspel - Jag kopierar in länken i Applian FLV Player
Media Player - Molins lustspel - Buffrar c:a 40 sek. Denna funkar säkert - Kolla, prova vet jag.
Skrivet av hampus60 den 11 januari, 2010 kl. 22:30 #
Maskroskvinnan: Jo, vi "psykar" oss själva eller lyssnar på andras rädsla och bryr oss inte om att ens försöka. Har man däremot gjort en dålig erfarenhet kan rädslan vara svårare att övervinna.
Modig eller ej, har jag "rädslor" jag inte tänker utmana och en av dem är fallskärmshopp.
Apropå fallskärm;
Min man satt en gång bredvid en svensk präst i flygplanet till någonstans. Prästen hade med sig sin egen fallskärm.
Kram tillbaka :)
Skrivet av MissiZippi den 12 januari, 2010 kl. 00:36 #
Fläskdansen: Jag har också kramat furor, men bara när jag åkt längdåkning. Det är himla svårt att åka utför på isiga spår med de där smala skidorna.
Var det inte Långben som gjorde en sån härligt komisk motionsrunda :D .
Kram tillbaka!
Skrivet av MissiZippi den 12 januari, 2010 kl. 00:40 #
Barbro: Det finns en hel del att utmana.
Bergsbestigning är ett ..., som jag inte tänker...
i detta livet.
Kram!
Skrivet av MissiZippi den 12 januari, 2010 kl. 00:44 #
Agath: Man kan inte vara modig på allt.
Trapets t ex... hänga där under cirkuskupolen
i knävecken skulle få benen att rakna.
Kramis!
Skrivet av MissiZippi den 12 januari, 2010 kl. 00:47 #
Doris: Tack för komplimangen och uppmuntran. Det är trevligt att läsa inne hos dig också :). Nu skall jag ta sats för att få in nästa avsnitt av semesterresan.
Stor kram tillbaka.
Skrivet av MissiZippi den 12 januari, 2010 kl. 00:50 #
Hampus: Tack! Det var kul att titta på pjäsen. Som "flash" fick jag inte upp den, men i Media gick det bra så när som på all denna buffering som störde en hel del varenda minut eller oftare. Undrar vad det beror på. Något nödvändigt?
Skrivet av MissiZippi den 12 januari, 2010 kl. 00:54 #
Tack det samma Margaretha.
Hoppas du får ett riktigt bra år.
Kram tillbaka :)
Skrivet av MissiZippi den 12 januari, 2010 kl. 00:57 #
"Buffring Undrar vad det beror på" Du ser det går bra se en-timmes program däröver men som sagt det går bättre med en Flash-spelare, jag återkommer. Skickar en länk senare.
Skrivet av hampus60 den 12 januari, 2010 kl. 01:09 #
Länk här förklaring svt - på min sida med bilder God Natt !
Skrivet av hampus60 den 12 januari, 2010 kl. 02:45 #
Ja du Hampus...
Det är inte lätt.
Skrivet av MissiZippi den 12 januari, 2010 kl. 14:05 #
Hej MissiZippi
När jag körde upp under 1961 är jag säker på att det var en perfekt fickparkering som räddade mig.
Och det har jag upplevt många gånger att de kan vara rätt knepiga.
Nisse
Skrivet av senior2005 den 12 januari, 2010 kl. 15:23 #
Nisse: Jag blir överlycklig när jag hittar en parkeringsficka/plats jag kan köra rakt igenom när jag skall ut, för då behöver jag inte backa. Under min näst sista lektion kom min körskollärare på att vi glömt fickparkering. Gissa om jag var nervös när jag körde fram. Trängseln mellan grindstolparna räddade mig :D, det är jag säker på. Jag försöker aldrig fickparkera. Och det tror jag både min och andras bilar mått bra utav. Det är lite knepigt att bara ha ett öga med skaplig syn.
Skrivet av MissiZippi den 12 januari, 2010 kl. 22:57 #