Nybyggare del 14

Efter 12 år i Montreal och 8 år i Ontario blev det dags att bryta upp igen. Den svenska serviceagenturen i Fort Lauderdale hade hamnat i en kris. Service-chefen där hade råkat ut för en mycket tragisk bilolycka. Och eftersom maken hade hjälpt dem tidigare, blev det så att han började tillbringa en vecka i månaden på kontoret där nere. En vecka blev två veckor och efter ett par år var han uppe i tre. Han tog nämligen också hand om ett stort project i en liten hamnstad i Georgia. Skulle vi fortsätta att leva tillsammans, eller hur skulle det bli? Vårt äktenskap hade varit lidande i flera år. Jag ville inte flytta, men skolan hade tagit så hårt på mina nerver att jag fick ett nervöst sammanbrott och alla planer på en egen karriär fick hamna på hyllan. En överordination på medicin hade inte gjort saken bättre, tvärt om. Jag hade inget annat val än att flytta med, men det skulle ta ett par år. Med tanke på all tid maken satsade på företaget fick jag min vilja igenom; vi skulle absolut inte köpa ett hus som skulle behöva några reparationer. Jag visste ju vart tiden skulle gå.

Vi köpte ett hus som skulle byggas. Helt nytt och fräscht. En fru till en av serviceingenjörerna hade varit snäll och tagit mig runt i olika områden där maken tyckt det kunde vara trevligt för oss att slå ner våra nya bopålar. Av en händelse hamnade vi i en villabebyggelse som höll på att expandera. Här hade man visningshus och av ren nyfikenhet gick vi in för att titta. Jag blev förälskad i husmodellen, som också råkade vara byggherrens försäljningskontor. En mycket trevlig dam visade oss runt. Senare insisterade jag förståss på att maken skulle komma med och titta. Han fick också en fin känsla för huset, men det var lite väl dyrt för oss. Vi fortsatte att titta runt i trakten för att se vad vi kunde få för våra kanadensiska dollar som var 30% lägre, men inget föll oss i smaken. Vi visste inte exakt hur mycket vi skulle kunna få för huset i Kanada. Så den stora frågan var "har vi råd?" -Det blir en investering i vår pension, använde jag som övertalning, ett tvångssparande.

Husmarknaden i GM-staden stod stilla p g a ständiga hot om permiteringar etc. Vi tog i alla fall chansen och bestämde oss. Huset hamnade på marknaden och intresset att köpa det var rättså stort, men ingen ville betala vad det var värt. Det var köparnas marknad i den staden. Vi hade gjort några rejäla investeringar i ett nytt kök och lagt in en swimming-pool i trädgården. Vi fick nöja oss med att få tillbaka vad vi lagt ut för köket.

Hur som helst, det gick ett par år och jag reste till Fort Lauderdale i några omgångar, men bara för att sitta ensam på 23:e våningen i ett höghuskomplex på stranden. Jag mådde aldrig särskilt bra och höll mig för mig själv. Maken jobbade och jag kände inga människor i närheten. Nere vid poolen satt äldre i grupper. Istället målade ett par stilleben och några fåglar i olja, utifall du undrar.

Eftersom jag hade mina katter i Kanada, kunde jag inte vara borta för länge. Jag åt också upp mig nästan 10 kilo. Kakor (Chocolate Chips med mjölk) var det mesta som fanns i "ungkarlsköket". Avvänjningsmedicinen jag åt bar antagligen största skulden. Nu skulle fylla 50 och var i övergångsåldern, inget spelade särskilt stor roll längre. Jag struntade i om jag gick upp i vikt. Det enda jag längtade efter och brydde mig om var att få känna trygghet. Under den sista terminen i skolan hade jag känt mig så psykad av mina unga klasskamrater och efter överordination av antidepressionmedicin kände jag att jag höll på att förlora förståndet. Det fanns ingen att lita på eller rättare sagt ty sig till och jag orkade inte med. All kraft gick åt till att verka som om allt var normalt. Jag till och med bytte till ett anonymt telefon-nummer så att ingen skulle kunna få tag på mig. Jag kunde inte förklara vad som hänt och ingen vettig människa skulle ha trott mig.

Fortsättning följer ...