gostasings blogg

Som hyresvärd för många familjer skäms man när deras lägenheter av ålder, förruttnelse och lavar, dessutom av skadegörelse (främst hackspettar) ramlar ner på backen.
I år har jag tagit ett nytt grepp, 6 holkar behövde bytas ut. Jag stal helt enkelt idén till en ny variant med öppningsbar front. Dessutom är entrén skyddad av en snygg grön aluminiumplåt. Till sist toppade jag taket med en tjärpapp.
Frontluckan sitter fast endast med 2 spik på gavlarna ca 3 cm från luckans överkant, spikarna fungerar alltså som gångjärn när man öppnar nerifrån.
Holken är enkel att göra. Fick fundera lite på hur jag skulle få till hålet i plåten. Jag har ingen metallborr 32 mm, som hålet är. Borrade istället hål genom 2 plankbitar som fick bli "gigg", lade plåten emellan, spände ihop brädbitarna med tvingar och med en mindre skruvmejles stansade ut hålet.


Bild: I år får flera familjer flytta in i ny lägenhet.


Bild: Stansning av hål i aluminiumplåt. Den spänns fast mellan 2 brädbitar med genomgående hål.


----------------

Inte vet jag vem som har skrivit nedanstående kloka ord, men längst ner i mejlet jag fick, står: "Skicka gärna vidare" så nu gör jag det. Såhär lyder det:


"Alla som är kring 50 år eller över, borde läsa detta, kanske även den nya generationen.

Jag skulle betala på mataffären nyligen och den unga kassörskan föreslog att jag skulle ta med mina egna kassar eftersom plastpåsar inte är bra för miljön.

Jag bad om ursäkt och förklarade att vi inte hade det här miljötänket i våra dagar. Kassörskan svarade att det är problemet. "Er generation brydde sig inte tillräckligt för att bevara miljön till kommande generationer." Hon hade förstås rätt i en sak - vår generation hade inte miljötänket på "vår tid"

Men vad hade vi i vår tid? Efter långt funderande och sökande djupt i min egen själ insåg vad vi hade..

Då hade vi mjölkflaskor som vi lämnade tillbaka, läskflaskor som vi pantade. Butiken skickade tillbaka dem till tillverkaren, som tvättade dem och återanvände. Så de var verkligen återanvända flera gånger. Men vi hade inte miljötänk.

Vi gick i trappor för vi hade inte hiss eller rulltrappor i alla affärer, skolor och företagsbyggnader. Vi gick till affären för att handla och vi tog inte bilen varje gång vi skulle förflytta oss några hundar meter. Men kassörskan har rätt, vi hade inget miljötänk.

Då, tvättade vi blöjor för att det inte fanns engångsblöjor. Vi torkade våra kläder på linor, inte i ett energiförbrukande monster. Sol och vindkraft torkade våra kläder på vår tid.

Barnen ärvde kläder från sina syskon, inte alltid det senast märket. Men kassörskan hade rätt, vi hade inte miljötänket då.

På den tiden hade vi en enda TV eller radio i hemmet, inte en i varje rum. Tv:n hade en liten skärm ungefär som en näsduk - inte som halva Gotland.


I köket blandade, vispade vi alltid för hand, vi hade inte maskiner som gjorde allt åt oss. När vi packade sköra saker i paket använde vi gamla tidningar att skydda dem, vi hade inte bubbelplast eller styrénkuddar.

På den tiden startade vi aldrig en bensinslukande motor bara för att klippa gräset, vi sköt gräsklipparen för hand. Vi motionerade genom att arbeta så vi behövde inte gå till ett gym som använder elmaskiner såsom löpband, trappmaskiner mm. Men kassörskan hade rätt, vi hade inte miljötänket då.

Vi drack vatten från kranen istället för att använda en plastmugg eller flaska varje gång. Vi fyllde våra bläckpennor med bläck när de tog slut istället för att köpa en ny. Vi ersatte rakblad i rakhyveln istället för att kasta hela hyveln bara för att bladet är slött. Men vi hade inte miljötänket då.

På den tiden åkte folk buss, barnen cyklade eller gick till skolan istället för att göra föräldrarna till en taxirörelse (öppen 24 timmar) Vi hade ett eluttag i varje rum istället för ett dussintal uttag i en förgrening. VI behövde inte ha en datoriserad pryl som skickar datasignaler 2000 mil ut i rymden för att hitta närmsta pizzeria.

Är det inte lite sorgligt hur dagens generation beklagar sig över hur slösaktiga den äldre generationen var bara för att vi inte hade "miljötänk"?

Skicka vidare om du känner någon annan egenkär äldre person som behöver en lektion i bevarandet av vår miljö av någon smarty-pants ungdom så dom också kan skicka vidare...."



---------------

Bokrecension
Ayaan Hirsi Ali
EN FRI RÖST
Bonnier Fakta


Ateism = gudsförnekelse enligt SAOL (Svenska Akademiens ordlista).
Ateist, a-teist egentligen ”frånvaro av tro på en personlig gud”
Se även under ANM. nederst.

Det sägs att religiösa människor är mindre ångestfyllda, är mer sällan sjuka, lever längre, kort sagt mår bättre än icke troende.
Om detta är sant, varför i hela friden finns det då ateister?
Vem vill inte må bra?
- Jag känner ingen mening med livet, därför är jag ateist.
- Nej, nu överger jag den kristna livsåskådningen och blir istället ateist, för jag mår alldeles för bra.
Jag har aldrig hört sådana yttranden som dessa.

För mig har det varit tvärtom. Det bästa jag gjort var när jag gick ur statskyrkan och skräddarsydde min egen livsåskådning där jag själv bestämde förutsättningarna.
Min hjärna blev helt plötsligt fri. Bort seglade allt dåligt samvete för att jag inte trodde rätt, läste rätt litteratur, lydde och följde alla andras syn på livet. Jag kunde helt plötsligt i efterhand strunta i allt dåligt samvete prästen gett mig, när jag vägrade låta mig förhöras i bibelns alla påbud inför äldsta sonens dopceremoni.
Jag skulle numera alltså må direkt dåligt om jag tvingades ansluta mig till en religion som andra hittat på.

Har någon sett Gud eller Allah sitta och skriva bibeln resp. Koranen?
Nej, tänkte väl det.
Allt som är skrivet om religion är producerat av människor. Sedan får dessa människor hänvisa till hur många uppenbarelser som helst. Och antalet sådana dokumenterade upplevelser har blivit ganska många vid det här laget, efter många tusen års skrivkonst.

Om jag vill ha en religion så föredrar jag att skapa min egen. Den är inte invecklad.
Min enkla tro går ut på att den korta stund vi får förmånen (?) att leva på jorden (för det mesta är vi ju döda…. ), önskar jag att jag, du, och alla andra, får må så bra som möjligt utan att någon annan får betala priset, dvs fara illa på något sätt. Enkelt uttryckt: Gör för andra det du vill att andra ska göra för dig.

Med religion menar vi till vardags att vi har en livsåskådning som ger oss mening, och kanske i bästa fall, ger oss ett meningsfullt syfte med vårt liv. Och ännu hellre, tron på ett liv efter detta.

Tittar vi lite mer ingående på det sistnämnda, liv efter detta, måste vi utgå från att människorna intar en särställning jämfört alla andra levande varelser. En encellig amöba t. ex, är en levande varelse. Har den ett liv efter detta? Hur är det med ett granbarr? Det är i högsta grad levande innan det vissnar ner och dör. Vi måste alltså med denna tro om ett kommande liv dra en rimlig gräns.

Antar vi att människan har en särställning ur en religiös synvinkel, var går då gränsen mot övriga levande varelser? En svårt mentalt och fysiskt vanskapt människa från födseln som inte kan meddela sig med omvärlden? Apan som genetiskt sett nästan är identiskt lik oss, på vilken sida om gränsen hamnar den? Myggan jag just slog ihjäl, hamnade den i himlen? Osv.
Nej, vi får nog finna oss i att vi människor inte är så speciella ur ett kosmiskt perspektiv. Andra livsformer många ljusår bort kanske mer ser oss jordmänniskor som ogräs som håller på att förstöra livsbetingelserna för vår planet.

För den som inte tycker om, eller inte har tid att fundera över sådana här existentiella frågor, finns färdigstöpta religioner. Vill man inte tänka alls överhuvud taget, finns t.ex. islam: I den gäller det enbart att lyda och underkasta sig. Det är bara läsa Koranen. Dess upplaga för västvärlden är modifierad så att den skall bli någorlunda rumsren för oss som lever enligt västerländska normer.

Visst är det bekvämast att ansluta sig till en religion som är etablerad. De flesta gör så. Men många är sökare och lägger ned oerhört mycket tänkande, energi och tid på att finna en tro som är godtagbar.
För en stor del av mänskligheten är det ännu mer invecklat än så.
I boken SISTA KULAN SPARAR JAG ÅT GRANNEN av Fausta Marianovic, redogör författarinnan för sina upplevelser under det senaste balkankriget. Hennes närmaste anhöriga hamnade på olika sidor om frontlinjen. Olika religiösa övertygelser stod öga mot öga. Hennes situation blev omöjlig. Valde hon fel sida riskerade hon att dödas. Hon blev ateist.

En annan författare som handgripligt fått uppleva olika religioners avigsidor är Ayaan Hirsi Ali. Jag citerar ur omslaget till hennes bok EN FRI RÖST:
”Ayaan Hirsi Ali föddes i Mogadishu i Somalia 1969. Sex år gammal följde hon med sin familj i landsflykt till Saudiarabien där hennes far fått politisk asyl. Vid 23 års ålder tvingades hon till ett arrangerat äktenskap.
Hon flydde sin familj och kom till Holland. Efter asylproceduren arbetade hon som tolk på abortkliniker och kvinnohus. 2002 blev hon parlamentsledamot och har därefter gjort sig känd som en av de skarpaste profilerna i nederländsk politik. Efter en kontrovers med integrationsministern Rita Verdonk, som plötsligt våren 2006 gjorde ett misslyckat försök att frånta Ayaan hennes holländska medborgarskap, är hon numera bosatt i USA, knuten till den amerikanska "think-tank"-organisationen American Enterprise Institute i Washington DC”



Bild: Ayaan Hirsi Ali

Ayaan Hirsi Ali blev inte parlamentsledamot av en slump. Hennes kristallklara och envisa vilja att förstå sammanhang har förutom parlamentsjobbet i Holland även gjort henne känd världen över och som fått många internationella utmärkelser för sin kamp för rättvisa och frihet. Hon är också numera ateist.
Ayaan Hirsi Ali är en av de mest fantastiska människor jag läst om. Hon har förresten skrivit en uppföljande bok som ger mer fördjupande återblickar ur hennes förflutna och är som mer inriktad på politiska frågor



För oss som bor i ett välordnat och lugnt land är det lätt att tro att människor som fått utstå ofattbart dramatiska upplevelser skulle bli religiösa för att få mening i livet.
Dessa båda författare som båda nu lever i väst, och därför fritt kan utöva vilken religion de vill, visar på motsatsen. Övergivandet av religiösa påbud och synsätt har gett mening i deras liv.

ANM: I vardagligt tal säger man inte trollförnekare, änglaförnekare, tomteförnekare, djinnförnekare eller djävulsförnekare. Men gudsförnekare (ateist) används friskt av religiösa människor.
Är du religiös är du däremot enligt ordboken from, gudfruktig, andlig, dvs ord med positiv klang. Det skulle lika gärna kunna stå så här: religiös = tro på övernaturliga – onaturliga –sagoväsen.
Orden nej och förnekare har en negativ klang och de används systematiskt av dem som vill styra människor i en viss riktning.
Istället för ”Säg NEJ till kärnkraft” hade man likaväl kunnat säga ”Säg JA till ett kärnkraftsfritt samhälle”. Istället för ”Säg NEJ till Euro” hade man kunnat säga ”Säg JA till en alliansfri svensk valuta”. Och så vidare.
Om man nu till varje pris måste sätta etikett på oss verklighetsbejakare så tycker jag det ordet, veerklighetsbejakare, är bäst.
Dessutom får vi i dessa moderna tider revidera vår verklighetsuppfattning i takt med forskningens otroligt snabba framsteg. Vilken bonus!

------------

Länkar till inlägg jag skrivit i ämnet längst ner.

När jag på 1970-talet anmälde mig som frivillig på jobbet med att engagera mig i jämställdhet, hade jag ingen aning om vad det ordet innebar. Jag tyckte då och fortfarande tycker jag att ordet låter urbota tråkigt.
Jag vill ju engagera mig i roliga och engagerande saker som förgyller livet!
Inte hade jag behövt oroa mig. Jösses Amanda vad berikande och roligt jag och min kollega, som också anmälde sig, hade de följande åren.
Jag kanske skriver mer om den tiden senare.

Jag har använt ordet självförtroende som rubrik istället för jämställdhet. Allt bottnar nämligen i självförtroende.
Det finns en lag om jämställdhet, men den gäller bara inom arbetslivet.
I vårt övriga liv kan vi bara luta oss mot diskrimineringslagar, om vi vill göra rättssak av något.

Jag måste säga ordet som gäller, en gång till, så viktigt är det.
Självförtroende.

Här nedan samlar jag länkar till inlägg jag skrivit och som kan verka spreta åt många håll, alltifrån barnuppfostran till att bekämpa könsdiskriminering. Men i grunden handlar allt ändå om självförtroende.
Själv blev jag rejält förbannad på nyårsdagen när vi i SVT kunde se en ren och skär rasistorkester i nyårskonserten (kvinnliga yrkesmusiker vägrades anställning i orkestern enbart pga kön!).
Men ingen som helst reaktion i massmedia. Mesiga Sverige.
Skrämmande.

Det finns även roliga inlägg här nedan, jag föreslår Brytningstid!
Må gott!


Rasistorkester framförde nyårskonserten
Kvinnan fick ej synas i bild
Anna Anka har gjort mest för den svenska jämställdhetsdebatten
Anka-fobin breder ut sig
Vad säger hyenorna nu?

Det är något som inte stämmer...
Brytningstid
Barnuppfostran
Slutbetyg i barnuppfostran
Jag har i alla fall ett snyggt arsele

Så lär du dina barn (och dig själv) att bemöta mobbare!
Årets vuxenattack på små barn



------------------------

Nu har ännu en gröngöling kvittrat i buskarna!
Som vanligt kommer sången från en så kallad förståsigpåare som påstår att elkänslighet inte existerar.
Just det här exemplaret heter Mats Reimer och är regionläkare i Västra Götalandsregionen.
Han har nyligen gått ut i massmedia och kritiserar regionens satsning på ett elsanerat vårdrum i Falköping.

Gemensamt för dessa kvittrare, som regelbundet genom åren gjort sin stämma hörd i massmedia, är att de själva inte brytt sig om att ta del av de många studier som påvisar samband mellan elektromagnetiska fält av olika slag, och biologisk påverkan.
Jag tillägnar här nedan Mats Reimer och övriga, som raljerar med sin okunnighet inom området, min egen fallbeskrivning.
Anm.: Inlägget är en mix av texter från min arbetsskadeanmälan till försäkringskassan blandad med några bilder och kommentarer. Det är framförallt en kul tillbakablick på hur roligt jag hade på televerket, men också hur jobbet blev komplicerat när min elkänslighet tog fart.


Länghem 1990.03.16

Till Försäkringskassan, Box 4, Tranemo

Med anledning av den – enligt min mening – alltför kortfattade arbetsskadeanmälan som inlämnats, lämnar jag här en kompletterande bakgrund. Den upptar en bättre bild av de faktiska omständigheter som skett under en följd av år med början på 80-talet.

När datorerna nu gör sitt veritabla segertåg in i vårt samhälle, har det varit för mig verkligt kul att under många år fått vara med från början..

I början på 80-talet inköpte vi en liten bordsdator av märket ABC-80 till vårt kontor. Den blev snabbt oumbärlig. Jag tyckte det var omåttligt roligt att lära mig programmeringsspråket BASIC och konstruera egna program.
Självklart var jag inte ensam om denna entusiasm. Mina arbetskamrater hade också upptäckt att datorn är ett utmärkt hjälpmedel, speciellt i vår bransch som är synnerligen tekniskt inriktad. Vi tog fram program för nuvärdesberäkningar, dämpningsberäkningar, regressionsanalyser, prognoser m.m. Vårt framtagna programpaket resulterade i att arbetsgivaren betalade oss 80.000 kr som förslagsärende.



Bild: Vår första bordsdator ABC-80. Från allra första början levererade ABC-klubben program på bandkassetter, spelaren syns på bilden t.h. Senare kom stationen för 5 tums disketter, till vänster på bilden.


Att verksamheten som jag här kort målat upp skulle bli inledningen till min anamnes (sjukdomsbild) hade jag aldrig kunnat föreställa mig i min vildaste fantasi.

Fortfarande totalt helt ovetande om att bildskärmar kan vara en utlösande faktor till svåra skador, fortsatte vi vår spännande utforskning av datorns möjligheter. Mellan varven kopplade vi av med att köra slalom mellan portarna på skärmen i ett program på vår ABC-80, ”Slalom”. Detta var nämligen på Ingemar Stenmarks storhetstid, och skratten skallade mellan våningarna på kontoret när någon kompis körde ur banan på skärmen och diskades. Folk på andra avdelningar undrade vad som stod på.



Bild: Sverige stod stilla när Ingemar Stenmark åkte. Här ser mina kollegor på ett verkligt åk i TV.


Men leken hade en underton. Vi lärde oss snart att på olika sätt verkligen på djupet lära känna datorn. På kurser lärde vi oss hur en dator fungerar även rent tekniskt. Själv tog jag till och med korrespondenskurser vid sidan om företagets ordinarie och ambitiösa, breda utbildningsverksamhet.

Året var 1984. Tiden var mogen för att på vår projekteringsavdelning mer systematiskt införa datorstöd. Jag blev införandeansvarig för ett datoriserat projektstyrningssystem. Via en multiplexor anslöt vi några terminaler på en extern ledning till en centraldator som låg i Sundsvall.
Under en fjortondagarsperiod matade jag in alla våra projekt, ca 500 st, in i registret. Det var under denna tid de första symptomen uppträdde.



Bild: Ericssons Alfaskåp var en standardterminal på kontoret.


När stickningarna, klådan och hettan uppträdde runt ögonen, tinningarna, kindknotorna och pannan, satte jag först inte symptomen i samband med skärmen. Men snart började ett mönster urskilja sig. När jag satt långa pass vid terminalen började symptomen uppträda.

Jag gjorde snart en märklig upptäckt: Det var ENDAST vid terminalerna på mitt arbete som symptomen uppträdde. Till saken hör att jag hade en ABC-80 hemma privat. Vid den kunde jag sitta obegränsad tid utan att jag hade några som helst obehag. Detta är för mig ett avgörande bevis: Jag kunde alltså från min ABC-80 hemma via modem sitta och köra företagets dator med programmering o. dyl. utan minsta obehag. Men så fort jag arbetade långa pass på arbetsplatsen med samma arbetsuppgifter fick jag symptom. Det är även mycket viktigt att klargöra att det vid denna tid endast var framför terminalerna jag fick symptom, ej på andra platser i kontorsbyggnaden.
Dessa fakta kan jag gå i ed på inför domstol, om ni så vill.

Kännedom om mitt livliga intresse började nu sprida sig. Jag anlitades av andra för att göra program. Jag kunde till och med glömma bort att åka hem på kvällen.
Den härliga känslan av att kunna lösa programmeringsproblem fanns jämt, den såg inte skillnad på arbete och fritid. Likaväl som att jag kunde sitta en lördagskväll hemma framför TV:n i full färd med att programmera för jobbet, kunde jag även sitta på jobbet och finputsa glosprogram till barnen på kafferasterna.
Det var en rolig tid!

Så snart jag var hundraprocentigt säker på att min kropp reagerade negativt på arbetsplatsens terminaler, gjorde jag en skriftlig anmälan till vår skyddsingenjör med kravet att terminalerna på sikt måste bytas ut. Jag började inse att de tekniskt kanske var bra, men de var inte färdigutvecklade att passa för människan. Terminaler .med katodstrålerör är egentligen vanliga TV-apparater ombyggda med högre upplösning (röret drivs med högre spänning än en vanlig TV). En vanlig TV är ju avsedd att betraktas från flera meters håll, och INTE på några decimeters avstånd. Elektromagnetiska fältstyrkor avtar med kubiken på avståndet, det är därför man normalt ej skadas vid "vanligt" TV -tittande. (Detta mer sagt som en parentes).

Men jag var fortfarande totalt ovetande om att svår elöverkänslighet kunde uppträda.

Vi installerade raster på min skärm. Därmed kunde jag förlänga arbetspassen innan symptomen uppträdde. Jag funderade på om ventilationen kunde vara en faktor, jag provade mig fram på olika sätt.
Vid ett tillfälle hade jag utbildning för några kamrater i systemet, och SAMTLIGA fick tillfällig klåda och stickningar i ansiktet. Vi hade vid dessa tillfällen stängt dörrarna och det var varmt och torrt i lokalen (28 % relativ fuktighet) som saknade fönster och innehåller många olika kontorsmaskiner förutom terminalutrustningen.

I tre år, 5 dagar i veckan, fick jag symptom på mitt arbete. SYMPTOMEN FÖRSVANN HELT KVÄLLAR OCH HELGER.

Vår lokala fackordförande sade vid upprepade tillfällen till mig:
- Du ska inte sitta på det där sättet, Gösta.
Men hon talade aldrig om för mig varför hon sade så.
Flera år senare fick jag veta att debatten om misstänkta skador redan vid dessa tidiga tillfällen var igång i TCO-tidningen.
Men jag visste som sagt ingenting om detta.
Jag påpekar detta särskilt därför att det ibland förs fram att ”oro för bildskärmskador” ger klåda och stickningar i ansiktet!

I tre långa år omfattande en tidsperiod på över ettusen dagar, hade jag symptom framför olika skärmar vid olika arbetsplatser på mitt arbete. Samtliga skärmar jag kom i kontakt med var av fabrikat Ericson Alfaskåp.

Jag är av den fulla övertygelsen att detta fenomen som jag fått uppleva inte kan vara av typen slump eller inbillning. Det kan inte finnas några som helst grunder för att dra sådana slutsatser.

Hösten 1987 anslöts vi till kontorets nya lokaldator med en terminal för varje skrivbord. Systemet innehåller en mängd faciliteter som exempelvis elektronisk brevlåda mm.

Datorstöd hade nu blivit en väl inarbetad hjälp på vår avdelning. En separat dataavdelning med externt rekryterade bildades på kontoret. Vår nya skärm som ersatte Alfaskåp heter Facit Twist ("lågstrålande"; senare kom man fram till att de elektriska växelfälten inte är åtgärdade på de flesta "lågstrålande" skärmar).



Bild: Facit Twist var en suverän terminal. Skärmen kunde vridas från vertikalt till horisontellt för att skriva i stående eller liggande A4-format. Dessutom var tangentbordet programmerbart så man kunde lägga in egna konstruerade makrokommandon under funktionsknapparna.


1 samband med terminalbytet blev jag snabbt sämre. På några månader blev jag så dålig att jag med svårighet kunde jobba en timme vid terminalen. Jag kunde stå 10-15 min på toaletten och badda mitt ansikte med kallt vatten för att lindra den olidliga hetta som brann i ansiktet.

Ungefär vid samma tid i Stockholm (jag ger här exempel på ett av många andra skadefall i Sverige): En kvinna i Stockholm som arbetade vid ritkontorets nya IGS (intergrafiska system) hade sådana svåra symptom i sitt arbete att hon tillverkade en aluminiummask. I den lade hon fuktiga trasor för att lindra smärtorna.
Vid denna tidpunkt var vi var för sig ovetande om att även andra människor i Sverige gjorde likadana bistra erfarenheter.

Jämför min beskrivning med en forskares tvärsäkra uttalande på en presskonferens om bildskärmskador:
- Visst känner vi alla av att det kliar i ansiktet om vi verkligen känner efter.
Min egen kommentar blir:
"Har man skadats behöver man inte känna efter. Hettan är stundtals olidlig".

Detta är alltså bakgrunden till min arbetsskadeanmälan.
1 januari 1988 tvingades jag flytta hem med mitt arbete. Jag kunde inte längre över huvud taget vistas i kontorsmiljön.
Jag arbetar numera med projektering av kabel-TV nät, givetvis så gott som elfritt runt omkring mig.

Jag begär att ni som ska bedöma och avgöra min/arbetsgivarens arbetsskadeanmälan även ser bifogad videokassett ”Medix”, som är TV:s medicinska journal.
Programmets längd är 28 min och är mycket sevärt. Det tar upp flera av de sociala svårigheter som en elöverkänslig får brottas med, men som jag mycket kortfattat tagit upp i denna inlaga. 1 programmet redogör Lena Eriksson (vice ordf. i föreningen för El & bildskärmskadade) även för de riktlinjer som gäller för FK:s agerande när det gäller att bedöma arbetsskador. Jag uppmanar er att särskilt lägga märke till dessa och beakta dem.

Citat:

"I lagen om arbetsskadeförsäkring står att om det inte finns något som väsentligt talar emot ett samband mellan en faktor i arbetsmiljön och den skada som man har, ska man döma som att det har ett samband.
Lagen har utformats på detta sätt därför att det är meningen att försäkringen ska ta smällen och inte den enskilde".
Det är just detta som ni nu ska ta ställning till just i mitt fall. Jag har ovan tecknat en komplett bakgrund för att underlätta för er att ta beslut.
Att min beskrivning stämmer med sanningen kan mina kollegor, arbetsledning, övriga arbetskamrater, vänner och bekanta samt jag själv intyga.


Gösta Singstrand


Bilageförteckning:
Bildskärmskador, information från föreningen för El & Bildskärmskadade
Medix, TV1:s medicinska journal som behandlar elöverkänslighet (videokassett)< Referenser:
Docent Yngve Hamnerius, Chalmers Tekn. Högskola tel 031-72 19 05
Docent Olle Johansson, Karolinska Institutet tel 08-728 70 58


Ja, nu kan man undra: Vad blev försäkringskassans beslut? Jo det här:
"Den försäkrade bedöms inte ha varit utsatt för sådan skadlig inverkan i sitt arbete som avses i lagen om arbetsskadeförsäkring. Arbetet bedöms ej kunna orsaka de besvär som den försäkrade lider av."
Efter min överklagan till länsrätten gjorde den samma bedömning och avslog mitt yrkande om arbetsskadeersättning.
Både försäkringskassan och länsrätten dömde alltså direkt i strid mot lagen om arbetsskadeförsäkring som jag relaterade ovan.


Detta inlägg ingår i seriena Televerket-Telia och Elkänslighet, se länkar ovan till vänster.

Ibland ramlar man över böcker som är något extra. Rubriken är titeln på en sådan bok.
Jag hade inte tänkt ägna mig åt att tycka om böcker här, men nu blir det så ändå. Istället för att själv berömma den med alla superlativer jag känner, länkar jag till SVD:s recensent här

Här lägger jag undan för undan in länkar till inlägg jag skrivit/skriver i ämnet.

Är du elkänslig?
Två skyttegravskrig i sverige (krigen om matfetter och elkänslighet)
Kul på jobbet!....och mindre kul

Med uppenbar överhängande risk att bli tvångsomhändertagetn på sinnesjukhus (ja, det har faktiskt hänt i Norge!!) påstår jag här att jag är elöverkänslig.
Jag ska ändå drista mig till att beskriva hur jag gjorde rent experimentellt när jag konstaterade fenomenet.
Det är alltså empiriska, dvs erfarenhetsmässiga, bevis, alltså inte vetenskapliga.
Vill man bekväma sig att bevisa fenomenet rent vetenskapligt, återkommer jag till hur man då gör sist i denna blogg.

Först som sist måste jag påpeka att följande experiment INTE skall utföras av människor som inte är väl bekanta med elektriska och magnetiska fenomen.
Jag avråder alltså allvarligt från att du gör följande försök:

Först måste jag förklara några grundläggande fenomen inom elläran:

Ett elektriskt fält uppstår när det mellan två olika poler uppkommer olika elektrisk potential. Ett bilbatteri har vanligen 12 volts spänningsskillnad mellan dess två poler. Polerna sitter ungefär 2 dm från varandra. Det betyder ett elektriskt fält på ca 60 volt per meter, 60 V/m.
I ett vanligt 220V (numera 230V) vägguttag växlar polspänningen med 50 svängningar per sekund. Vi har där således ett elektriskt växelfält med ca 11.000 volt per meter.
Elektriska växelfält är lätt att eliminera med metallisk skärm som i sin tur jordas.
Så fort man ansluter en belastning till ett vägguttag, exvis en 100W lampa, uppstår en elektrisk ström. Denna ström i sin tur allstrar ALLTID ett magnetiskt fält.
Magnetiska fält är betydligt svårare att skärma av. Elektriska motorer avger betydande magnetiska fält.
Men vi bortser från dessa magnetfält här. Vi vill bara konstatera om du är känslig för rena elektriska fält.

Jag gjorde så här:
Jag lindade en lampsladd runt mitt huvud. Sladden anslöts till ett vanligt 220V uttag. Lampan lyste inte. Det gick alltså inte någon ström (och inga magnetfält alstrades) genom kabeln.

Jag satt tillsammans med min familj (5 pers + jag) runt köksbordet när jag gjorde försöket.
Efter 5-6 minuter började jag bli dåsig, familjen såg hur jag började bli frånvarande, min blick irrade och jag blev alltmer avtrubbad. Jag blev mer och mer dåsig. Jag övertalades att av familjen att avbryta försöket. De blev rädda när de såg hur jag alltmer blev omedveten om min omgivning.
Jag drog kontaktern ur väggen och lovade min fru och 4 barn att aldrig göra om försöket på detta sätt. Vi visste inte vilka följder försöket på lång sikt kunde få.



Bild: Oskärmad spänningsförande anslutningssladd lindad runt huvudet. Ingen belastning ansluten. Hjärnan utsätts för rena elektriska växelfält. Efter 5-6 minuter uppmanade min familj avbryta experimentet. De såg hur omtöcknad jag blev.

Efter ungefär 14 dagar hade jag blivit så pass återställd att jag kunde konstatera att jag blivit mycket dålig av försöket.

Efter ca 5 veckor hade jag repat mig såpass att jag vågade mig på etapp 2 av experimentet. Jag använde samma lampa med tillhörande anslutningssladd. Men: Jag lindade en metallfolie runt hela sladdens längd, och tejpade fast en elektrisk anslutning på folien och anslöt den till vägguttagets jordklämmor.
Lindade kabeln runt huvudet, familjen såg på.
Efter ca 20 min avbröt jag försöket. Jag hade inte känt någonting. Hjärnan var fullständigt klar.
Metallfolien hade effektivt skärmat av de elektriska växelfälten. Jag kände inte av dem.



Bild: Samma spänningsförande anslutningssladd, men nu invirad med metallfolie som jordats. Elektriska växelfält tränger inte igenom. Trots ca 20 min exponering blev jag helt opåverkad.

Jag beskrev detta mitt experiment i detalj för ett antal forskare och vetenskapsmän vid en mycket hemlig träff i Göteborg. Vi som ansåg oss elöverkänsliga hade dyrt och heligt lovat att inte berätta för någon om detta möte. Det har nu gått mer än tjugo år sen dess så jag anser preskriptionstiden utgången....
De olika experterna tystnade efter min redogörelse. De såg i golv och tak, men abslout inte på mig. De vände sig till professor Yngve Hamnerius, som också deltog, om Singstrand hade gjort försöket korrekt. Hamnerius bekräftade detta. Stämningen blev skruvad.
Man började inse att vi elöverkänsliga inte var några idioter.
Man fortsatte envist titta i golv och tak. Men inte på oss. De låtsades som om det regnade. Man ville avsluta mötet, det hade inte gått som man från början tänkt.......
En tid efter denna sammankomst med experterna fick jag ett mejl från en av dessa. Han hade kännt sig provocerad att nysta vidare på denna min utmaning och frågade hur man vetenskapligt kunde verifiera mina resultat.

Jag mejlade tillbaka doch svarade att mina försök lätt skulle kunna utföras i en helt kontrollerad elektrisk/magnetisk miljö. Det skulle också kunna utföras helt dubbelblint, dvs vare sig försöksledare eller försökspersonal skulle veta om/när elektriska fält var på/avslagna, med hjälp av slumpgenerator i dator.
I efterhand skulle man kunna kunna utvärdera försöket och konstatera ev. signifikans.
Experten hörde aldrig av sig mer. Han kände tydligen att det började brännas under fötterna. Hans namn skulle kunna förknippas med tanken på att det KAN finnas samband mellan elektriska fält och ohälsa.

Och så har det hållit på.

Det är tragiskt hur forskare ryggradslöst hellre månar om sitt namn och rykte än att värna om våra efterkommande generationers hälsa. Än värre är att forskare som seriöst vill få anslag för vidare forskning får avlag med motivering att det inte finns något allmänt intresse.
Många inom forskarvärlden tror aningslöst att elkänslighet är inbillning. Professor Swanbeck hade i ett inledande försök antytt detta. Swanbeck har i Dagens Nyheter däremot erkänt att hans studie aldrig hade som avsikt att påvisa biologiska effekter.



Bild: Jag intervjuas av Dagens Nyheter. I studier världen över hänvisas till att vår svenske professor Gunnar Swanbeck bevisat att elöverkänslighet är inbillning. I denna artikel erkänner Swanbeck att han aldrig har haft som avsikt att påvisa bioplogiska effekter. DN 88.02.05


Bildskärmar är numera åtgärdade, bl.a. tack vare TCO som utgav en norm för hur mycket skärmar får avge i emission. Istället har vi fått en ny diskussion som också är lika patetisk: Är mobiler ofarliga ur hälsosynpunkt? Aningslösheten är beklämmande minst sagt. Man anför att en mobil inte kan avge termisk värme som skadar hjärnan. Men vi som anser oss veta bättre genom empirisk bevisning kan berätta:
Det handlar INTE om termisk värmepåverkan. Vi talar om något annat....vete fan vad. Men läs vidare!

I början av 1980-talet emigrerade en av mina bröder till USA. Han sysslade med bilar och flygplan, men hade hela sitt företag i kontroll genom sin mobiltelefon.
När jag först kände av min elkänslighet, ringde jag honom och frågade om han hade hört talas om elkänslighet. -Nej, svarade han.
När han flyttade till Sverige i mitten av 90-talet, frågade jag honom igen om samma sak. Han svarade: -Ja, ALLA mina kompisar känner av mobilen. Det hettar i öronen efter några sekunders samtal.

Min bror blev 53 år gammal. Han begrovs för ett par veckor sedan. Han fick en hjärntumör bakom örat där han haft sin mobiltelefon. Tumören hittades för ca ett år sedan. Men det gick fort. Han hann aldrig bli orolig.

USA brukar ligga ca 10 år före oss i "utveckling". Kan det vara så att vi har 10 år på oss att besinna oss ifråga om mobilers "ofarlighet"?
Vi svenskar har en benägenhet att lita förtröstansfullt på våra myndigheter.
När jag i mitten på 80-talet fick höra i radion att elöverkänslighet beror på rädsla (för sin dator), förstod jag genast att här är en hund begraven. Själv hade jag programmerat, bl.a. i investeringskalkylering, i Basic i flera år när de första symptomen visade sig.
Jag förstod att något fundamentalt fattades hos de s.k. förståsigpåarna......

Jag skulle inte ha något emot att de belackare av elöverkänslighet också uttalar sig om f.d. norske statsminister Gro Bruntlands elöverkänslighet?
Är hon också en inbilsk person?

Kan man inbilla sig medvetslöshet på bara några minuter?
Forskare: Varför gömmer ni er fegt? Har ni ingen hut i kroppen?


Gösta Singstrand

- Det var inte jag som började, sa tjuren.


Foto: DOMINGO BOTAN/AP

Till vänster ligger länken till mina egna blogginlägg om LCHF.

Här får du ytterligare några länkar (bland mängder) till de i mitt tycke bästa LCHF-bloggarna på nätet som täcker det mesta som har med LCHF-kost att göra.

Föredrar du en inspirerande och kanske provocerande blogg, då är det läkaren Annika Dahlqvists blogg som gäller. Hon var först att bli riksbekant, inte minst för att de etablerade institutionerna reagerade häftigt på hennes budskap. Hon är en mycket flitig föreläsare och kuskar ideligen landet runt. Hur orkar människan?

Läkaren Andreas Eenfeldt som därefter kom som en raket upp på LCHF-himlen har bloggen Kostdoktorn. Han provocerar kanske inte lika tufft som Annika D, men hans bloggar är mycket lättlästa och han har strukturerat bloggen förnämligt. Det går lätt att hitta svar på det man undrar om hälsa och kosthållning. Han är i dagarna aktuell med sin första bok som utkommer snart.

Bloggen med mer ”torra” fakta som gränsar till ren och skär vetenskap heter Matfrisk och skrivs av Erik Edlund. Bloggen har tyngdpunkten på mer vetenskapligt resonemang till varför LCHF-kost är bäst, dvs en mer vetenskaplig "touch". Men vissa inlägg är vansinnigt roliga. Se bara den senaste om garanterat resultat med viss vattenterapi... Han kommer inte lika ofta med inlägg, men när de kommer kan man lita på att de är underbyggda till max. Inte för att jag förstår allt han redogör för, kemi är inte min starka sida, men det skadar inte intellektet om man ändå försöker förstå…..

En mer allmän blogg som behandlar både det ena och andra men som också är involverad i LCHF-rörelsen. Denna blogg heter Toxiska epistlar. Bo Zackrisson är redaktör för LCHF-magasinet och tidskriften 2000-Talets Vetenskap

Här är länkarna:

Doktor Dahlqvists Blogg
Kostdoktorn
MatFrisk Blogg
Toxiska epistler

Vad som skiljer olika deckarförfattare åt är förarbetet, handlingens uppbyggnad och naturligtvis förmågan att fånga läsarnas intresse. Men framförallt är det researchen, d.v.s. invävningen av fakta i handlingen som kan göra en deckare till en läsupplevelse utöver det vanliga. Jag behöver bara nämna Frederic Forsyth, Jack Higgins, Wilbur Smith, Jan Guillou, för att några exempel. Den här kategorin författare växer tyvärr inte på trän. Desto roligare är det när man ramlar på en ny bekantskap.

Hört talas om Jo Nesbö? Civilekonomen och en av Norges mest kända rocksångare. Spikrak karriär som deckarförfattare. För debutboken Fladdermusmannen fick han priset för bästa nordiska kriminalroman. Rödhake är hans tredje bok. För den har han fått de norska bokhandlarnas stora pris.
Rödhake som jag just läst färdigt handlar om en gammal norsk krigsveteran som kämpade på Hitlers sida mot ryssarna. Han planerar ett attentat i Oslo.
Snart börjar blod flyta. Kriminalkommissarie Harry Hole, hjälten i Nesbös böcker, rycker ut. Vi läsare får glimtar från andra världskriget och invasionen av Norge.

För någon vecka sedan hade jag en blogg om den skandalartade behandlingen av svenska sjömän under kriget, då många blev blåsta av den svenska staten på krigsriskpengarna de hade rätt till. Än idag har de inte fått upprättelse och kompensation, staten försöker istället förhala och arkivera oförrätterna utan åtgärd.

Nu kommer det verkligen intressanta, och varför jag skriver detta inlägg. Under kriget betalade britterna till Norge stora belopp i risktillägg för att använda norska skepp. Men i stället f6r att betala manskapet, gick pengarna rakt ner i statens och rederiernas plånböcker. Flera hundra miljoner kronor.
Sjömännen förlorade i Högsta Domstolen 1954 efter att via rättssystemet försökt få sina pengar tillbaka.
Men: År 1972 beslutade Stortinget att sjömännen hade rätt till pengarna.
Detta kan vi läsa om i Rödhake av den norske författaren Jo Nesbö. Norge har alltså gjort upp med sitt förflutna och återupprättat sina sjömäns anseende och kompenserat dem.

Sverige tiger fortfarande. Kanske dags att uppdatera krigstidens slogan ”En Svensk Tiger”?



Bild: En Svensk Tiger, ber inte om ursäkt och gör inte rätt för sig.

Nej, än har vi inte läst rubriken i massmedia. Men jag tippar att det är bara en tidsfråga innan vi gör det.

Världens styresmän och höga politiker kommer att inse att det inte längre går att intrigera och prata skit om kollegor hur som helst (som är en solid grogrund för kommande krig), tack vare Wikileaks.
Ingen militärmakt kan förbereda anfall mot andra länder utan att riskera att omvärlden får detaljerad kännedom om planerna. Tack vare Wikileaks.

Inte undra på att världens ledare och militär törnar crazy idag. De blir tvungna att helt tänka om! Vi får innerligt hoppas att Wikileaks kan fortsätta sin verksamhet med ännu mer resurser som ger fler avslöjanden.

Alfred Nobels fredspriskommitté förstår snart Wikileaks enorma kraft till fromma för freden.
Julian Assange tar emot priset, låt mig tippa år 2014, när han sitter på Guantanamo på obestämd tid, anklagad av amerikanarna för terrorism. (Jfr Kinas fredspristagare i år. Han sitter i fängelse.)

Det fanns svenska sjömän som under andra världskriget frivilligt riskerade sina liv genom att bemanna fartyg som trafikerade livsfarliga trader, t.ex. konvojer över Nordatlanten eller besökte hamnar på ”dödens kust”, tyska Nordsjöhamnar.
Den svenska staten kunde inte tro att dessa sjömän var riktigt kloka i huvudet. De krigsriskpengar som sjömännen fick sattes därför in på konton som den svenska staten fritt kunde disponera över, helt utan kontoinnehavarnas vetskap.

Tolv procent av den svenska sjömanskåren omkom under kriget. En sjöman som överlevde kunde upptäcka att kontot var länsat på pengar. Skattmasen hade godtyckligt sköntaxerat inkomsterna till exempel om självdeklaration inte hade lämnats in i tid.
Man behöver inte vara särskilt intelligent för att inse att dessa sjömän som riskerade sina liv inte i första hand tänkte på att lämna in sin självdeklaration i tid. Snarare gällde det nog att överleva flygattacker och Gestapos inspektioner både till lands och sjöss, minor, torpeder från ubåtar och liknande.
(-Va? Är vi torpederade? Ett ögonblick, jag måste fylla i min självdeklarationsblankett……..)

Denna moment 22-skandal är ett statligt rättsövergrepp som saknar motstycke som staten ännu idag inte reglerat.
Flera försök har förgäves gjorts för att uppmärksamma skandalen och att spåra de försvunna pengarna, bl.a. TV:s Uppdrag Granskning, men utan framgång.
–Pengarna är borta, får man torrt som enda uttalande.

Jag citerar ur ”Mot längtans hamn” av författaren och journalisten Terje W Fredh som har gjort en unik dokumentation av svenskt sjömansliv under 1900-talet:

”Efterkrigstidens politiker tycks helst vilja förtränga de svenska insatserna under kriget, eventuellt på grund av Sveriges strategiska roll som viktigaste handelspartner för den tyska krigsindustrin.”

Staten verkar bida sin tid så att samtliga dessa sjömän som fortfarande lever hinner dö och att skandalen helt kan falla i glömska Några år till och staten har lyckats med sin avsikt.

Jag kan inte låta bli att göra en analog jämförelse med situationen i dagens Sverige:
Är människor som söker anställning i försvaret och därmed riskerar utlandskommendering i krigszoner, enligt dagens myndigheter, riktigt kloka i huvudet? Till skillnad från andra världskrigets sjömän? O.s.a.

Av en tillfällighet sände SVT1 igår den 20 nov ett avsnitt i serien Svenska hemligheter, del 8. Det handlar om en J29 Flygande tunnan som störtade för över 50 år sedan. Fakta och flygbilder, sevärt!
(För mig tog det "bara" drygt en timme att ladda ner avsnittet som är på knappt 14 minuter från SVT Play. Tranemo kommun vägrar oss i Bragnum anständigt bredband. Själva har kommungubbarna försett sig minsann....)
Det försvunna flygplanet

Foto via Slottis

I inlägget om Göteborg Radio SAG skrev jag kort om en tjänst som kustradiostationen tillhandahöll, SAX-presset. Det var nyheter i kortform med betoning på sjöfart som sändes per telegrafi på kortvåg till svenska fartyg i handelsflottan världen över. Jag har sparat en utskrift och lägger ut det här som en ren kuriosa.

Göteborg Radio var närmast omöjlig att få in på kortvåg när man befann sig på Stilla Havet, men runt Australiens kuster var det inga problem. Enligt gamla brev jag sparat så var vi på en kort resa mellan Sydney och Brisbane när jag tog emot detta press, fartyget var Brostöms M/S VegaIand.

Ibland, när mottagningsförhållande var perfekta och jag på gott humör, laddade jag skrivmaskinen med 6-7 papper och karbonblad mellan och skrev rakt av. Då gällde det att slå tangenterna hårt som f-n så den sista kopian längst bak också var läsbar. Man hade hört talas om rederier som hade stencileringsapparat, oj vilken lyx, men inte på Broströms, inte.

I utskriften nedan kan experten se att jag först gjort en kladd och därefter renskrivit. Morsesignalerna skiljer inte på små och stora bokstäver. När man tar emot början på ett ord vet man inte om ordet bildar ett egennamn. En rak och direkt utskrift har alltså endast små bokstäver. Här börjar alla egennamn med stor bokstav, alltså en renskrivning från kladd.

Innehållet är också intressant. Det ger en vink om att Sverige på sin tid var en stor sjöfartsnation med bl.a. stor produktion av nybyggen på svenska varv. Vad kan vi skryta med idag? Förslag?
Här kommer presset:

Presset den 10/10 1965
Middagsvädret: Stockholm 7 klart, Göteborg 9 klart, Malmö 10 klart, Sundsvall 6 mulet.

Lödöse Varf har fått beställning på två fartyg om vardera 4400 dwt. Sysselsättningen anses därmed tryggad till och med 1967. Beställare är kapten Björnqvist Scandinavian Motor Ship och skeppsredare Lars Johansson OT-rederierna Skärhamn.

För att samordna Sverige-informationen utomlands föreslås nytt topporgan i en utredning. Det blir i så fall ett samarbetskollegium sammansatt av Sveriges Radios utlandsavdelning, Svenska Turistförbundet, Exportföreningen, Handelsdepartementets utlandsavdelning och utrikesdepartementets informationsavdelning.

Det tionde nordiska skeppstekniska mötet som inleddes fredag Ålborg Danmark har samlat rekord deltagare. I mötet deltar 300 representanter för de nordiska länderna och Västtyskland.

Under årets tre första kvartal var Sverige största leverantören av fartyg till Norge med 21 stycken på sammanlagt 1028000 dwt. Näst största leverantören var Japan med 11 fartyg.

Det 110e lagtima stortinget öppnades lördag av kung Olav med ett trontal som var ett av de sista "dokumenten" från regeringen Gerhardsen.

Ett norskt-svenskt sjukhus för 210 tbc-sjuka barn öppnas måndag Skoplje Jugoslavien. Uppbyggandet har skett i samarbete mellan norska och svenska hjälpmyndigheter.

En brytning mellan Rhodesia och England tycks nu vara ofrånkomlig. Rhodesias premiärminister Ian Smith har inte lyckats rubba brittiska regeringens inställning att vissa villkor måste uppfyllas innan man kan bevilja den självstyrande kolonin oavhängighet. Om Storbritannien sätter sin hotelse i verket och genomdriver vissa ekonomiska sanktioner blir detta ett allvarligt ekonomiskt avbräck för Rhodesia.

För tredje dagen i följd brann det lördag i Shells oljeanläggningar i Lacarna Cypern. Två personer, misstänkta för att ha placerat tidsinställda bomber i cisternerna anhållna.

Fyra hundra kandidater väljs söndag till turkiska nationalförsamlingen för andra gången sedan 1960. Huvudkonkurrenter är rättspartiet och republikanska folkpartiet. Nytt parti är arbetarpartiet som fört en framgångsrik valkampanj.

Två sjuttonåriga amerikanska ynglingar har avlidit av skadorna de ådragit sig under fotbollsspel. Den ene ådrog sig hjärnblödning och den andre tre brott på skallbasen.

Sport: Handboll allsvenskan Saab-Hallby 21-21.

- - - - - - - -

Inlägget ingår i serien "Till Sjöss!", se länk vill vänster.