- Här har du din påse. Inte förstår jag varför jag fraktar en påse potatis från Kungsbacka många mil till Kinna, men här har du den i alla fall.
Jag och Mia brast ut i gapskratt, men Arvid blev askgrå i ansiktet. Han sade inte ett ord på hela kvällen de var på besök hos oss.
Händelsen inträffade på 1970-talet när vi hade bjudit hem föräldrarna på middag.
Mamma hade alltid ansett sig ha lite ovanliga "gåvor" som hon egentligen tyckte väldigt illa om. De ställde med ojämna mellanrum till trassel för henne. Om hon berättade något för vänner och bekanta om sina ibland egendomliga upplevelser, betraktades hon ofta med misstro. Därför höll hon mest tyst.
Förr var det inte alls ovanligt att man roade sig med "glaset". När brorsan och jag var små lärde mamma oss hur man bar sig åt, så det fenomenet som inte direkt kan förklaras vetenskapligt fick vi alltså prova på.
I det militära blev jag utskrattad när jag försökte lära mina kompisar på logementet hur "glaset" fungerar. I början var de helt övertygade om att jag förde det med mitt pekfinger över papperet med bokstäverna. Efter en stund gick jag från bordet. De fick fortsätta själva. Jag visste att effekten skulle bli dramatisk. Och det blev den.
När glaset fortsatte kors och tvärs med bara deras egna pekfingertoppar lätt nuddande vid glasets botten, blev det bråk och diskussion om vem av skrattarna som var i maskopi med mig. De förstod inte att det var de själva som på något oförklalrigt sätt fick glaset att röra sig över bokstäverna och bilda meningar.
När glaset så att säga fått upp ångan och deltagarna mentalt har den rätta inställningen, rusar glaset fram som en skottspole mellan ringarna med bokstäver, utan att man knappt ens nuddar lätt med sitt pekfinger på glaset.
Övningen är en nyttig läxa för dem som tror att verkligheten bara består av fenomen som är ”vetenskapligt bevisade”.
Bild: Så här kan det se ut ungefär. På ett glansigt papper ritar man ringar där man skriver in bokstäver, siffror och ev "ja" eller "nej". Vill man ta ut en tipsrad , ringar med 1,x,2. Viska en fråga in i glaset, vänd det sedan upp och ner i en ring märkt START. Nudda med finertopparna på glaset, koncentrera er och utgå från att glaset ska röra sig. Det kan ta 10-15 min innan nåt händer! Koncentration var det!
Självklart behöver det inte vara mörkt i rummet. Man behöver bara lätt nudda med fingertopparna på glaset, inte trycka som på bilden. Det funkar med bara 2 pers efter lite övning, men man bör helst vara 3 och fler. Ju fler, desto bättre. Det garanterar ju för att -om nån försöker fuska - blir det allt svårare att dra åt något håll.
Åter till Kinna. Mia och jag var i fullt stök med att förbereda middagen, städa och få ungarna att röja på sitt rum.
En knapp timme innan de skulle komma upptäckte jag att vi inte hade någon potatis.
- Nu Mia kan vi testa hur det står till med mammas telepatiska förmåga, fick jag för mig helt spontant och skrattade.
Vi koncentrerade oss hårt några sekunder, mest på skämt, på att hon skulle ta med sig potatis. Om de redan hade åkt kunde de kanske stanna till på vägen och köpa, tänkte jag.
Senare när vi hade ätit middag tillsammans, rekapitulerade vi vad som hade hänt. Ungefär samtidigt som vi koncentrerade oss på att mamma skulle ta med en påse potatis, hade hon och Arvid precis låst lägenhetsdörren och var på väg ner för trapporna i hyreshuset. Plötsligt hade mamma tvärstannat, vänt och gått upp mot lägenheten med orden:
- Jag måste ha med mig potatis.
- Du och dina griller, hade Arvid muttrat. Han hade aldrig haft någon förståelse för mammas ovanliga upplevelser och tyckte bara att hon var inbillningssjuk.
Inte undra på att Arvid hade bleknat när vi berättade att vi faktiskt mentalt hade bett henne ta med potatis.
När vi vid senare tillfällen försökte göra om testet, fungerade det naturligtvis inte.
Det verkar som om sådana här incidenter kan uppstå spontant utan någon föregående planering.
Självklart kan det hela vara slumpens verk. Men i så fall är slumpen fascinerande ibland. Det är nog alla överens om.
Anm.:
Wikipedia har en primitiv och dåligt skriven artikel om
”Anden i glaset”. Tydligen har artikelförfattaren (-na) inte själv deltagit. Förklaringen påstås bero på medveten eller omedveten mekanisk påverkan, dvs att deltagarna själva drar glaset. Har man själv varit med och ser glaset rusa iväg som en skållad råtta vet man att något annat ligger bakom. Men som vanligt känner sig forskare provocerade till att komma med vedertagna, ”vetenskapliga”, förklaringar på oförklarliga fenomen.
Artikeln är dåligt skriven därför att man trycker på ordet "andar". Är man ett sällskap som provar på, kan man ställa så alldagliga frågor som Vad blir veckans tipsrad? När man fått raden, fråga -stämmer den? - svaret blir säkert: NEJ.....Frågar man -Vem är du i glaset? brukar glaset vägra röra sig.
"Glaset" bör alltså ses som en ovanligare men lite spännande underhållning. Ingenting annat.
--------------
