gostasings blogg

De flesta av oss som tagit värvning i örlogsflottan som telegrafister hade räknat med att få utbildning och certifikat, därefter säga upp oss och segla i handelsflottan. Denna taktik var inget vi talade högt om när vi skrev kontrakt.
Men när vi förstod att det inte skulle bli något cert förrän efter åtminstone tre års tjänstgöring, valde jag och några kompisar att hoppa av efter arton månader och gå civil utbildning. Då hade vi i alla fall varit anställda så länge att vi fullgjort vår värnplikt.

Sjöbefälsskolan i Kalmar hade tidigare inte haft någon utbildning för telegrafister, men läsåret 1964/1965 körde man igång en sådan linje. Det passade oss alldeles perfekt. Det är inte långt från Karlskrona till Kalmar. Visserligen kom vi drygt en månad för sent till kursstarten, men vi var välkomna ändå. Vi hade ju ett rejält försprång i utbildningen jämfört med de flesta av de övriga, som var nybörjare.

Bild: Sjöbefälsskolan i Kalmar (1965)


Jag och Hellström hyrde rum hos familjer i nordvästra stadsdelen, medan Eriksson hyrde hos en gammal tant nära centrum. Familjen Löving som jag hyrde rum hos var mycket trevlig. Jag fick egen hylla i deras kylskåp, där blev det mest, falukorv och majonnäs, min favoritmat (idag kallas den maten LCHF-kost!) och på den dieten gick jag ner många kilo under det följande året. En stadig lunch åt man på skolans restaurang. Då gällde det att lasta in så att man fick valuta för de fem kronorna lunchen kostade.
Varje kväll klockan halv åtta bjöd Lövings på kaffe och kaka till nyheterna på TV. I övrigt satt man mest på sitt rum och studerade eller lyssnade på Spotnicks på sin rullbandspelare. På helgerna tog vi ofta långa promenader i Kalmar med omgivningar.
Den enda lyxen vi kostade på oss var att regelbundet på lördag eftermiddag efter skolan besöka stans badhus. Efteråt käkade vi lövbiff med sockerdricka till på Kalmar Stadshotells bakficka.
I övrigt levde vi otroligt billigt. Jag lånade totalt 2200 kronor för hela läsåret. Hyran hos Lövingsfamiljen var 150 kr i månaden.

En stor del av veckans lektionstimmar på skolan gick till att träna sändning och mottagning. Kraven för första klass cert var 125/100, dvs sändning och mottagning klartext 125 tecken/minut och 100 för kod. Andra klass cert hade kravet 100/80. Vi som kom från flottan var redan nästan uppe i 80-takt, så ta förstaklass blev vårt mål.
Eriksson som även är radioamatör klarade telegrafin för första klass redan före jul med ett småleende, och jag tidigt på våren efter.
När man klarat telegrafiprovet kunde man ägna sig åt de andra ämnena. Radioteknik med stationskännedom var vi också ganska välbekanta med, även om sändarna och mottagarna var lite annorlunda konstruerade. Men elektroniken är ju densamma. Radioteknik kunde vi däremot inte tentera av i förväg. Vi fick vackert vänta på att höge inspektören från televerket i Stockholm, en skräckinjagande varelse enligt någon lärare, skulle komma sent på våren och förhöra oss.
- När ni ska berätta för honom om vad ni kan om sändarna, prata på för guds skull. Det ser ut som han sover, men det gör han inte.

Förutom telegrafering och radioteknik hade vi ämnena Reglementen och Instruktioner, Trafikteknik, Engelska, Bokföring, Författningskunskap, Maskinskrivning och Allmän Sjöfartskunskap (bl.a. geografi!).

Bild: Övning i telegrafering. För att kontrollera att tecknen blev korrekta vid sändning anslöts en apparat med pappersremsa där tecknen registrerades.



Radiotelegrafist. Bara att säga ordet hade gett mig rysningar av välbehag ända sedan tolvårsåldern. Fascinationen av de konstiga pipen på en vanlig radio med kortvåg hade mynnat i att det var mitt drömyrke. Att tala med människor över hela världen på morse var livet för mig. Att dessutom kunna resa världen runt helt gratis i handelsflottan gjorde strålglansen runt yrket ännu starkare.
När jag gick andra klass i Ånge realskola hade jag en klasskamrat som också tyckte det var kul med morsealfabetet. Han och jag skickade meddelanden till varandra ibland under lektionerna. Vi skrev morsetecken på smala pappersremsor, lindade dem runt patronen inuti en vanlig bläckpenna, och lånade den fram och tillbaka mellan oss.
Jag kommer inte ihåg att vi fuskade på prov, det skulle vi nog aldrig våga. Det var mer att träna alfabetet och alla specialtecken, och så spänningen förstås.

Åter till Kalmar. En dag under en lektion sa vår lärare Stig Linde (vi hade honom i flera ämnen), apropå att vi snart skulle examineras som färdiga telegrafister, något som skulle förändra min världsbild.
- Ni ska veta att telegrafist är ett genomgångsyrke. De flesta av er kommer att sluta om några år och syssla med annat. Jag trodde inte mina öron. Skojade han?
Nej, det gjorde han inte. Han var allvarlig, men talade sakligt om verkligheten som låg framför oss. Visst kunde man vara telegrafist även på land, men erfarenheterna visade att de flesta telegrafister senare i livet utbildade sig till något annat.
Men den dagen den sorgen. Nu hägrade livet till sjöss.
(Så här i efterhand: Visst hade han rätt! Jag hamnade på televerket.)

Kvinnor till sjöss var ovanligt. Men jämställdhetstanken hade slagit rot även bland sjöfolk, och telegrafistyrket ansågs vara passande även för kvinnor.
Tack för det. Militärlivet jag levt arton månader var totalt enkönat, dvs bara män. Och det tyckte jag inte om. Enkönade arbetsplatser mår inte bra. Så är det bara.
Det fanns rederier som av princip inte anställde kvinnor. De ansågs bara ställa till trassel. Vilket struntprat.
Tack och lov så har synen förändrats. Nu är det vanligt med kvinnor till sjöss inom flera yrkesområden.
Ungefär halva vår klass utgjordes av tjejer som också ville segla till sjöss som gnistar.

Bild: Träning i att sköta en radiostation. Till vänster syns Linde i profil.



Bild: Koncentration på verklig radiotrafik med någon kuststation.



Bild: Laboration i radioteknik. I bakgrunden läraren Rune Warringer.



Bild: Massmedia uppmärksammade tjejerna i min klass (KvP 17/2-65)



Våren kom med vackert väder. En viktig detalj i utbildningen var att behärska nödsändare till livbåtar. De drevs med hand- eller benkraft via pedaler. Antennen fick vi upp med hjälp av drake. Att testa dessa grejor ute i det fria med solsken och lagom vind blev populärt, speciellt antenn och drake. Veva var inte så kul.

När kursen närmade sig sitt slut visade det sig för många elever, som inte haft förkunskaper med sig i bagaget, att två terminer var för kort. Linde informerade att diskussioner faktiskt pågick om en förlängning till tre terminers utbildning.

Några veckor efter examen mönstrade jag på m/s Vegaland i Uddevalla i juni 1965. Radiohytten var i totalt kaos, papper och blanketter i drivor hur som helst på golv och i skåp tillsammans med damm och skräp. Fartyget hade blivit sanerat pga ohyra. Det tog mig flera veckor över Nordatlanten innan det blev någorlunda ordning.
Men det är en annan historia. Jag hade äntligen nått mitt mål.

Bild: Telegrafnyckel