gostasings blogg

Året var 1965. M/S VegaIand hade en last av bl.a. Holden-bilar som skulle lastas av i flera hamnar i Australien. Landets befolkning är till största delen koncentrerad till de stora kuststäderna i den sydöstra delen av landet. Brisbane hade vi just lämnat. Nu återstod Sydney, Melbourne och Adelaide.



Bild: Brisbane, Sydney, Melbourne och Adelaide ligger i sydöstra Australien.


Sydney är världsberömd för sitt unika operahus. Det ligger på en udde vid vattnet nära hamnen.
En annan känd silhuett är Harbour Bridge som bildar en mäktig bakgrund till operahuset när man anlöper hamnen. Vid våra besök hade byggnationen av operahuset bara påbörjats, så jag har aldrig sett det i verkligheten i färdigt skick.



Bild: Sydney Operahouse




Bild: Sydney Harbour Bridge


Som vanligt var välfärdsrådet och sjömanspräst på alerten. I all hast ordnades en fotbollsmatch mellan vår besättning och ett annat fartyg, på Kookaburra, en stor idrotts- och fritidsanläggning för sjöfolk. Eftersom jag själv är oerhört medelmåttigt intresserad av alla sporter med tävlingsmoment så följde jag med mer för att få en fin utflykt. Anläggningen ligger nämligen en bra bit utanför staden.
(Varför MÅSTE man så gott som i alla sporter TÄVLA? Motståndaren kan ju bli LEDSEN när han förlorar … )
Vi ville se något typiskt för Sydney, och hamnade av en ren slump på en typisk japansk restaurang. SUKIYAKI HOUSE, Earl Place, Kings Cross, mitt i Sydney. Men trevligt hade vi.



Bild: Sukiyaki House. Fr.v: Brorsan, andrestyrman, värdinnan, tredjestyrman Green, och jag. Bordet vi sitter runt befinner sig endast några decimeter ovanför golvet. Utrymmet under bordet är däremot dryga halvmetern djup så där finns gott om plats för benen. Vi sitter alltså bekvämt på västerländskt vis.


Efter Melbourne kom vi så småningom till Adelaide. Det enda jag minns från den staden var att jag tog en heldags promenad i stadens utkanter. Jag mötte en liten skolflicka som såg så gullig ut i sin skoluniform att jag tog ett kort. Hon ställde villigt upp men blev besviken när jag inte omedelbart kunde ge henne fotot på sig själv.



Bild: Skolflicka i Adelaide, Australien


Adelaide var resans mest avlägsna hamn. Stäven vändes därefter österut. De flesta hamnar vi besökt efter att resan börjat i Uddevalla skulle besökas igen, fast i omvänd ordning. Efter Melbourne kom vi alltså tillbaka till Sydney.

Efter moget övervägande hade jag kommit underfund om att sjömanslivet var det verkliga livet. Jag var mitt uppe i det.
Efter några inledande uppvärmningsgroggar ombord samma eftermiddag vi hade anlöpt Sydneys hamn, åkte vårt gäng in till stadens centrum. Här skulle levas. Dessutom hade vi flera veckors lång sjöresa framför oss över Stilla Havet. Det gällde alltså att bunkra upp med fira så att man stod sig några veckor.
Medan vi strosade omkring i centrum berättade jag för brorsan att jag hädanefter inte skulle spara något av lönen för framtiden. Jag skulle istället göra av med allt i takt med att de kom i mina händer.
Brorsan förstod att jag hade blivit galen. Jag hade ALDRIG sagt något liknande.
När jag dessutom påstod att jag var odödlig och strax skulle bevisa det, VISSTE han att jag blivit spritt språngande galen.
Innan han hann blinka rusade jag rakt ut i gatan, mitt in i den täta trafiken. Bromsar tjöt, signalhorn tutade. Jag skrattade, viftade med armarna och skrek:
-Ser ni! Jag är odödlig!
Lugnt och varligt kom kompisarna och tog hand om mig. Trafiken kom åter igång.
Resten av kvällen fick jag gå i armkrok med kompisarna av någon anledning. Men kvällen var inte slut än.
Här skulle firas.



”DANCE SCOOL" stod det inbjudande på en neonskylt. Blinkande pilar pekade mot en trappa som vi kunde skymta i folkträngseln på trottoaren.
På andra våningen löste vi inträdesbiljett och gjorde entré i den avlånga och rymliga lokalen.
Längs vänster långvägg satt en rad killar på låga bänkar. Längs högra långväggen motsvarande arrangemang, men med flickor.
Vi grabbar fick sätta oss längst bak på killarnas sida, närmast utgången. Ett danslärarpar stod mot bortre kortväggen, och till musik instruerade och visade de hur man skulle hålla om sin partner. Sist visades stegen vi skulle ta.
Sedan kommenderade de flickan och pojken som satt närmast att gå upp på golvet. De fick dansa i lokalens mitt mot entrén enligt given instruktion samtidigt som alla elever och lärarna stirrade. Därefter tackade paret varandra för dansen och satte sig sist i respektive kö.

Undan för undan matades vi framåt mot danslärarna och undergången. Under tiden hade vi värmt upp ytterligare av medhavt (diskret naturligtvis), och diskuterade vilt om hur det skulle gå när det blev vår tur. Vi hade ju inte precis lyssnat på lärarna. De hade upptäckt oss, och i takt med att vi matades framåt blev deras ansikten allt allvarligare.
När det blev min tur svek modet. Jag löste problemet genom att resolut gå bakåt och sätta mig sist i kön. Kompisarna gjorde likadant. Motsvarande flicka på tjejsidan fick se 5-6 kavaljerer nobba henne innan hon äntligen fick en villig. Han var säkert australiensare. Danslärarna andades ut, den omedelbara krisen var avblåst för tillfället.

De båda raderna med flickor och pojkar fortsatte emellertid att obönhörligt mata på i sidled. Jag stod snart på tur för en andra omgång.

Vår variant av uppvärmning hade haft det goda med sig att jag äntligen fått så mycket mod innanför västen att jag bestämt mig för att få valuta för pengarna med lite stuffa. När jag reste mig för att möta min blivande partner viftade lärarna kallt med händerna och pekade mot utgången.
Det blev ingen andra omgång. Vi hade antagligen blivit högljudda av all uppvärmning. Kompisarna rönte samma öde.
Vi åkte ut.

Forts.


Inlägget ingår i serien "Till Sjöss!", se länk ovan till vänster.

Mitt förhållande till präster varierar starkt. När en präst börjar dilla om Gud och paradis och himmelrike så att ögonen går i kors inför barn under en skolavslutning inför sommarlovet, då kan man undra hur det står till en våning upp.
Det finns en annan sorts präster som lever och verkar mitt i verkligheten, och det är sjömanspräster världen över. Dem har jag största beundran för. Sjömanskyrkor av olika nationaliteter finns i de flesta större hamnstäder, och man är alltid välkommen dit. Handelsflottans Välfärdsråd var också en institution som sörjde för sjömännens väl och ve med olika aktiviteter.

När M/S Vegaland sommaren 1965 med sin unga besättning, efter tre veckors resa från Panama och över Stilla Havet, anlände till Brisbane på Australiens östkust, var det för de flesta av oss inte sjömanskyrkan, boklådor och fotbollsmatcher vi i första hand tänkte på. Med mer än en månadslön tillgodo på avräkningsboken var det annat som lockade.

Bilmärket Opel har en australiensisk motsvarighet, Holden. Eftersom landet inte har egen tillverkningsindustri av bilar var Holden-bilar en del av lasten som vi skulle lossa i flera hamnar med början i Brisbane och Sydney.
Eftersom minnesbilderna delvis flyter ihop av olika anledningar, blir det bara några extra kryddade minnen som jag ska berätta om.

Efter att alla klareringsbestyr i Brisbane med tull och immigration var överstökade, fick jag och några kompisar som också var lediga lift med agenten in till staden.
Trafiken var livlig i det vackra vädret. Landet har vänstertrafik och ratten till vänster i fordonen. En lustig detalj var att var och varannan bil hade förardörrens ruta nervevad, och föraren hängde med vänster armbåge på utsidan bakom en behändig vindavvisare av plexiglas. Växlar och styrning sköttes med höger hand. Vänster arm användes till att livligt visa medtrafikanter vilka manövrer som var på gång. Skulle han byta fil eller svänga åt vänster, pekade han med tydliga armrörelser åt vänster . Bromsade han åkte armen rakt upp och så vidare. Mycket praktiskt. Trafiksäkert? Tja.



Agenten hade varit med förr. När vi frågade om sevärdheter i staden visste han exakt vad vi menade. Skylten mot gatan visade att han hade stannat utanför en bar.
-Kom med, sa han och vi gick in.

Den stora lokalen dominerades av en enorm bardisk, en oval som hade formen av körfältet på en travbana. I dess mitt hade personalen fullt upp med att från åtskilliga kranar runt om tappa upp öl i stora glas till gästerna, som stod i flerdubbla led runt bardisken. Vi hade inte en chans att ens närma oss den på grund av trängseln.
Agenten visade hur det gick till på detta ställe. Han samlade ihop våra pengar till öl och lämnade dem till en man längst bak i leden. Han i sin tur vidarebefordrade dem framåt till nästa man, och så småningom anlände pengarna på det sättet till en bartender. Agenten semaforerade till denne hur många öl som beställdes. Fyllda ölglas vandrade på samma sätt tillbaka till oss.
Vi skålade med agenten. Ölet smakade gott och släckte törsten efter bilturen ute i hettan.
Han berättade att dricka öl är något av en nationalsport i detta land, och vi ville ju se på vad landet hade att erbjuda, inte sant?
Han sa åt oss att se på axlarna på de gäster som stod tätt sammanpackade närmast bardisken. Då förstod vi varför det var olämpligt att försöka tränga sig fram. Många gäster hade fått sina axlar nerblötta av skvimpande ölglas som transporterades förbi på detta sätt. Men stamkunderna närmast disken var vana och brydde sig inte.
Glasen var snart tomma och en omgång till beställdes. Av känslan i benen att döma var det inte svagdricka vi drack.



Så småningom tyckte agenten att det var dags att dra vidare. Trots flera glas bakom västen satte sig han bakom ratten.
Visst ska man ta seden dit man kommer. Det hade stått mängder av bilar parkerade nära baren, så vår agents vana att ta en öl på det här sättet var på inget sätt unikt. Och bilresan gick ju bra, kanske med viss hjälp av förarnas viftande vänsterarmar.
Han släppte av oss när vi kommit in i stadens mer centrala delar.
-Nu får ni upptäcka resten själva, skrattade han och sa hejdå.

Australien: Kängurur, koalabjörnar, eucalyptusträd, aboriginer, torka, surfing, hajar, Sydneys Operahus, världens ände, forna slavkolonier. Det var en snabbkurs om Australien. För oss gällde det att prioritera.
Vi besökte en djurpark. Kängurur och koalabjörnar var viktigast att se.
Koalorna var lustiga krabater. De klängde i eucalyptusträden och åt dess blad. men det syntes knappast. Rörelserna var otroligt långsamma som i en slow-motionfilm.


Koalabjörn

Eftersom kängurur har en förmåga att hoppa högt, var de inhägnade inom ett nedsänkt område. Vi åskådare som stod utanför staketen såg dessa djur snett uppifrån.
En parant dam i blå klänning som stod till vänster om mig matade en känguru som kommit fram, med godis. Plötsligt verkade kängurun helt ointresserad av godsakerna. Den stod helt stilla med blicken upp i fjärran. Damen blev irriterad och trugade men utan resultat. Damen gav sig inte. Hon trugade och lockade, ingen reaktion. Folk runt omkring började skratta.
Damen hade inte märkt att en känguruhanne hade smugit på honan rakt bakifrån och inlett ett regelrätt samlag.
När damen slutligen upptäckte vad som pågick och alla skrattande människor omkring, kastade hon påsen ner i inhägnaden och rusade därifrån högröd i ansiktet.
Kul.


Röd känguru

Forts.

Inlägget ingår i serien "Till Sjöss!", se länk ovan till vänster.

I förra inlägget skrev jag om resan till Australien med M/S Vegaland. Nu ska det bli lite om resan därifrån. Jag har fortfarande inte mod att skriva om vad som hände där. Men förr eller senare får jag väl krypa till korset. Hellre då senare.
Den 13 oktober 1965 klockan åtta på morgonen lämnade vi Brisbane och styrde ut i Stilla Havet med sikte på Panama. Resan dit tog ungefär tre veckor. Som framgått av tidigare inlägg blir gärna sådana resor monotona. Det händer inte så mycket. Den här gången tog jag fram skrivmaskinen igen och skrev sida upp och ner och som postades i Panama. Morsan erkände flera årtionden senare att hon inte orkade läsa allt. Vis av skadan plockar jag lite här och där bland sidorna.
Alltså:

Vi lämnade kajen i Brisbane och styrde ut åt havet till. Efter sex timmar lämnade vi lotsen, det var regn och mulet.
Så fort vi kommit längre ut klarnade det till och nu den sextonde oktober har vi ett strålande väder. Men det är för kallt än att börja sola, arton grader i skuggan.

Vi går i storcirkel, så till att börja med går vi söderut lite, därför kölden.
Vad en storcirkel är? Jo, ni vet att jorden är rund. För att förklara lätt kan jag säga att om man skall från sydpolen till nordpolen kan man ta en himmelens massa olika vägar. Man kan gå över Afrika eller Australien. Så nu kan vi gå flera vägar till Panama, och alla är lika korta. Vi går nu södra vägen för att inte få så mycket motström. När vi gick ner hit hade vi medström, och då gick det bra norra vägen.

Något man aldrig blir mätt på att se, är de våldsamt skickliga albatrossarna. Närmare två meter mellan vingspetsarna. De rör aldrig en fena, seglar och seglar lugnt bakom båten i stora lovar, gör störtdykningar mot vattnet, glider ibland hundra meter några centimeter ovanför vattenytan. Kom ihåg att det är hög sjö, så det är fantastiskt att se när de klarar vågtoppar och vågdalar galant med bara några centimeter tillgodo. De utnyttjar luftvirvlarna som bildas av vågorna, och seglar med hjälp av dem. Och timvis kan de segla utan att så mycket som ens tänka på att fälla ut landningsställ eller att korrigera kursen med hjälp av ett par flax.


Foto Noel Kingsley
Bild: Albatross

Det är för kul att se när små måsar försöker göra likadant. De kastas av vinden långt åt helsike, så att de har all möda att hålla sig på rätt köl. Det är bara nära kusterna man kan se dem, så här långt till havs finns inga måsadjävlar. Det är bara albatrossdjävlar. Nu måste jag gå ned och ta en kaffekoppdjävel, så jag hinner lyssna på frekvensjäveln jag snacka om förut.

Den kaffekoppen blev ganska lång, för nu är det den artonde och vi har seglat förbi Söndagsön och datumgränsen.
Det är måndag idag och måndag i morgon på tisdag. Tiden står still ett dygn här ombord för att ni hemma i Svedala ska komma ikapp oss. I morgon måndag får vi likadan mat som idag och så vidare.

När jag kommer ner till kapten ibland sitter han och skriver i något som ser ut som det ska bli en bok, jag har dragit den slutsatsen. På en del sidor har han klistrat bilder från broschyrer mfl trycksaker.

Tjugonde oktober. De senaste dagarna har jag haft en fruktansvärd huvudvärk, men har börjat kvickna till. Positionen är nu sydväst Raratongaön. Det är en ö som har världens finaste klimat, och det finns sexhundra bamsingar där.
Den enda kända sjukdomen är en lindrig form av diarré. Feber är ett okänt begrepp. Alla uppgifter är tagna ur "West Indies Pilot Vol. 1 1965". Det är ett stort uppslagsverk med 20-30 volymer, där all världens hamnar, öar, hav osv är detaljerat beskrivna.



Nu ska jag berätta mer om vår fine andrestyrman.
Jag kände mig ju dålig när vi gick ut från Brisbane, ont i halsen och febrig. Drack massor med te på kvällen, lade mig och svettades. Febern försvann nästa dag men halsontan var kvar. Jag gick till andrestyrman och bad få tabletter.
-Nej, min patiens, sa han och log. -Jag har inga. Men du kan få röd hostsirap istället.
Jag drack en kork. Senare på dagen tog jag en kork till. Sen fick jag ont i magen så fruktansvärt. 'I'rodde den skulle sprängas.
Nästa morgon hade jag ont i magen och fruktansvärd huvudvärk. Tog huvudvärkspulver jag fått dagen innan för halsen.
Fick ännu värre huvudvärk, trodde huvudet skulle spricka. Sov hela dagen.
Min käre husläkare tittade till mig på kvällen och föreslog ett starkare slags huvudvärkspulver. Men då, mina kära vänner, var det jag som sade nej tack. Och genast gick huvudvärken över och sedan dess mår jag bra.
I gårkväll var det en engelsk båt som ropade på nödfrekvensen 500 Khz, den passar jag alltid på vaktpassen. Han frågade om det fanns någon båt i närheten som hade läkare ombord. De hade en sjuk man. Jag sade åt honom att vända båten kvickt och gå för högsta maskin bort från Vegaland, så hade mannen en liten chans att överleva.
Vår andrestyrman hade nog inte tackat nej till att "bota" den mannen.
Andren är inte läkare. Vi har så skoj åt honom, för han är verkligen kul, killen.
Så långt citaten ur breven hem.

Någon dag senare skrev jag att saltbrist troligen orsakade huvudvärken, för den försvann direkt efter att jag började äta salttabletter. ”När jag sätter tungan mot armen och smakar, är svetten alldeles salt, det bränner på tungan. Det skall vara så”, konstaterade jag.

Eftersom andrestyrman var så skojfrisk minns jag att jag ville ge igen lite när vi kommit en bit ut på havet.
Jag chansade och hoppades att han hade rumlat om ordentligt i Australiens hamnar. På en telegramblankett skrev jag avsändningsort Brisbane och datum, och texten:
“I am pregnant. Send money soonest!
You know who I am. “
Vek ihop telegrammet, fuktade ett telegrammärke och förseglade.
Efter att andren kvitterat mottagandet dröp jag snabbt tillbaka till radiohytten.
Inget hände. På kvällen hörde jag av flera andra besättningsmän att andren hade mottagit ett telegram, och han var förtvivlad.
Skämtet hade spårat ur. Jag hade felaktigt utgått från att han hade genomskådat mig och trott att han gick och ruvade på hämnd.
Jag sov oroligt den natten.
Nästa morgon tog jag fan i båten, gick upp på bryggan och erkände.
Istället för att få en utskällning brast hela hans ansikte, inklusive den yviga skepparkransen, ut i ett strålande leende. Han klappade om mig, skrattade av lättnad och sa:
-Jag trodde att hon försökte bluffa mig med det här telegrammet, för jag var SÅÅÅÅ försiktig!




Inlägget ingår i serien ”Till Sjöss!”, se länk ovan till vänster.