Kul på jobbet! .....och mindre kul.

31 jan kl 16:18, 2012

Skrivet av gostasing under kategorin Blandat | 0 Kommentarer | Permalink


Nu har ännu en gröngöling kvittrat i buskarna!
Som vanligt kommer sången från en så kallad förståsigpåare som påstår att elkänslighet inte existerar.
Just det här exemplaret heter Mats Reimer och är regionläkare i Västra Götalandsregionen.
Han har nyligen gått ut i massmedia och kritiserar regionens satsning på ett elsanerat vårdrum i Falköping.

Gemensamt för dessa kvittrare, som regelbundet genom åren gjort sin stämma hörd i massmedia, är att de själva inte brytt sig om att ta del av de många studier som påvisar samband mellan elektromagnetiska fält av olika slag, och biologisk påverkan.
Jag tillägnar här nedan Mats Reimer och övriga, som raljerar med sin okunnighet inom området, min egen fallbeskrivning.
Anm.: Inlägget är en mix av texter från min arbetsskadeanmälan till försäkringskassan blandad med några bilder och kommentarer. Det är framförallt en kul tillbakablick på hur roligt jag hade på televerket, men också hur jobbet blev komplicerat när min elkänslighet tog fart.


Länghem 1990.03.16

Till Försäkringskassan, Box 4, Tranemo

Med anledning av den – enligt min mening – alltför kortfattade arbetsskadeanmälan som inlämnats, lämnar jag här en kompletterande bakgrund. Den upptar en bättre bild av de faktiska omständigheter som skett under en följd av år med början på 80-talet.

När datorerna nu gör sitt veritabla segertåg in i vårt samhälle, har det varit för mig verkligt kul att under många år fått vara med från början..

I början på 80-talet inköpte vi en liten bordsdator av märket ABC-80 till vårt kontor. Den blev snabbt oumbärlig. Jag tyckte det var omåttligt roligt att lära mig programmeringsspråket BASIC och konstruera egna program.
Självklart var jag inte ensam om denna entusiasm. Mina arbetskamrater hade också upptäckt att datorn är ett utmärkt hjälpmedel, speciellt i vår bransch som är synnerligen tekniskt inriktad. Vi tog fram program för nuvärdesberäkningar, dämpningsberäkningar, regressionsanalyser, prognoser m.m. Vårt framtagna programpaket resulterade i att arbetsgivaren betalade oss 80.000 kr som förslagsärende.



Bild: Vår första bordsdator ABC-80. Från allra första början levererade ABC-klubben program på bandkassetter, spelaren syns på bilden t.h. Senare kom stationen för 5 tums disketter, till vänster på bilden.


Att verksamheten som jag här kort målat upp skulle bli inledningen till min anamnes (sjukdomsbild) hade jag aldrig kunnat föreställa mig i min vildaste fantasi.

Fortfarande totalt helt ovetande om att bildskärmar kan vara en utlösande faktor till svåra skador, fortsatte vi vår spännande utforskning av datorns möjligheter. Mellan varven kopplade vi av med att köra slalom mellan portarna på skärmen i ett program på vår ABC-80, ”Slalom”. Detta var nämligen på Ingemar Stenmarks storhetstid, och skratten skallade mellan våningarna på kontoret när någon kompis körde ur banan på skärmen och diskades. Folk på andra avdelningar undrade vad som stod på.



Bild: Sverige stod stilla när Ingemar Stenmark åkte. Här ser mina kollegor på ett verkligt åk i TV.


Men leken hade en underton. Vi lärde oss snart att på olika sätt verkligen på djupet lära känna datorn. På kurser lärde vi oss hur en dator fungerar även rent tekniskt. Själv tog jag till och med korrespondenskurser vid sidan om företagets ordinarie och ambitiösa, breda utbildningsverksamhet.

Året var 1984. Tiden var mogen för att på vår projekteringsavdelning mer systematiskt införa datorstöd. Jag blev införandeansvarig för ett datoriserat projektstyrningssystem. Via en multiplexor anslöt vi några terminaler på en extern ledning till en centraldator som låg i Sundsvall.
Under en fjortondagarsperiod matade jag in alla våra projekt, ca 500 st, in i registret. Det var under denna tid de första symptomen uppträdde.



Bild: Ericssons Alfaskåp var en standardterminal på kontoret.


När stickningarna, klådan och hettan uppträdde runt ögonen, tinningarna, kindknotorna och pannan, satte jag först inte symptomen i samband med skärmen. Men snart började ett mönster urskilja sig. När jag satt långa pass vid terminalen började symptomen uppträda.

Jag gjorde snart en märklig upptäckt: Det var ENDAST vid terminalerna på mitt arbete som symptomen uppträdde. Till saken hör att jag hade en ABC-80 hemma privat. Vid den kunde jag sitta obegränsad tid utan att jag hade några som helst obehag. Detta är för mig ett avgörande bevis: Jag kunde alltså från min ABC-80 hemma via modem sitta och köra företagets dator med programmering o. dyl. utan minsta obehag. Men så fort jag arbetade långa pass på arbetsplatsen med samma arbetsuppgifter fick jag symptom. Det är även mycket viktigt att klargöra att det vid denna tid endast var framför terminalerna jag fick symptom, ej på andra platser i kontorsbyggnaden.
Dessa fakta kan jag gå i ed på inför domstol, om ni så vill.

Kännedom om mitt livliga intresse började nu sprida sig. Jag anlitades av andra för att göra program. Jag kunde till och med glömma bort att åka hem på kvällen.
Den härliga känslan av att kunna lösa programmeringsproblem fanns jämt, den såg inte skillnad på arbete och fritid. Likaväl som att jag kunde sitta en lördagskväll hemma framför TV:n i full färd med att programmera för jobbet, kunde jag även sitta på jobbet och finputsa glosprogram till barnen på kafferasterna.
Det var en rolig tid!

Så snart jag var hundraprocentigt säker på att min kropp reagerade negativt på arbetsplatsens terminaler, gjorde jag en skriftlig anmälan till vår skyddsingenjör med kravet att terminalerna på sikt måste bytas ut. Jag började inse att de tekniskt kanske var bra, men de var inte färdigutvecklade att passa för människan. Terminaler .med katodstrålerör är egentligen vanliga TV-apparater ombyggda med högre upplösning (röret drivs med högre spänning än en vanlig TV). En vanlig TV är ju avsedd att betraktas från flera meters håll, och INTE på några decimeters avstånd. Elektromagnetiska fältstyrkor avtar med kubiken på avståndet, det är därför man normalt ej skadas vid "vanligt" TV -tittande. (Detta mer sagt som en parentes).

Men jag var fortfarande totalt ovetande om att svår elöverkänslighet kunde uppträda.

Vi installerade raster på min skärm. Därmed kunde jag förlänga arbetspassen innan symptomen uppträdde. Jag funderade på om ventilationen kunde vara en faktor, jag provade mig fram på olika sätt.
Vid ett tillfälle hade jag utbildning för några kamrater i systemet, och SAMTLIGA fick tillfällig klåda och stickningar i ansiktet. Vi hade vid dessa tillfällen stängt dörrarna och det var varmt och torrt i lokalen (28 % relativ fuktighet) som saknade fönster och innehåller många olika kontorsmaskiner förutom terminalutrustningen.

I tre år, 5 dagar i veckan, fick jag symptom på mitt arbete. SYMPTOMEN FÖRSVANN HELT KVÄLLAR OCH HELGER.

Vår lokala fackordförande sade vid upprepade tillfällen till mig:
- Du ska inte sitta på det där sättet, Gösta.
Men hon talade aldrig om för mig varför hon sade så.
Flera år senare fick jag veta att debatten om misstänkta skador redan vid dessa tidiga tillfällen var igång i TCO-tidningen.
Men jag visste som sagt ingenting om detta.
Jag påpekar detta särskilt därför att det ibland förs fram att ”oro för bildskärmskador” ger klåda och stickningar i ansiktet!

I tre långa år omfattande en tidsperiod på över ettusen dagar, hade jag symptom framför olika skärmar vid olika arbetsplatser på mitt arbete. Samtliga skärmar jag kom i kontakt med var av fabrikat Ericson Alfaskåp.

Jag är av den fulla övertygelsen att detta fenomen som jag fått uppleva inte kan vara av typen slump eller inbillning. Det kan inte finnas några som helst grunder för att dra sådana slutsatser.

Hösten 1987 anslöts vi till kontorets nya lokaldator med en terminal för varje skrivbord. Systemet innehåller en mängd faciliteter som exempelvis elektronisk brevlåda mm.

Datorstöd hade nu blivit en väl inarbetad hjälp på vår avdelning. En separat dataavdelning med externt rekryterade bildades på kontoret. Vår nya skärm som ersatte Alfaskåp heter Facit Twist ("lågstrålande"; senare kom man fram till att de elektriska växelfälten inte är åtgärdade på de flesta "lågstrålande" skärmar).



Bild: Facit Twist var en suverän terminal. Skärmen kunde vridas från vertikalt till horisontellt för att skriva i stående eller liggande A4-format. Dessutom var tangentbordet programmerbart så man kunde lägga in egna konstruerade makrokommandon under funktionsknapparna.


1 samband med terminalbytet blev jag snabbt sämre. På några månader blev jag så dålig att jag med svårighet kunde jobba en timme vid terminalen. Jag kunde stå 10-15 min på toaletten och badda mitt ansikte med kallt vatten för att lindra den olidliga hetta som brann i ansiktet.

Ungefär vid samma tid i Stockholm (jag ger här exempel på ett av många andra skadefall i Sverige): En kvinna i Stockholm som arbetade vid ritkontorets nya IGS (intergrafiska system) hade sådana svåra symptom i sitt arbete att hon tillverkade en aluminiummask. I den lade hon fuktiga trasor för att lindra smärtorna.
Vid denna tidpunkt var vi var för sig ovetande om att även andra människor i Sverige gjorde likadana bistra erfarenheter.

Jämför min beskrivning med en forskares tvärsäkra uttalande på en presskonferens om bildskärmskador:
- Visst känner vi alla av att det kliar i ansiktet om vi verkligen känner efter.
Min egen kommentar blir:
"Har man skadats behöver man inte känna efter. Hettan är stundtals olidlig".

Detta är alltså bakgrunden till min arbetsskadeanmälan.
1 januari 1988 tvingades jag flytta hem med mitt arbete. Jag kunde inte längre över huvud taget vistas i kontorsmiljön.
Jag arbetar numera med projektering av kabel-TV nät, givetvis så gott som elfritt runt omkring mig.

Jag begär att ni som ska bedöma och avgöra min/arbetsgivarens arbetsskadeanmälan även ser bifogad videokassett ”Medix”, som är TV:s medicinska journal.
Programmets längd är 28 min och är mycket sevärt. Det tar upp flera av de sociala svårigheter som en elöverkänslig får brottas med, men som jag mycket kortfattat tagit upp i denna inlaga. 1 programmet redogör Lena Eriksson (vice ordf. i föreningen för El & bildskärmskadade) även för de riktlinjer som gäller för FK:s agerande när det gäller att bedöma arbetsskador. Jag uppmanar er att särskilt lägga märke till dessa och beakta dem.

Citat:

"I lagen om arbetsskadeförsäkring står att om det inte finns något som väsentligt talar emot ett samband mellan en faktor i arbetsmiljön och den skada som man har, ska man döma som att det har ett samband.
Lagen har utformats på detta sätt därför att det är meningen att försäkringen ska ta smällen och inte den enskilde".

Det är just detta som ni nu ska ta ställning till just i mitt fall. Jag har ovan tecknat en komplett bakgrund för att underlätta för er att ta beslut.
Att min beskrivning stämmer med sanningen kan mina kollegor, arbetsledning, övriga arbetskamrater, vänner och bekanta samt jag själv intyga.


Gösta Singstrand


Bilageförteckning:
Bildskärmskador, information från föreningen för El & Bildskärmskadade
Medix, TV1:s medicinska journal som behandlar elöverkänslighet (videokassett)< Referenser:
Docent Yngve Hamnerius, Chalmers Tekn. Högskola tel 031-72 19 05
Docent Olle Johansson, Karolinska Institutet tel 08-728 70 58


Ja, nu kan man undra: Vad blev försäkringskassans beslut? Jo det här:
"Den försäkrade bedöms inte ha varit utsatt för sådan skadlig inverkan i sitt arbete som avses i lagen om arbetsskadeförsäkring. Arbetet bedöms ej kunna orsaka de besvär som den försäkrade lider av."
Efter min överklagan till länsrätten gjorde den samma bedömning och avslog mitt yrkande om arbetsskadeersättning.
Både försäkringskassan och länsrätten dömde alltså direkt i strid mot lagen om arbetsskadeförsäkring som jag relaterade ovan.


Detta inlägg ingår i seriena Televerket-Telia och Elkänslighet, se länkar ovan till vänster.




Elkänslighet

05 jan kl 11:04, 2012

Skrivet av gostasing under kategorin Blandat | 0 Kommentarer | Permalink

Här lägger jag undan för undan in länkar till inlägg jag skrivit/skriver i ämnet.

Är du elkänslig?
Två skyttegravskrig i sverige (krigen om matfetter och elkänslighet)
Kul på jobbet!....och mindre kul



ÄR DU ELKÄNSLIG?

11 dec kl 10:49, 2011

Skrivet av gostasing under kategorin Blandat | 0 Kommentarer | Permalink


Med uppenbar överhängande risk att bli tvångsomhändertagetn på sinnesjukhus (ja, det har faktiskt hänt i Norge!!) påstår jag här att jag är elöverkänslig.
Jag ska ändå drista mig till att beskriva hur jag gjorde rent experimentellt när jag konstaterade fenomenet.
Det är alltså empiriska, dvs erfarenhetsmässiga, bevis, alltså inte vetenskapliga.
Vill man bekväma sig att bevisa fenomenet rent vetenskapligt, återkommer jag till hur man då gör sist i denna blogg.

Först som sist måste jag påpeka att följande experiment INTE skall utföras av människor som inte är väl bekanta med elektriska och magnetiska fenomen.
Jag avråder alltså allvarligt från att du gör följande försök:

Först måste jag förklara några grundläggande fenomen inom elläran:

Ett elektriskt fält uppstår när det mellan två olika poler uppkommer olika elektrisk potential. Ett bilbatteri har vanligen 12 volts spänningsskillnad mellan dess två poler. Polerna sitter ungefär 2 dm från varandra. Det betyder ett elektriskt fält på ca 60 volt per meter, 60 V/m.
I ett vanligt 220V (numera 230V) vägguttag växlar polspänningen med 50 svängningar per sekund. Vi har där således ett elektriskt växelfält med ca 11.000 volt per meter.
Elektriska växelfält är lätt att eliminera med metallisk skärm som i sin tur jordas.
Så fort man ansluter en belastning till ett vägguttag, exvis en 100W lampa, uppstår en elektrisk ström. Denna ström i sin tur allstrar ALLTID ett magnetiskt fält.
Magnetiska fält är betydligt svårare att skärma av. Elektriska motorer avger betydande magnetiska fält.
Men vi bortser från dessa magnetfält här. Vi vill bara konstatera om du är känslig för rena elektriska fält.

Jag gjorde så här:
Jag lindade en lampsladd runt mitt huvud. Sladden anslöts till ett vanligt 220V uttag. Lampan lyste inte. Det gick alltså inte någon ström (och inga magnetfält alstrades) genom kabeln.

Jag satt tillsammans med min familj (5 pers + jag) runt köksbordet när jag gjorde försöket.
Efter 5-6 minuter började jag bli dåsig, familjen såg hur jag började bli frånvarande, min blick irrade och jag blev alltmer avtrubbad. Jag blev mer och mer dåsig. Jag övertalades att av familjen att avbryta försöket. De blev rädda när de såg hur jag alltmer blev omedveten om min omgivning.
Jag drog kontaktern ur väggen och lovade min fru och 4 barn att aldrig göra om försöket på detta sätt. Vi visste inte vilka följder försöket på lång sikt kunde få.



Bild: Oskärmad spänningsförande anslutningssladd lindad runt huvudet. Ingen belastning ansluten. Hjärnan utsätts för rena elektriska växelfält. Efter 5-6 minuter uppmanade min familj avbryta experimentet. De såg hur omtöcknad jag blev.

Efter ungefär 14 dagar hade jag blivit så pass återställd att jag kunde konstatera att jag blivit mycket dålig av försöket.

Efter ca 5 veckor hade jag repat mig såpass att jag vågade mig på etapp 2 av experimentet. Jag använde samma lampa med tillhörande anslutningssladd. Men: Jag lindade en metallfolie runt hela sladdens längd, och tejpade fast en elektrisk anslutning på folien och anslöt den till vägguttagets jordklämmor.
Lindade kabeln runt huvudet, familjen såg på.
Efter ca 20 min avbröt jag försöket. Jag hade inte känt någonting. Hjärnan var fullständigt klar.
Metallfolien hade effektivt skärmat av de elektriska växelfälten. Jag kände inte av dem.



Bild: Samma spänningsförande anslutningssladd, men nu invirad med metallfolie som jordats. Elektriska växelfält tränger inte igenom. Trots ca 20 min exponering blev jag helt opåverkad.

Jag beskrev detta mitt experiment i detalj för ett antal forskare och vetenskapsmän vid en mycket hemlig träff i Göteborg. Vi som ansåg oss elöverkänsliga hade dyrt och heligt lovat att inte berätta för någon om detta möte. Det har nu gått mer än tjugo år sen dess så jag anser preskriptionstiden utgången....
De olika experterna tystnade efter min redogörelse. De såg i golv och tak, men abslout inte på mig. De vände sig till professor Yngve Hamnerius, som också deltog, om Singstrand hade gjort försöket korrekt. Hamnerius bekräftade detta. Stämningen blev skruvad.
Man började inse att vi elöverkänsliga inte var några idioter.
Man fortsatte envist titta i golv och tak. Men inte på oss. De låtsades som om det regnade. Man ville avsluta mötet, det hade inte gått som man från början tänkt.......
En tid efter denna sammankomst med experterna fick jag ett mejl från en av dessa. Han hade kännt sig provocerad att nysta vidare på denna min utmaning och frågade hur man vetenskapligt kunde verifiera mina resultat.

Jag mejlade tillbaka doch svarade att mina försök lätt skulle kunna utföras i en helt kontrollerad elektrisk/magnetisk miljö. Det skulle också kunna utföras helt dubbelblint, dvs vare sig försöksledare eller försökspersonal skulle veta om/när elektriska fält var på/avslagna, med hjälp av slumpgenerator i dator.
I efterhand skulle man kunna kunna utvärdera försöket och konstatera ev. signifikans.
Experten hörde aldrig av sig mer. Han kände tydligen att det började brännas under fötterna. Hans namn skulle kunna förknippas med tanken på att det KAN finnas samband mellan elektriska fält och ohälsa.

Och så har det hållit på.

Det är tragiskt hur forskare ryggradslöst hellre månar om sitt namn och rykte än att värna om våra efterkommande generationers hälsa. Än värre är att forskare som seriöst vill få anslag för vidare forskning får avlag med motivering att det inte finns något allmänt intresse.
Många inom forskarvärlden tror aningslöst att elkänslighet är inbillning. Professor Swanbeck hade i ett inledande försök antytt detta. Swanbeck har i Dagens Nyheter däremot erkänt att hans studie aldrig hade som avsikt att påvisa biologiska effekter.



Bild: Jag intervjuas av Dagens Nyheter. I studier världen över hänvisas till att vår svenske professor Gunnar Swanbeck bevisat att elöverkänslighet är inbillning. I denna artikel erkänner Swanbeck att han aldrig har haft som avsikt att påvisa bioplogiska effekter. DN 88.02.05


Bildskärmar är numera åtgärdade, bl.a. tack vare TCO som utgav en norm för hur mycket skärmar får avge i emission. Istället har vi fått en ny diskussion som också är lika patetisk: Är mobiler ofarliga ur hälsosynpunkt? Aningslösheten är beklämmande minst sagt. Man anför att en mobil inte kan avge termisk värme som skadar hjärnan. Men vi som anser oss veta bättre genom empirisk bevisning kan berätta:
Det handlar INTE om termisk värmepåverkan. Vi talar om något annat....vete fan vad. Men läs vidare!

I början av 1980-talet emigrerade en av mina bröder till USA. Han sysslade med bilar och flygplan, men hade hela sitt företag i kontroll genom sin mobiltelefon.
När jag först kände av min elkänslighet, ringde jag honom och frågade om han hade hört talas om elkänslighet. -Nej, svarade han.
När han flyttade till Sverige i mitten av 90-talet, frågade jag honom igen om samma sak. Han svarade: -Ja, ALLA mina kompisar känner av mobilen. Det hettar i öronen efter några sekunders samtal.

Min bror blev 53 år gammal. Han begrovs för ett par veckor sedan. Han fick en hjärntumör bakom örat där han haft sin mobiltelefon. Tumören hittades för ca ett år sedan. Men det gick fort. Han hann aldrig bli orolig.

USA brukar ligga ca 10 år före oss i "utveckling". Kan det vara så att vi har 10 år på oss att besinna oss ifråga om mobilers "ofarlighet"?
Vi svenskar har en benägenhet att lita förtröstansfullt på våra myndigheter.
När jag i mitten på 80-talet fick höra i radion att elöverkänslighet beror på rädsla (för sin dator), förstod jag genast att här är en hund begraven. Själv hade jag programmerat, bl.a. i investeringskalkylering, i Basic i flera år när de första symptomen visade sig.
Jag förstod att något fundamentalt fattades hos de s.k. förståsigpåarna......

Jag skulle inte ha något emot att de belackare av elöverkänslighet också uttalar sig om f.d. norske statsminister Gro Bruntlands elöverkänslighet?
Är hon också en inbilsk person?

Kan man inbilla sig medvetslöshet på bara några minuter?
Forskare: Varför gömmer ni er fegt? Har ni ingen hut i kroppen?



Gösta Singstrand