Reviderad 2010.11.20
I den ena av mina två spiklådor av gediget trä och masonit som innehåller mitt liv hittade jag ett brev. I det hade jag skrivit:
- Men nu ska ni få höra. Ett reaplan har störtat ner. Det blev så svart rök och planet brann upp. Jag har varit med i en pjäs den pjäsen hette Snövit. Jag var Glader…
Det var i början på 50-talet. Jag bodde hos moster Ada och farbror Kalle på Norrgård i Mattmar. Byn ligger högt och vackert belägen mellan Åre och Östersund. Oviksfjällen ligger som ett panorama i söder.
Jag och min kompis Christer låg på den stora trappan till gammalstugan och iakttog ett antal militärplan som hade stridsövning snett ovanför oss i lufthavet. Det var inte ovanligt med sådana övningar med plan från flygflottiljen på Frösön utanför Östersund.
Det var höst, vackert väder och jag gick i andra klass. Det vi fick bevittna berättade jag för vuxna människor efteråt. Men ingen lyssnade på en sjuåring. Jag och Christer är nog de enda vittnena som verkligen såg vad som hände, från början till slut. Jag läste för många år sedan om olyckan i någon minnesbok om militärflyg (tror jag det var), men vad jag minns stod det inget om hur det gick till och varför, bara att det hade hänt.
I en uppsats med rubriken "En dag som jag aldrig glömmer" som jag skrev några år senare, berättar jag mer detaljerat:
”Jag gick i andra klass i folkskolan. Snön hade smält, och det var vår när detta hände.
En dag när jag hade kommit hem från skolan var det reaplan och flygande tunnor som flög ovanför oss. Min klasskamrat Christer hade följt mig hem. När jag hade ätit och bytt om kläder, gick Christer och jag ut på farstubron för att se flygplanens konster.
När vi hade sett på en stund, steg ett plan högre och högre upp. Till slut såg vi bara en liten prick av det. Men så började det gå i spinn och återvände nedåt igen. Vi trodde att det bara skulle göra en konst, men flygplanet bara föll nedåt. Då förstod vi vad som hände.
-Planet störtar! skrek jag och rusade in till moster Ada. Hon trodde det inte först, men då jag sade till henne att se genom fönstret, trodde hon mig. Hon såg stora svarta moln välva sig upp ur marken ungefär tvåhundra meter bort. Christer och jag rusade dit för att titta. När vi nästan hade komit fram, var området redan avspärrat. Vi fick inte gå nära, för någon bensintank kunde explodera. Mattmars brandkår skulle komma och bekämpa elden, men brandmännen fick inte igång brandbilen.
Flygplanet brann upp alldeles. Föraren hade inte klarat sig, utan polisen som undersökte platsen hittade endast en klocka och en arm av föraren. Resten var alldeles söndertrasat.
Elden varade till midnatt, och hela kvällen flög det spaningsplan som sökte efter det störtade planet. Det var en ruskig upplevelse som jag kan se klart i mitt huvud än idag.”
Bild: J28 Vampire
Planet, en J28 Vampire, hade slagit i backen nära skolfröken Ekholms uthus på lägden (åkern) mot Olanners. Avståndet från där vi stod och tittade på farstutrappan var ungefär 450 m, så där hade jag överdrivit lite i uppsatsen. Dessutom var det inte vår, utan höst, närmare bestämt den 6 nov 1953.
Men vad som är intressant och har betydelse i berättelsen är hur planet hade uppfört sig innan nedslaget. Och i det fanns ingen anledning att överdriva. Planet utmärkte sig genom att ändra kurs till helt lodrät, och det var just den manövern som fick oss att reagera.
Jag undrar än idag varför piloten gjorde så.
En förklaring kan vara att piloten ville se hur planet uppförde sig i en så kallad stjärtglidning, dvs planet ”backar" snett nedåt-bakåt. Läget är ganska svårt att ta sig ur även med nutidens flygplan, och man måste vara en erfaren pilot för att veta hur man gör. Blev han kanske beordrad att göra manövern? Planet hamnar lätt i spinn, kontrollerad eller okontrollerad. Jag har googlat och hittat en förare som på FOI:s hemsida (Totalförsvarets forskningsinstitut) beskriver hur nyckfullt ett annat av dåtidens flygplanstyper var, en J29 Tunna.
Här läser du hans berättelse under rubriken Den svårflugna Tunnan.
Bild: SAAB J29 Flygande Tunnan
En annan tänkbar förklaring är att föraren plötsligt blivit sjuk eller medvetslös. Men att han skulle ha lyckats klättra absolut lodrätt uppåt i lufthavet ända till farten blivit noll i medvetslöst tillstånd tycker jag verkar otroligt.
En tredje teori är självmord. Rimligen borde föraren ha vetat om att planet var svår att ta ur en spinnsituation, kanske rent av omöjlig. Därför borde han ha undvikit en sådan manöver. Om han inte gjorde det på eget bevåg.
En f.d. arbetskamrat har med hjälp av Svenskt Flyghistoriskt Forum fått fram följande om haveriet:
"531106 28338 (F4-bB) Vikn. vid brant sväng på 4000 m vid Mattmar, 30 km V. F4. Föraren omkom."
Här står alltså ord mot ord. Jag såg med egna ögon en vikning pga fartförlust i lodrätt läge, och inte en "vikning vid brant sväng".
Nog om haveriet. En annan gång, om det var före eller efter kraschen minns jag inte, landade en helikopter Bell 47 på skolgården. Den tog passagerare mot betalning! Efter lång och envis övertalning gav moster Ada mig motvilligt 5 kronor. Överlycklig fick jag en kort rundtur på några minuter över Mattmar och därmed var flygintresset definitivt väckt.
Bild: Helikopter Bell 47.
Bild: Akvarell av Bo Wiktorsson. Norrgård där jag växte upp i förgrunden, till höger Mattmars skola där helikoptern gjorde uppstigningar. Oviksfjällen i söder. Ur bild, några hundra meter till höger (=västerut) åkern där flygplanet slog ned
