Sommaren 1967 jobbade jag som vikarierande expeditör på Göteborgs kustradiostation, den svenska länken mellan land och handelsflottans fartyg ute på världshaven. Förutom att vara sambands- och ledningscentral för sjöräddning var stationens huvudsakliga uppgift att ha telefon- och telegrafitrafik per radio med fartyg.
Bland betande kor mitt ute på landet låg mottagningsstationen, en diskret låg avlång byggnad, nära Vallda på Onsalahalvön.
Jag har skannat in ett fotografi som visar mig på en expeditionsplats, och nu ska jag berätta litet om när jag jobbade där.
Långdistanstrafik sköttes mest på kortvåg som har bäst utbredning, men som också är beroende av olika tider på dygnet, årstidsvariationer mm. Dessutom var vissa områden på jordklotet överhuvudtaget svåra att nå. Stilla havet var ett sådant. Hörde man inte av ett fartyg på flera veckor kunde man ana att det befann sig där.
Göteborg radio, med anropssignalen SAG, sände sin anropssignal ständigt på olika fasta frekvenser. På kortvågen var dessa 4262, 8498, 12880 och 17079 Khz. Ett fartyg som ville ha kontakt lyssnade av på vilken av dessa som SAG hördes bäst. Generellt lydde regeln ju längre bort, ju högre frekvens. Nattetid gällde oftast lägre frekvens.
Varje heltimme sände SAG trafiklista, dvs anropssignaler för de fartyg som hade telegram att hämta eller telefonsamtal. Nu tar vi ett exempel:
Telegrafisten på en oljetanker som just lastat olja i Persiska Viken stävar österut för vidare order. Kaptenen väntar besked från rederiet hemma i Sverige om vart han ska gå med lasten.
Telegrafisten ombord hör sin anropssignal på SAG:s trafiklista på 12Mhz-bandet, dvs 12880 Khz.
Han startar sin sändare och ställer in den på en speciell anropsfrekvens som ligger nära intill 12880. Jag som sitter på SAG, Göteborg radio, sitter och rattar fram och tillbaka på det här anropsbandet och lyssnar efter anrop från fartyg. Anropet från fartyget som har anropssignalen SMHA kan låta så här (på telegrafi):
SAG SAG SAG de SMHA SMHA SMHA
(ordet ”de” är franska och betyder ”från”)
När jag hör anropet som hörs ganska svagt, svarar jag:
SMHA de SAG GA QTH? (övers: SMHA från SAG Good Afternoon, var befinner du dig?)
SAG de SMHA QTH pers viken K
(bokstaven K betyder: nu din tur att svara, men det sänds inte alltid).
Till vänster på fotot ovanför mitt huvud syns en världskarta.
Med ratten (syns under min haka) väljer jag riktade sändar- och mottagarantenner. När sektorn som täcker Persiska viken lyser på kartan har jag valt rätt, och fartyget hörs bra. När jag hör honom bra vet jag att han också (oftast) hör mig bra.
Rakt framför mig på fotot syns en stor tablå med alla fartygs signaler (ca 400-500 st!) och en liten lampa och knapp intill. Alla fartygs lampor som har trafik att hämta lyser. Jag ser att den för SMHA är tänd. Jag trycker på knappen och får på löpbandet till vänster om mig strax 2 telegramblanketter från ett angränsande rum. Jag sänder:
SMHA de SAG QTC 2 QRV? (Jag har 2 telegram till dig, är du redo?)
OK K svarar han.
För varje telegram jag skickar får han kvittera med förkortningen QSL. När jag skickat mina får han sända sina på motsvarande sätt, om han har några.
Vi avslutar med TU SU (Thank uou, see you!)
Telegrafisten på tankbåten jublar men håller käft. Han har alltid tystnadsplikt om allt han hör. Det ena telegrammet innehåller nämligen en order från rederiet att gå mot Japan med lasten. Han renskriver på en telegramblankett, viker ihop den snyggt och förseglar det med ett speciellt klistermärke. Går till kaptenen och lämnar över telegrammet. Snart vet hela besättningen om att fartygets destination är Japan.
Ja, det var helt kort hur det kan gå till. Naturligtvis finns mängder av finesser, bl.a. separerade anrops- och arbetsfrekvenser, men är ointressant här.
Två gånger varje timme råder 3 minuters radiotystnad (15-18, 45-48) på speciella nödfrekvenser. Då skall alla telegrafister lyssna (viktigast är långvåg 500 Khz) efter eventuella fartyg i närheten som kommit i sjönöd (på telegrafi bokstäverna SOS - 3 korta, 3 långa, 3 korta sända som ett tecken, på telefoni ordet MAYDAY).
Övrig tid används nödfrekvenserna enbart som anropsfrekvens. Har man trafik får man direkt efter anrop och kontakt flytta till annan frekvens.
En annan tjänst som SAG tillhandahöll var SAX-presset. Det var nyheter på svenska i kortform, med betoning på sjöfart, som sändes dagligen. Jag har kvar en gammal kopia jag ska lägga ut vid tillfälle som lite kuriosa.
Jag har ett roligt minne från ett kvällspass på Göteborg Radio. SAG anropades av ett ryskt passagerarfartyg, Alexander Pushkin, och jag svarade. Telegrafisten meddelade att han hade en hel drös telegram.
Till saken hör att ryska telegrafister var oerhört skickliga och snabba. De hade åtminstone tre års träning i telegrafering i sin utbildning (svensk utbildning ett år!).
Det var första gången för mig att stöta på en ryss i etern
Sändnings- och mottagningshastighet varierar mycket. De beror på skicklighet (den långsammaste ”gnisten” bestämmer farten) och inte minst mottagningsförhållanden. Knaster av atmosfäriska störningar kan göra det jobbigt. Men den här gången var det fina förhållanden, och jag i fin form.
Ryssen sprutade iväg sitt första telegram i en sjuhelvetes hastighet.
När man tar emot kan man också komma upp i höga hastigheter om man skriver direkt på sin skrivmaskin. Jag gjorde det.
Jag kvitterade direkt . QSL.
Det blev tyst nån sekund, sen kom det: Sure?
Yes, QSL svarade jag.
Sen kom nästa. QSL från mig.
Ryssarna sänder alltid med bugg, en elektronisk nyckel som gör tecknen perfekta, så det var bara att skriva så maskinen glödde. Själv varierade jag mellan bugg och vanlig telegrafnyckel, ”handpump”, vid sändning. Båda syns på fotot.
Ryssen sände närmare en timme, telegram efter telegram.
Jag kommer inte ihåg att jag bröt honom en enda gång. Man måste vara hundraprocentigt säker på att man tar emot fullständigt korrekt. Ett enda litet fel kan orsaka katastrof. Är man minsta osäker, bryt och fråga om. Men nu var jag säker. Telegrammen var i klartext. Kod med omväxlande bokstäver och siffror är förrädiska att ta emot.
När han hade sänt alla sina telegram och jag kvitterat, minns jag att jag fick ett speciellt tack från den ryske telegrafisten.
Fullständigt slutkörd reste jag mig, sträckte ut lemmarna och berättade för mina kollegor vad jag varit med om. De skrattade gott och sa något ungefär som -ja, då har du fått ditt elddop.
Till sist en sak som gör mig fruktansvärt generad varje gång jag tänker på det.
En vanlig förkortning i telegrafi är bokstäverna C Q för allmänt anrop, dvs när de sänds får vem som helst svara. För mig hade bokstäverna enbart varit bokstäver med engelskt uttal ”SI KJO”.
Det tog mig över fyrtio år innan jag förstod budskapet i dem: SIIK YOU.
(Nuförtiden är det populärt med SMS och tjatt, och många av gamla hederliga förkortningar vi använde som telegrafister kommer till heders igen. 73=hälsningar, YL=young lady, OM=old man osv. Det var först när jag pratade med en av mina pojkar om detta som den ”Liednerska Knäppen” slog mig.)
Ja, det var lite hur telegram sändes per telegrafi förr. Nu är det enklare. Det kanske går till så här? Rederiet knappar in på mobilen ett SMS: Styr mot Japan. Och ett tryck på SKICKA.
