gostasings blogg

Hjärtat bankade.
(Anm.: se fotnot längst ned)

Pulsen dunkade.
Öronsus.
Bogserplanet rullade framåt på fältet och sträckte linan. Killen som höll upp vingen fällde ner sin uppsträckta vänsterarm och pekade rakt fram. Piloten i bogseraren gav full gas och vi rullade iväg.

Den första överraskningen kom omedelbart. Segelflygplanet som jag nu för första gången satt ensam i lyfte nästan på en gång. Sido- och skevrodren som jag manövrerade med pedaler och styrspak reagerade blixtsnabbt när jag korrigerade kursen.

Snacka om dubbla budskap. Den nästan förlamande känslan av att inte ha en trygg lärare i baksitsen. Nu får du bara lita på dig själv. Inte känner jag mig mogen för det här?
Men L-G, min lärare, hade sagt att det nog skulle gå bra.
NOG?

L-G hade under grundutbildningens gång lärt mig grunderna under de dryga tiotalet första lektionerna.
- Vi ska bara finputsa och nöta in det vi lärt oss. Det tar några lektioner till. Sen ska du få spaka själv. Ensam.

Så hade han sagt. Han hade berättat att den första skräcken som infinner sig när man spakar själv och ensam för första gången, snabbt ersätts av en härlig känsla, eftersom planet är mycket lättare och därför reagerar snabbt och mer exakt på manövrerna.

Visst hade LG rätt. Det gick förvånansvärt lätt att bli bogserad. Eftersom segelplanet lyfte så snabbt fick jag ligga och vänta några meter över marken innan bogserplanet lyfte från fältet.
Bogseringen gick galant och jag kopplade ur på den vanliga höjden sexhundra meter.
Det var det. Andra etappen kvar. Att ta sig ner på jorden igen. Levande, helst.



I ett tidigare inlägg har jag beskrivit hur viktigt det är för en segelflygare att flyga rent för att inte tappa höjd i onödan. Men just i denna situation var det just vad jag ville, tappa maximalt med höjd på kortast möjliga tid. Gärna ännu lite snabbare.
(Förutom att använda bromsklaffar finns en teknik för snabb nedtagning som inte lärs ut i grundutbildningen, så kallad vingglidning. Då ”skär” man sig nedåt i lufthavet med ena vingen snett framför och nedåtpekande.)

Min återkomst till jorden direkt efter urkopplingen inleddes med en spikrak kurs till nedflygningsområdet vid flygfältets motsatta ände. Där ska man gå in på ungefär trehundra meter, men jag kom in på kanske drygt femhundra meter. Återstoden av flygturen består alltså av minskning av höjden till tvåhundra meter innan man går in på medvindslinjen för att avsluta landningen.
Flygningen vid min nedkurvning kan väl mest beskrivas som en smörklick som far runt i en het stekpanna. Jag gled runt i svängarna nästan utan att luta planet (skeva). Varför utmana ödet när det hade gått bra så här långt….

Jodå, min första ensamflygning år 1974 på Viareds flygfält utanför Borås gick bra. Flygdagboken berättar att bogsertiden endast var 3 minuter jämfört med 5-6 minuter då man är två i planet. Totala flygtiden var endast åtta minuter, mot normalt cirka femton från sexhundra meters höjd vid utbildning (dubbelkommando). Så nog hade jag haft bråttom ned.




Bild: Segelflygdagbok.
DK= Dubbelkommando (lärare med)
EK= Enkelkommando (flyger ensam).

Fotnot: Banka på flygspråk betyder att skeva (luta) planet. Här skulle man kunna säga att mitt hjärtas tillstånd befann sig på ett lutande plan…(jesses vad roligt det blev).

Fördelen med att bo ute på landet är att man i lugn och ro kan - rakt upp och ner - när andan faller på - när det är vackert väder - är sommar - man är ledig - det under fötterna finns gräs eller mossa under - som inte är blöt - lägga sig ner på rygg och titta upp mot himlen.
Om det inte är torrtermik (ingen molnbildning) ser du cumulusmoln lite här och var på himlavalvet. Det är så skönt att du somnar.

Du väcks av ett svagt visslande. Ser dig omkring. Ingenting. Ljudet verkar komma uppifrån. Du spanar uppåt. Nej. Jo där, mellan två cumulusmoln högt ovanför ser du ett flygplan med väldigt långa vingar, i hög fart.
Du följer planet med blicken. Det är fartljudet du hör.
Planet verkar styra rakt bort mot det andra molnet. När det kommer fram minskar farten tvärt och planet lägger sig i en brant vänstersväng.
Nu är du säker. Det är ett segelflygplan. Piloten har hittat termik under molnet. Han kurvar i blåsan och följer med den stigande varmluften uppåt. Du hör ingenting, farten är låg.
Snart ser du att planet går ut på en ny raksträcka. Visslandet kommer igen men blir allt svagare när det försvinner ur din åsyn bort mot horisonten. Det blir åter tyst och du somnar på nytt och drömmer om ett smäckert flygplan med väldigt långa vingar.



Jag hade bestämt mig för att också bli segelflygare. Det var dags för första lektionen. Bara någon dag tidigare hade jag gjort en provlektion hos Borås segelflygklubb på Viareds flygfält strax väster om staden.

Den praktiska skolningen på Viared sker på sommarsäsongens vardagkvällar med början klockan 18 då lufthavet har lugnat ner sig. Jag åkte upp till fältet i god tid.
Två Bergfalkar II med beteckningarna SE-TAK och SE-TBA användes för oss nybörjare. Planen drogs ut från hangaren till flygfältets ände med en dragbil.
Ett motorplan stod redan på fältet, redo att bogsera.
Dum som en sverigedemokrat stod jag handfallen och tittade på. Jag var ju totalt nybörjare. Från scratch.

-Hej, jag heter L-G Andersson och ska vara din lärare. Jag vet att du redan vet hur man tar på fallskärmen, du har ju gjort en provlektion med vår segelflygchef Vello Römmel.
På med skärmen och hoppa in så åker vi.
Ord och inga visor. Och iväg bar det.



L-G förklarade under bogseringen:
En lektion tar ungefär 15 minuter. Vi hinner med två eller tre uppstigningar varje kurskväll.
Lugnt och metodiskt ska vi gå igenom från början hur man manövrerar och flyger ett segelflygplan. Vi bogserar upp oss till 600 meter, en lagom höjd för en lektion. Där kopplar vi loss och flyger själva. Jag talar först om vad vi ska göra, visar, och sen får du prova.
När planet kommit ner till 300 meters höjd går vi in i nedflygningsområdet och landar.

På 600 m kopplade L-G loss och började instruera.
Nu tänker jag inte gå in på detaljerna. Men i huvuddrag gick sommarens lektioner ut på:

Spakar och reglage
Funktion och manövrering.

Bogsering
Kan vara knepig från början. Man ska ligga rakt bakom och något under bogserplanet. Jag låg ovanför, för långt under, för långt åt höger/vänster. Oj, vad jobbigt. Tills L-G under en bogsering sa de förlösande orden:
-Kämpa inte så hårt. Låt bogserplanet DRA dig till rätt läge. Och se! Bara små justeringar med pedaler och styrspak behövdes.

Svängar/kurvning
Ett segelflygplan har mycket långa vingar. När man svänger/kurvar har vingen som tar ”ytterkurvan” högre fart genom luften än innervingen, och ger därför större lyftkraft. När man kommit in i svängen måste man kompensera, parera, med skevningsrodren åt ”fel” håll, annars lyfter yttervingen alltmer och planet tippar över åt sidan. L-G visade. HUUUU!
Men det här var inte alls så svårt att lära sig som det låter.

Flyga rent
På samma sätt som du lutar i en kurva när du cyklar, lutar du segelflygplanet lagom mycket när du svänger uppe i luften. Vad är då lagom? Svar: När du sitter stadigt i sätet och inte vill falla inåt eller tryckas utåt. Men det är bara en ”grovinställning”.
På instrumentpanelen sitter en libell, dvs ett krökt glasrör med en rörlig kula inuti. När kulan ligger mitt i röret flyger planet korrekt.
Men en segelflygare är finurligare än så. Han vill flyga ABSOLUT korrekt. Vill inte ha en endaste meters onödig höjdförlust pga oren flygning. Höjden är pilotens bästa vän. Och han vill inte stirra på instrumentbrädan mer än nödvändigt.
Därför sitter det bästa instrumentet fasttejpat på plexiglashuvens utsida, rakt framför piloten i ögonhöjd. Det består av en liten stump garn. Flyger du det minsta orent, dvs vinden inte kommer rakt framifrån, pekar garnstumpen åt sidan. Korrigera!



Bild: Ett finkänsligt instrument:
En garnstump fasttejpad på utsidan av plexiglashuven.

Forts.

En söndag med vackert väder i början på juni 1974 gjorde jag en provlektion i segelflyg.
Bogserplanet hade dragit upp oss till ungefär tusen meters höjd och flygläraren Vello Römmel, som satt bakom mig i den tvåsitsiga Bergfalken, hade precis dragit i spaken och kopplat ifrån bogserlinan till bogserplanet.
Nu var det bara Vello, jag och ett segelflygplan med vare sig motor, propeller eller någon annan anordning som garanterade att vi skulle hålla oss uppe i luften.

Vello fortsatte att förklara:
- Ett friflygande segelflygplan förlorar ständigt höjd i förhållande till omgivande luft. Men om denna omgivande luft stiger uppåt fortare än vi sjunker, så går det självklart uppåt i alla fall.
Idag finns det inga moln som skvallrar om var varmluftsblåsorna finns, de som vi använder för att ta höjd. Men visst finns det ändå varmluft som stiger! Vi kan mest bara gissa oss till var den finns. Vi kallar detta tillstånd för torrtermik.
En skicklig segelflygare läser av marken under och av erfarenhet vet han vilka terrängtyper och annat som kan alstra varmluftsblåsor.
Vid all segelflygning måste man vara beredd på att kunna landa om man inte hittar någon termik som ger oss höjd. I sådant här väder utan moln flyger man nästan undantagslöst i närheten av det egna flygfältet. Man ger sig alltså inte ut på någon sträckflygning med stor risk för utelandning.
Men om du Gösta tittar på instrumentet framför dig som anger stig- eller sjunkhastighet, så ser du att vi stiger stadigt med nästan tre meter i sekunden. Fastän vi gör stora lovar stiger vi ändå hela tiden.

Och så höll det på.


När vi var på ungefär tvåtusen meter, tyckte Vello:
-Det här är ovanligt. Vi stiger hela tiden. Vi har så hög höjd att vi kan göra en tur lite längre bort. Vi har så god marginal att vi kommer hem säkert, även om vi kommer in i ett bälte av nedåtsjunkande luft (mängden uppåtstigande luft är naturligtvis ungefär lika stor som nedåtgående. Därför flyger man snabbt igenom de nedåtgående områdena till nästa varmluftsblåsa, kurvar runt i den och tar ny höjd)

Vello styrde sydväst mot Rydal. Efter ett tag sade han:
-Det är ett fantastiskt väder. Vi har inte tappat höjd trots att vi flugit två mil i hög fart med sämre glidtal (höjdförlust per sträcka, t.ex. 1:32, då sjunker man en meter på 32 meters flygsträcka). Vi har istället vunnit höjd! Mätaren visar nu på 2400 m.

Fullständigt ovan att se jorden från ovan (obs vitsen!) visade Vello mig:
Rakt under oss har vi Rydal. Snett ned till höger ser du en sjö som ser ut som en banan. Det är Lygnern. Längre bort ser du hela västkusten, Göteborg och havet. Rakt fram kan du se runt hela Sveriges sydkust och havet som ett smalt blått band vid horisonten.
-Vi ser alltså hela södra Sverige härifrån. Tack vare det helt molnfria och klara vädret.



Bild: För att få med sjön Lygnern på denna bild (nere till höger) från Google Earth var jag tvungen fuska och ta urklippet från mycket hög höjd. men den ger ändå en uppfattning om utsikten den dagen.

-Men nu måste vi vända. Grabbarna på flygfältet undrar nog vart vi tog vägen.
Vello vände planet och satt högsta fart mot nordost. Nosen pekade nu lite nedåt, det tjöt av vinddraget och planet skakade lätt. Bergfalken är inte konstruerad för höga farter, och om man dundrar in i en häftig termikblåsa kan det bli riktigt obehagligt.

När vi kom fram till flygfältet hade vi fortfarande över ettusen meter luft under oss.
-Nej, nu måste vi ner, vi har varit uppe en hel timme, sa Vello och fällde ut luftbromsarna. De sitter mitt på vingarna och stör effektivt lyftkraften när de fälls ut. Planet förlorade snabbt höjd. På 300 meter gick vi in i nedkurvningsområdet och snart hade vi lugnt landat på fältet.
Mer detaljerat om hur man landar har jag skrivit om i en tidigare blogg, Att landa ett segelflygplan.

-Rydal? undrade grabbarna på backen förvånat. -Det är ju torrtermik?
-Ja, svarade Vello kort. -Vi hade bra stig.
-Med en sådan provlektion så har du väl bestämt dej för att börja? undrade någon.
-Njaaee, tvekade jag. -Jag hade tänkt mig en provlektion till, på andra sidan fältet där motorflygarna håller till, innan jag bestämmer mig.
-Fläktskötare kan vem som helst bli, muttrade någon.
-Vill du lära dig flyga på riktigt så är det här.

Jag behövde inte mer betänketid. Jag ville lära mig flyga på riktigt.



Bild: Lyckligt nedkommen från skyn.

Fotnot: När jag segelflög i mitten på 70-talet var det fortfarande obegränsat fritt luftrum uppåt för segelflyget. Efter att Landvetter flygplats togs i bruk med nya flygkorridorer begränsades utrymmet avsevärt.

Forts.

- Sträck ut armarna, sa han som skulle visa hur det går till. Vi ska ta på dig en fallskärm. Det är obligatoriskt att ha på sig fallskärm när man segelflyger. Som du ser är den enkel att ta på, alla remmar sätts fast bekvämt framtill. Uppe till vänster strax nedanför vänster axel ser du att det sitter ett stort handtag. Om du behöver hoppa är det viktigt att du tar ett ordentligt grepp om handtaget innan, jag sa INNAN du kravlar dig ur flygplanet. Det har hänt att folk har slagit i backen utan att skärmen har utlösts. När man börja falla fritt rycker fartvinden i kläderna och allt fladdrar omkring. I paniken och fladdrandet kan det vara svårt att hitta handtaget som man ska dra i för att lösa ut fallskärmen. Ta därför tag i handtaget INNAN du kliver ur. Har du förstått?

Jag svalde. -Ja.

-Dåså. Hoppa in i den främre sittbrunnen. Vi hjälper dig med att spänna fast dig ordentligt.
-Men, protesterade jag, -är det inget annat jag behöver veta? Har ni inte glömt nåt?
-Nej för fan. Det är ytterst sällsynt att man behöver hoppa. Men Ingemar Sjöholm som står därborta och vinkar till dig, han har hoppat en gång. Från trehundra meters höjd. Det är egentligen alldeles för lågt, skärmen hinner knappt utveckla sig, men han drog direkt och hade turen att hamna i en svacka så han klarade sig helskinnad.
Men det som var mest fantastiskt var att vi efter ett tags sökande hittade plexiglashuven, som är väldigt dyr, fullständigt oskadad i skogen.
Nu sitter du fast ordentligt. Rör ingenting. Du har tur, Vello Römmel som har satt sig i bakre sittbrunnen är flyglärare. Därför får du sitta fram och ha perfekt utsikt. Annars får passagerare alltid sitta bak.
Nu ska jag hålla upp vingen och ge klartecken till bogserföraren så ni får ge er iväg.



Bild: Man sitter på fallskärmen i sittbrunnen. Det är enklast koppla loss den innan man stiger ur. Här lyfter Leif Lindelöw, en garvad och skicklig segelfygare som också tävlade, ur skärmen efter en flygtur.

Efter den långa tiraden av information som mest gjorde mig förvirrad trodde jag att det var min tur att få en syl i vädret. Men jag hann aldrig fråga varför Ingemar Sjöholm hade hoppat och hur det hade gått med segelflygplanet. Bogserplanet framför oss började nämligen sakta rulla framåt. Bogserlinan spändes. Medhjälparen som höll upp vänster vingspets från marken hade först roterat med vänsterarmen för att bogserplanet skulle sträcka ut linan. Nu pekade han rakt fram med rak arm. Bogserplanet gav full gas och vi skumpade iväg längs fältet. Plötsligt upphörde skakningarna. Vi var i luften.
Vad hade jag gett mig in på?

Några år tidigare hade första barnet kommit. Jag sparkade en ordentlig brunstgrop (lite väl sent) genom att spränga i berget och bygga en souterrängvilla i Kinna. Huset ovan grund levererades nyckelfärdigt som tur var. Men tomten som var mycket brant behövde terrasseras och källaren bestod endast av cementhålsten. Fyra lastbilar levererade varsin kvartsdel av huset den 20 november 1971. Den första december samma år flyttade vi in.
Källaren var fylld av is och snö. Det tog runt två år med att fixa källaren, inreda två rum för uthyrning, bygga bastu, planera tomten.
Herreminje vilket arbete.

En sen kväll, klockan var väl halv elva så där, sjönk jag ihop på golvet i källaren och lade hammaren framför mig på golvet. Jag var fullständigt utmattad. Nu får det vara nog, tänkte jag. De där taklisterna kan jag vänta med. Nu vill jag koppla av, kanske ägna mig åt någon hobby.


Det blev segelflyg. En dag i början på juni 1974 åkte jag direkt från jobbet i Borås upp till Viareds flygfält för att höra mig för om man kunde få göra en provtur.
-Kom upp på söndag, på helgerna finns alltid folk här.

Söndagen kom.
Äntligen. Visserligen hade jag nosat på vanlig flygning med motorplan tidigare, men detta var något nytt.
Det var en strålande klar dag. Inte ett moln så långt ögat nådde. Perfekt för en provtur, tyckte jag, när de första sekunderna av rädsla efter starten hade övergått till spänning på vad som skulle hända.
Vello där bak höll inte med. Bästa vädret är med cumulusmoln. berättade han. En segelflygare letar ständigt efter uppvindar för att kunna hålla sig uppe. Cumulusmoln, "vackertvädersmoln”, bildas av just sådana uppvindar som består av stora varmluftblåsor som bildas vid marken. Där solen värmer över ett gult sädesfält eller i ett stenbrott kan luften bli så varm att varmluftbubblor då och då släpper och stiger uppåt på grund av att den omgivande luften är svalare. På en viss höjd kondenseras vattenångan i blåsan och ett synligt moln bildas. Tittar man noga under ett nybildat cumulusmoln ser man ibland fåglar, bl.a. måsar, vråkar och tranor som kurvar runt utan att röra vingarna. När de följt med tillräckligt högt ser man dem sträcka ut på en raksträcka åt något håll.
Det är under cumulusmoln som vi vet att det finns uppvindar, och där kurvar vi uppåt, på samma sätt som fåglarna, berättade Vello.

Den här dagen fanns inga moln. Bogserplanet framför oss hade först gått på rak kurs under stigningen bort från fältet, sedan gjort en långsam sväng tillbaka. Jag stirrade fascinerat på den spända bogserlinan och planet framför oss som låg lite högre än vi. Eftersom vi steg uppåt såg jag inte marken under. Allt var bara vitt runt omkring, åt sidorna, uppåt och nedåt. Jag såg bara flygplanet femtio meter framför och den spända bogserlinan som satt fast i flygplanets stjärt och i nosen på vårt plan.
Jag försökte slappna av. Vello därbak verkade inte ett dugg nervös.

Efter några minuter hade båda mina händer fastnat. De hade krampat fast i de rörformade tvärstagen vid väggarna på ömse sidor om mig. Knogarna var alldeles vita. Jag bände loss händerna och lade dem på låren.

Efter ungefär fem minuters bogsering small det plötsligt i hela segelflygplanet. Det skakade till och lade sig i en brant vänstersväng. Bogserplanet försvann snabbt i en brant högersväng nedåt med bogserlinan löst singlande bakom.
-Nu klarar vi oss själva, sa Vello.
Han hade kopplat loss bogserlinan utan att ge mig minsta förvarning. Jösses.



Bild: Bergfalke II, ett dubbelsitsigt segelflygplan, användes vid skolning och när man tog med passagerare på en tur.

Forts.

I mitten av 50-talet flyttade jag från Mattmar till min mor och lillebror i EnsilIre utanför Ånge. En sommardag cyklade vi nästan tio mil till kusinerna och moster Elsa i Ope strax öster om Östersund.
Elsa hade stått grensle över en minimal bäck någon dag innan vi kom och fångat en stor gädda som i slumrande tillstånd hade solat sig intill en sten i det grunda vattnet. Hon hade nupit den över nacken med bara händerna och skrikit högt av glädje över den osannolika turen. Så vi bjöds på kokt gädda. Men barn brukar inte gilla den sorts fisk. Den som ätit gädda vet vad jag menar….alltså mellan alla miljoners ben som kryllar, kors och tvärs, kan man faktiskt hitta lite fiskkött, om man har tur.


Bild: Kusin Henrik (med hund), brorsan t.v. och jag framför moster Elsas uthus.

Men det var inte det jag skulle berätta om. Henrik och Lennart visade oss Ope flygfält som låg bara några hundratal meter norr om deras stuga.
Ingen aktivitet syntes första gången vi gick dit. Men man kunde ta sig in i den låsta hangaren genom att krypa in under ytterväggen på ett visst ställe. I utrymmet på några decimeters bredd mellan ytter- och innervägg gick det att åla sig uppåt mot taket och ta sig in i lokalen. Men särskilt spännande var det inte därinne. Några flygplan.

På kvällen gick vi upp till fältet igen. Full aktivitet pågick med utbildning av segelflygare. Vid ett tillfälle kom ett segelflygplan tyst glidande som från ingenstans strax över trädtopparna vid fältets ände och landade. En man som jag förstod var lärare sprang fram till föraren som kravlade sig ur sittbrunnen. Läraren for ut i en lång tirad och skällde som en bandhund, Piloten, en elev alltså, stod med huvudet nedböjd och bara tog emot under tystnad. Först många år senare förstod jag vad som hade hänt på flygfältet, när jag själv hamnade i en liknande situation på Viareds flygfält utanför Borås.


Flygutbildning, praktiska övningar i segelflyg, sker oftast på kvällstid när lufthavet lugnat ner sig och både lärare och elev i lugn och ro kan ägna sig åt manövreringsövningar utan kytt och turbulens som stör.
Eleven på Ope flygfält hade kommit så långt i sin utbildning att han fick flyga ensam utan lärare, han stod på marken och bevakade sin telning uppe i luften. Av någon oklar anledning hade eleven missbedömt höjden och kommit alldeles för lågt på finalen, sista raksträckan före landningen. Man kan lätt förstå att en lärare får panik när hans elev försvinner bakom trädtopparna vid fältänden. När planet till slut dyker upp och slinker ner med några meter tillgodo över trädtopparna och landar, får man nog acceptera viss reaktion från den ansvarige läraren.

När en pilot bestämt sig för att landa på ett fält, i mitt fall alltså Viared, inleds proceduren med att man vid fältets motsatta kortsida senast på 300 meters höjd kurvar sig ned till 200 meter. Därefter flyger man längs fältets långsida i medvind tills man passerat den andra kortsidan där man ska gå in och landa. Svänger 2 st. 90-graderssvängar åt vänster och får flygfältet rakt framför sig i motvind på finalflygningen. Sen är det en enkel match att med styrspak och bromsklaffar sikta in sig på att landa en bit inne på fältet.


När jag på sjuttiotalet hade fått mitt flygcert och flög en Spatz, ett mycket lättfluget och litet plan, hade jag gått in på 300 meter och börjat nedkurvningen till 200 m. Höjdmätaren visade inte att jag sjönk. Kunde jag ha hamnat i en stigande varmluftblåsa på så låg höjd? Stirrade blint på höjdmätaren och fortsatte kurva. När jag tittade ut fick jag en smärre chock. Träden och husen under mig var vääääldigt stora. Jag sträckte ut på medvindslinjen för att göra mina två nittiograderssvängar innan finalen. Nu visste jag att jag låg obehagligt lågt, alldeles för lågt. I det läget hade en flyglärare på marken som sett mig försvinna bakom skogskanten ropat: Honom ser vi aldrig mer!
Sunt förnuft segrade ändå till slut över det jag lärt under lektionerna. Jag avbröt flygningen på medvindslinjen, sneddade istället in och damp ner på fältet snett från sidan intill åskådarna och läraren. Eftersom läraren inte hade något ansvar för mig, jag hade ju mitt cert, kom han fram till mig med ett leende: -Kul att se dig! Och tillade: Det gick ju bra det här – till slut.
Det visade sig att höjdmätaren hade hakat upp sig. Hade jag kastat ett öga på stig/sjunkmätaren hade jag sett att jag sjönk normalt. Men det gjorde jag inte i hetsen. Jag var ganska ny och hade låtit höjdmätaren styra över mitt förnuft. Till en viss gräns som tur var, det hela slutade ju lyckligt ändå.
Höjdmätaren byttes omedelbart ut mot en felfri.


Bild: Segelflygplan typ Spatz.

Forts

.