gostasings blogg

En kurskompis från telegrafistutbildningen i Kalmar på 60-talet har hört av sig efter att ha hittat min blogg.
Vi har mejlat varandra nu åtskilliga gånger. Hon har lagt ner mycket arbete på att få fram uppgifter om våra övriga klasskamrater via offentliga register.
När kursen - som omfattade ett läsår - startade, var vi 24 personer. Sen dess har under åren 8 avlidit, dvs var tredje!

1 person blev 45 år
1 person blev 55 år
2 personer blev 63 år
1 person blev 64 år
1 person blev 65 år
1 person blev 66 år
1 person blev 70 år.

Vår huvudlärare för kursen, också telegrafist, har också han avlidit. Han blev 66 år
Vad är detta?
Vi känner obehag inför dessa siffror, och har börjat spekulera. Frågor som:
Vad har de dött av?
Är detta normala siffror för sjöfolk?
Är sjöfolk inte rädd om sin hälsa?

Men det finns många faktorer som vi inte vet något om. Vår huvudlärare sa när
utbildningen nästan var färdig, att radiotelegrafist är ett "genomgångsyrke", dvs de flesta av oss skulle sluta efter kortare eller längre tid och syssla med annat. Och det stämmer nog. Dessutom är telegrafisterna till sjöss avskaffade pga ny teknik.
Men siffrorna finns där ändå.

Någon har tydligen skrivit på sin blogg att medellivslängden 1989 för sjöfolk var 54 år!
Visserligen vet vi som seglat ute att livet till sjöss är tufft, men sådana här
siffror verkar helt otroliga. Tanken har ändå slagit oss att vi som seglat kortare eller längre tid, kanske har en benägenhet att utsätta oss för risker eller att vi inte är så noga med vår hälsa?

Vi har inte kommit längre i våra undersökningar.
Vi vet inte om/hur vi ska fortsätta gräva. Finns redan några studier gjorda i det här ämnet? Vad är tex medellivslängden för en radiotelegrafist?
Vi tar gärna mot tips/kommentarer till detta, här eller med ett mejl till gosta@singstrand.nu.

Mvh Gösta och Dagny

PS Medelåldern på oss överlevare är f.n. 67,3 år. DS




Bild: Klassfoto radiotelegrafistutbildning på Kalmar Sjöbefälsskola läsåret 1964/65.

Detta inlägg ingår i serien "Till Sjöss!" Se länk till vänster.

-Kaninjävel !
-Solisjävel! skrek jag tillbaka
och åkte på en propp så att glasögonen flög i en vid båge ut på gatan. Jag kastades mot motorhuven på en bil som stod parkerad vid trottoaren. Jag reste mig, snappade åt mig glasögonen och la benen på ryggen. Det blev inget mer firande den sommarkvällen i Karlskrona för mig.




Någon månad tidigare stod jag på järnvägsstationen i samma stad en molnig aprilmorgon 1963. Jag hade åkt tåg under natten från Ånge. Ytterligare några vilsna ynglingar stod på perrongen. Det var fler än jag som tagit värvning i flottan.

De följande två veckorna blev spännande. Karriären inleddes med att alla som sökt och antagits till inträdesprov blev instängda på bataljon Sparre.
Bara det var en prövning, för där hade de flesta värnpliktiga sin grundutbildning.
Kanin var öknamnet på stamanställda nykomlingar, och de värnpliktiga såg noga till att ordet kanin för evigt stansades in i oss. Men vi var många kaniner och gruppkänslan stärkte oss.

Den första veckan bestod av läkarundersökning, besök hos tandläkaren och liknande kontroller. Redan här fick en del besvikna ta resväskan och åka hem.
Grundläggande förhållningsregler om hur man uppför sig i uniform, respekten för befäl och speciellt honnörshälsning på överordnad verkade vara otroligt viktig.

Dagarna gick och när lördagen kom ansågs vi så pass respektabla att befälet vågade släppa ut oss på stan efter fångenskapen.
Första testet skedde redan i vakten vid Sparres huvudentré. Givakt, honnör, nummer och namn anhåller om passage… Vakten inspekterar bistert klädsel, hållning, skor.... smäckens kapell fick inte ha minsta stukning. Platt som en pannkaka skulle det vara.
Godkänd. En första promenad på stan i uniform.
Stolt.

Den andra veckans tester var mer inriktade på våra kommande yrken. Vi blev så småningom mer eller mindre kompisar med ett gäng telehantverkare (som anställdes samtidigt) eftersom yrkena gränsar till varandra. De lärde sig reparera allt inom elektronik, bl.a. radioutrustningarna vi använde.



Bild: Telegrafistmärket. Telehantverkare har gnistspetsen i mitten nedåt, annars lika.


När inträdesproven var klara återstod femton personer, bland dem jag, som skrev kontrakt. Vi förflyttades till bataljon af Trolle där den egentliga yrkesutbildningen tog vid.

Ändå gick ingen säker. Det fanns minimikrav på proven som undan för undan gjordes i de olika ämnena. Ytterligare några killar blev underkända och fick åka hem.
Speciellt en kille kommer jag väl ihåg. Han var lite äldre än oss andra, utåtriktad, trevlig och en fena på att klippa hår. Men han hade problem med att träna mottagning. När han fått på sig hörlurarna och började lyssna på morsesignalerna somnade han lätt. Det hände så ofta att han och lärarna var överens om att yrket kanske ändå inte var hans nisch här i livet. Han packade och åkte hem, och vi miste en god frisör.

En flottist bör kunna segla. Några hundra meter bortom östra porten, förbi Gubben Rosenbom, och nere i hamnen, låg en rad blekingeekor som man kunde låna. (Anm: Rosenbom är en välkänd staty och en av stadens sevärdigheter. Lyft på gubbens hatt och stoppa in pengar springan på hjässan.)



Bild: Rosenbom


Vi var ett gäng gossar som gick en teorikurs ett antal kvällar. Teorin varvades med praktik. Varför jag så väl kommer ihåg kursen i segling, beror på att några telehantverkare hade övertalat befälen att de varken behövde läsa teori eller lära sig hur man seglar blekingeeka. De fick låna båt ändå efter övertalning.

En kväll när vi gröngölingar befann oss vid kajen med läraren, kom hantverkarna med fulla segel utifrån viken och skulle angöra bryggan några meter från oss De såg chansen att briljera för oss gnistar hur det går till. Men, de glömde sorgligt nog en liten detalj i hastigheten. Alltför sent kom de på att seglen skulle tas ner. I full karriär dundrade de rakt in i bryggan så trä och flis rök åt alla håll.
Efter den fadäsen var Blekinge skärgård på försommaren befriad från en del nyanställda telehantverkare och en styck trasig blekingeeka .

Så småningom hade vi lärt oss rutinerna som flottister. Utbildningen i signalering, radioteknik, förbindelselära dominerade. En timme i veckan, torsdagar kl. 1300 tränade vi marschmusik till levande musikkår. En härlig upplevelse! Fram och tillbaka på kaserngården. Avdelning framåt …..ARSCH! ….Avdelning HALT! ETT…TVÅ! Höger om! Vänster om! Osv.

Eichmann, ja han kallades så, var gymnastiklärare. Vilda rykten gick om honom och öknamnet gjorde saken inte bättre. Efter den första gymnastiklektionen hade han skrämt upp oss ordentligt. Han hade pratat i en timme om hur hårt han alltid drillade mannarna i fysisk träning. Även en flottist behöver stark fysik.
Den andra veckans lektion gick till på samma sätt. Vi satt på gymnastiksalens låga bänkar och lyssnade när han höll låda. Jag vill minnas att vi hann med fem minuters uppvärmning innan lektionen var slut.
Lektionerna i fysisk träning, halvåret vi var på bataljon af Trolle, gick i samma stil. Vi kom underfund om att det var värnpliktiga han drillade på det sättet han beskrev, inte oss stammisar. Kanske han tyckte att vi var för veka att tränas upp.

Som vanligt var det telehantverkarna som ville glänsa. Det hände att när vi gnistar gick för att äta frukost på morgonen, kom dessa stridisar joggande efter en morgontur i omgivningen. Möjligen gjorde vi några tappra försök med samma överdrifter, men de rann snart ut i sanden.



Bild från 3 kompaniet logement 35: Fr.v: Slottis, Sjölund, Persson, Sandborg. Jag i överslafen.
Morsepip in genom öronen och piprök in i lungorna. Idag är telegrafistyrket bortrationaliserat och rökning livsfarligt.


Intill gymnastiksalens omklädningsrum fanns bastu. Vi använde den mycket sporadiskt. Vid ett tillfälle efter en gymnastiklektion gick några killar in och satte sig i värmen. Efter en stund kom de ut, deras ögon stirrade konstigt, och vi som satt utanför undrade vad som stod på.
Jodå, Eichmann satt därinne. Anledningen till deras uppsyn var att Eichmann hade den största balle de någonsin sett. Den räckte ända ner till knäskålarna! Vi trodde dem inte, men vi var för fega att våga gå in och glo.
Efteråt behandlade vi Eichmann med största respekt. Inte för hans sätt att drilla oss i gymnastik. I den konsten var han åtminstone kass. Hur han utnyttjade sina fysiska tillgångar vågade vi inte spekulera i. Tanken svindlade.

Förutom segling på kvällar och helger hade staden inte mycket att erbjuda. Eller så var vi okunniga om den saken. Vämöparkens dansbana i stans norra utkanter var enda chansen att träffa tjejer på. Vi var där några gånger. Vid ett tillfälle var en av oss så påstruken att vakten vägrade släppa in honom. Vi staplade upp honom utanför mot stängslet. Där fick han sitta tills vi fraktade hem honom fram på nattkröken.
Vid ett annat tillfälle vann jag i parken en liten fontän i gul plast, typ bordsmodell, för anslutning till 220V. Alltid något.
Jo förresten, jag fick följa en Karlskronatös hem till dörren efter en dans. Inte dåligt i en sådan utpräglad militärstad som Karlskrona var på 60-talet.
Flottister överallt. Konkurrensen var benhård.

Från Trolles huvudentré in till Karlskrona centrum var det inte många kvarter att gå. Fortsatte man den raka linjen tvärs över Stortorget hamnade man på restaurang Regnbågen. Dit gick vi då och då när vi skrapat ihop så mycket att vi kunde beställa in en karaff vin. Turkiskt lantvin, Beyaz, var billigt.
Restaurangbesök var vi inte så vana vid och vi var väl lite tystlåtna till en början vid besöken. Men efter något glas passerade vi tröskeleffekten och kom igång med snacket.
Istället för att passera rakt över torget till Regnbågen kunde man svänga av mot väster förbi rådhuset. Där låg en mindre restaurang. Jag kan inte ha varit helt nykter den gången vi gick dit. Kanske det var där de värnpliktiga vanligen höll till. I alla fall var det just där som jag, för första och sista gången, skrek SOLIS! till en värnpliktig.
Vad som kunde hända om man gjorde det vet ni redan.
Vad solis betyder och varför det används på nyinryckta värnpliktiga vet jag fortfarande inte. Att vi stammisar fick heta kaniner kanske beror på att vinkeln på vänster överarm med lite fantasi kan liknas vid kaninöron.

Slottis hade bättre tur när han tröttnade på trakasserierna. I ett mejl skriver han:
”Jag tyckte att de flesta vpl verkade halvfnoskiga med sina ständiga tillrop ”Kanin-kanin-kanin…” dag ut och dag in!!! Själv tappade jag humöret vid ett tillfälle och kontrade med att ”HÅLL KÄFTEN DIN JÄVLA SPRÄNGIS!!! INNAN KÄFTEN HOPPAR UR LED PÅ DIG!!!
Till min förvåning knep han igen och lommade iväg! Han blev nog mer förvånad än jag själv blev. Ja, fråga mig inte nu, jag minns inte vad Sprängis betydde, men jag minns att dom inte gillade tilltalsordet i alla fall.”

Bild nedan: Vinkeln på vänster arm som betyder stamanställd




Inlägget ingår i serien Till Sjöss!, se länk t.v.

En överraskning väntade mig när vi kom till Biscayabukten, där Nordatlanten möter Frankrikes västkust. Biscaya liksom Nordsjön är känt för sin svåra sjö vid oväder.
Trots att Seven Skies nu gick på lätten, dvs bara hade barlast i tankarna för att gå någorlunda stadigt, så plöjde hon lugnt fram genom vattnet.
Vågorna snett förifrån på styrbordssidan orsakade bara att båten stötte lite lätt i färdriktningen. Detta berodde på att båten var så lång att den inte dök ner i vågdalarna. Stod man still på däck kändes det bara som att det rörde sig lite framåt och bakåt under fötterna.
Det var en underbar känsla för mig som varit ordentligt sjösjuk på små båtar där man åker hiss mellan vågtoppar och vågdalar. Däremot visade det sig att när vi hade sjön rakt från sidan så rullade Seven Skies lika ordentligt sidledes som vilken annan båt som helst, men sjösjukan blir inte lika svår då.

Det hade inte varit några som helst problem med att lära känna mina arbetskamrater närmare. Mitt första intryck av dem som lite egendomliga försvann. Jag insåg att livet på tankbåt är isolerat från övriga världen, och vad som händer i den tappar man snart intresset av att vilja veta något om. Den sjunker undan i ett dis som man inte talar om. Istället är det vad som händer ombord, eller inte händer, som har betydelse.

Bild: Besök hos maskinchef Severin i maskinrummet



Bild: Här visar jag den lilla turbinen som driver hela fartyget och som utvecklar 25000 hästkrafter.



Havet lugnade så småningom ner sig. När vi passerade Gibraltar låg Medelhavet närmast spegelblank. Solen sjönk under horisonten i väster bakom aktern och ersattes av månens silvriga sken som återspeglades i den lugna havsytan och det plogformade svallet som fören rev upp. Natten var som gjord för en utflykt.

Vi var väl en sju åtta personer på frivakt som med matsäck och filtar vandrade i månskenet över däcket till backen tvåhundrafemtio meter bort, längst förut. Fartygets akterbyggnad tycktes nu avlägset med svaga ljus från enstaka ventiler, likaså maskineriet, som i aktern ständigt mullrande skakade om hela bygget. Från backen hördes maskinerna bara svagt i fjärran.

Vi dukade upp i månskenet, slog upp snaps och hade trevligt flera timmar till framåt midnatt. Här kunde vi tala ostört med varandra. Vi hade ingen transistorradio med. Allt som kan orsaka minsta gnista på däck var förbjudet pga explosionsrisken. Rökning, klackjärn på skor. Rostknackning. All rost målades över. Därför har tankbåtar kort livslängd, ca 10-15 år. En transistorradio var en sådan risk som kunde orsaka gnistor och katastrof.

Bild: Akterbyggnaden t/t Seven Skies.



”Miljöombytet”, dvs utflykten, gjorde att grabbarna släppte lite av allt rutinprat som hade med jobbet att göra. Nu blev man mer personlig och talade gärna om familjeförhållanden och livet när man var iland.
Någon målade upp en bild av hur vi nu var på utflykt i en lummig park, där ett friskt sommarregn just hade fått marken att dofta av härlig jord. Vi lyssnade efter den susande vinden i trädkronorna. Alla skrattade gott åt liknelsen. Det enda som liknade livet på landbacken var stjärnhimlen ovanför oss.

Jag kom snabbt in i gemenskapen på bara några få dagar. Till rutinerna på detta fartyg var att man turades om att ordna med dryck till maten varje onsdag och lördag. Vi var elva man i vår mäss och jag stod snart i tur.

Att ordna dryck innebar följande. Till entré något starkt som väckte hungerkänslorna. Öl, vin och snaps till huvudrätten. Något starkt och gott till efterrätten. Kaffe med konjak efter maten. Till kortspel och övrig samvaro lite senare på kvällen blandade vi grogg.
Ett bra sätt att lära känna en människa är att ta en drink eller två tillsammans så man lättar på tungornas band. Detta är väl känt i sjömanskretsar. En som har dåligt ölsinne, vill slåss eller på annat sätt blir otrevlig med litet innanför västen blir snabbt utesluten ur gemenskapen. En sådan människa hör inte hemma på sjön, och speciellt inte på tankbåtar och andra långresefartyg där kamratandan är extra viktig.
I fortsättningen blev det alltså i praktiken att vi testade varandra, samma personer, om och om igen, två gånger i veckan, vecka efter vecka. Trots intensiva försök var det ingen som ballade ur på det sättet. Jag återkommer senare om fler detaljer i ämnet.

Efter knappt en vecka närmade vi oss Port Said och Suezkanalen. Vi var hjärtligt trötta på allt kallskuret som den ensamme kocken i byssan nödtorftigt hade hunnit förse oss med. Visst är kallskuret gott, men inte tre gånger per dag. Rutinen till sjöss är att sådan mat tar man bara till kvällsmackan. Brorsan, andrekocken, väntade i Poet Said på att mönstra på. Då skulle vi äntligen få riktiga måltider. Det såg vi fram emot.