gostasings blogg

- Hej Hans-Åke! Vilken tur att du är inne. Jag vet att du är fågelintresserad och jag undrar om du kan titta i din fågelbok om vad jag kan ha sett.
Hans-Åke tog fram boken och bör jade bläddra. Ingen träff. Jag skakade nekande på huvudet hela boken igenom.
- Det är inte så långt till Strömfors. Jag följer gärna med en sväng dit. Tror du dom är kvar?
- Ja, sa jag, - fåglarna verkade trivas där vid vattnet.

I jobbet på televerket åkte jag ut då och då för att titta på jobb. Det kunde vara dåliga stolplinjer, dåliga kablar, nybyggen och liknande. Jag var på hemväg från en sådan koll ute i fält, och hade passerat det lilla samhället Strömsfors.
Bakom en bondgård, vid stranden till ån Assman, såg jag vackra fåglar som jag inte kunde påminna mig att jag sett i min fågelbok.
Egentligen är jag inte fågelskådare, men bor man som vi intill en flera kilometer lång myr med ett rikt fågelliv, kan man inte undgå att lära känna igen en del fåglar. Tranor häckar där bara för att ta ett exempel.

Hans-Åke var arbetsledare på televerkets arbetscentral i Svenljunga, så vi hade mycket gemensamt med att diskutera frågor i olika projekt.
Eftersom han alltid hade både kikare och fågelbok i sin tjänstebil, åkte jag med honom mot Strömsfors.
På vägen dit kom vi att prata om det ena jobbet efter det andra, och vi glömde väl nästan bort varför vi var ute och åkte.
- Där är dom förresten, sa jag och pekade lite förstrött med höger tumme ut genom sidorutan åt höger.
- Menar du tamgässen där borta vid åkanten?
- J-j-jaa, stammade jag.

Hans-Åke vände bilen. Först var han tyst, sen började han skratta.
Han menade att han nu fått vara med om en unik upplevelse som säkert aldrig kommer att hända fler gånger i livet. Hur han lurades att åka ut i naturen för att skåda tamgäss.

Historien läckte snabbt ut bland alla kamrater på jobbet. Jag döptes till Nils Holgersson. Under de närmaste åren fick jag bokmärken, bilder, små figurer med gås- och Nils Holgerssonmotiv.
Nuförtiden åker jag aldrig ut speciellt för att skåda fågel. Om dom, dvs fåglarna, vill visa upp sig, visst, gärna, men då får det bli hemma på vår gård. Mer skådande blir det inte.



Bild: Denna art finns inte i min fågelbok.....


----------------

Nu har ännu en gröngöling kvittrat i buskarna!
Som vanligt kommer sången från en så kallad förståsigpåare som påstår att elkänslighet inte existerar.
Just det här exemplaret heter Mats Reimer och är regionläkare i Västra Götalandsregionen.
Han har nyligen gått ut i massmedia och kritiserar regionens satsning på ett elsanerat vårdrum i Falköping.

Gemensamt för dessa kvittrare, som regelbundet genom åren gjort sin stämma hörd i massmedia, är att de själva inte brytt sig om att ta del av de många studier som påvisar samband mellan elektromagnetiska fält av olika slag, och biologisk påverkan.
Jag tillägnar här nedan Mats Reimer och övriga, som raljerar med sin okunnighet inom området, min egen fallbeskrivning.
Anm.: Inlägget är en mix av texter från min arbetsskadeanmälan till försäkringskassan blandad med några bilder och kommentarer. Det är framförallt en kul tillbakablick på hur roligt jag hade på televerket, men också hur jobbet blev komplicerat när min elkänslighet tog fart.


Länghem 1990.03.16

Till Försäkringskassan, Box 4, Tranemo

Med anledning av den – enligt min mening – alltför kortfattade arbetsskadeanmälan som inlämnats, lämnar jag här en kompletterande bakgrund. Den upptar en bättre bild av de faktiska omständigheter som skett under en följd av år med början på 80-talet.

När datorerna nu gör sitt veritabla segertåg in i vårt samhälle, har det varit för mig verkligt kul att under många år fått vara med från början..

I början på 80-talet inköpte vi en liten bordsdator av märket ABC-80 till vårt kontor. Den blev snabbt oumbärlig. Jag tyckte det var omåttligt roligt att lära mig programmeringsspråket BASIC och konstruera egna program.
Självklart var jag inte ensam om denna entusiasm. Mina arbetskamrater hade också upptäckt att datorn är ett utmärkt hjälpmedel, speciellt i vår bransch som är synnerligen tekniskt inriktad. Vi tog fram program för nuvärdesberäkningar, dämpningsberäkningar, regressionsanalyser, prognoser m.m. Vårt framtagna programpaket resulterade i att arbetsgivaren betalade oss 80.000 kr som förslagsärende.



Bild: Vår första bordsdator ABC-80. Från allra första början levererade ABC-klubben program på bandkassetter, spelaren syns på bilden t.h. Senare kom stationen för 5 tums disketter, till vänster på bilden.


Att verksamheten som jag här kort målat upp skulle bli inledningen till min anamnes (sjukdomsbild) hade jag aldrig kunnat föreställa mig i min vildaste fantasi.

Fortfarande totalt helt ovetande om att bildskärmar kan vara en utlösande faktor till svåra skador, fortsatte vi vår spännande utforskning av datorns möjligheter. Mellan varven kopplade vi av med att köra slalom mellan portarna på skärmen i ett program på vår ABC-80, ”Slalom”. Detta var nämligen på Ingemar Stenmarks storhetstid, och skratten skallade mellan våningarna på kontoret när någon kompis körde ur banan på skärmen och diskades. Folk på andra avdelningar undrade vad som stod på.



Bild: Sverige stod stilla när Ingemar Stenmark åkte. Här ser mina kollegor på ett verkligt åk i TV.


Men leken hade en underton. Vi lärde oss snart att på olika sätt verkligen på djupet lära känna datorn. På kurser lärde vi oss hur en dator fungerar även rent tekniskt. Själv tog jag till och med korrespondenskurser vid sidan om företagets ordinarie och ambitiösa, breda utbildningsverksamhet.

Året var 1984. Tiden var mogen för att på vår projekteringsavdelning mer systematiskt införa datorstöd. Jag blev införandeansvarig för ett datoriserat projektstyrningssystem. Via en multiplexor anslöt vi några terminaler på en extern ledning till en centraldator som låg i Sundsvall.
Under en fjortondagarsperiod matade jag in alla våra projekt, ca 500 st, in i registret. Det var under denna tid de första symptomen uppträdde.



Bild: Ericssons Alfaskåp var en standardterminal på kontoret.


När stickningarna, klådan och hettan uppträdde runt ögonen, tinningarna, kindknotorna och pannan, satte jag först inte symptomen i samband med skärmen. Men snart började ett mönster urskilja sig. När jag satt långa pass vid terminalen började symptomen uppträda.

Jag gjorde snart en märklig upptäckt: Det var ENDAST vid terminalerna på mitt arbete som symptomen uppträdde. Till saken hör att jag hade en ABC-80 hemma privat. Vid den kunde jag sitta obegränsad tid utan att jag hade några som helst obehag. Detta är för mig ett avgörande bevis: Jag kunde alltså från min ABC-80 hemma via modem sitta och köra företagets dator med programmering o. dyl. utan minsta obehag. Men så fort jag arbetade långa pass på arbetsplatsen med samma arbetsuppgifter fick jag symptom. Det är även mycket viktigt att klargöra att det vid denna tid endast var framför terminalerna jag fick symptom, ej på andra platser i kontorsbyggnaden.
Dessa fakta kan jag gå i ed på inför domstol, om ni så vill.

Kännedom om mitt livliga intresse började nu sprida sig. Jag anlitades av andra för att göra program. Jag kunde till och med glömma bort att åka hem på kvällen.
Den härliga känslan av att kunna lösa programmeringsproblem fanns jämt, den såg inte skillnad på arbete och fritid. Likaväl som att jag kunde sitta en lördagskväll hemma framför TV:n i full färd med att programmera för jobbet, kunde jag även sitta på jobbet och finputsa glosprogram till barnen på kafferasterna.
Det var en rolig tid!

Så snart jag var hundraprocentigt säker på att min kropp reagerade negativt på arbetsplatsens terminaler, gjorde jag en skriftlig anmälan till vår skyddsingenjör med kravet att terminalerna på sikt måste bytas ut. Jag började inse att de tekniskt kanske var bra, men de var inte färdigutvecklade att passa för människan. Terminaler .med katodstrålerör är egentligen vanliga TV-apparater ombyggda med högre upplösning (röret drivs med högre spänning än en vanlig TV). En vanlig TV är ju avsedd att betraktas från flera meters håll, och INTE på några decimeters avstånd. Elektromagnetiska fältstyrkor avtar med kubiken på avståndet, det är därför man normalt ej skadas vid "vanligt" TV -tittande. (Detta mer sagt som en parentes).

Men jag var fortfarande totalt ovetande om att svår elöverkänslighet kunde uppträda.

Vi installerade raster på min skärm. Därmed kunde jag förlänga arbetspassen innan symptomen uppträdde. Jag funderade på om ventilationen kunde vara en faktor, jag provade mig fram på olika sätt.
Vid ett tillfälle hade jag utbildning för några kamrater i systemet, och SAMTLIGA fick tillfällig klåda och stickningar i ansiktet. Vi hade vid dessa tillfällen stängt dörrarna och det var varmt och torrt i lokalen (28 % relativ fuktighet) som saknade fönster och innehåller många olika kontorsmaskiner förutom terminalutrustningen.

I tre år, 5 dagar i veckan, fick jag symptom på mitt arbete. SYMPTOMEN FÖRSVANN HELT KVÄLLAR OCH HELGER.

Vår lokala fackordförande sade vid upprepade tillfällen till mig:
- Du ska inte sitta på det där sättet, Gösta.
Men hon talade aldrig om för mig varför hon sade så.
Flera år senare fick jag veta att debatten om misstänkta skador redan vid dessa tidiga tillfällen var igång i TCO-tidningen.
Men jag visste som sagt ingenting om detta.
Jag påpekar detta särskilt därför att det ibland förs fram att ”oro för bildskärmskador” ger klåda och stickningar i ansiktet!

I tre långa år omfattande en tidsperiod på över ettusen dagar, hade jag symptom framför olika skärmar vid olika arbetsplatser på mitt arbete. Samtliga skärmar jag kom i kontakt med var av fabrikat Ericson Alfaskåp.

Jag är av den fulla övertygelsen att detta fenomen som jag fått uppleva inte kan vara av typen slump eller inbillning. Det kan inte finnas några som helst grunder för att dra sådana slutsatser.

Hösten 1987 anslöts vi till kontorets nya lokaldator med en terminal för varje skrivbord. Systemet innehåller en mängd faciliteter som exempelvis elektronisk brevlåda mm.

Datorstöd hade nu blivit en väl inarbetad hjälp på vår avdelning. En separat dataavdelning med externt rekryterade bildades på kontoret. Vår nya skärm som ersatte Alfaskåp heter Facit Twist ("lågstrålande"; senare kom man fram till att de elektriska växelfälten inte är åtgärdade på de flesta "lågstrålande" skärmar).



Bild: Facit Twist var en suverän terminal. Skärmen kunde vridas från vertikalt till horisontellt för att skriva i stående eller liggande A4-format. Dessutom var tangentbordet programmerbart så man kunde lägga in egna konstruerade makrokommandon under funktionsknapparna.


1 samband med terminalbytet blev jag snabbt sämre. På några månader blev jag så dålig att jag med svårighet kunde jobba en timme vid terminalen. Jag kunde stå 10-15 min på toaletten och badda mitt ansikte med kallt vatten för att lindra den olidliga hetta som brann i ansiktet.

Ungefär vid samma tid i Stockholm (jag ger här exempel på ett av många andra skadefall i Sverige): En kvinna i Stockholm som arbetade vid ritkontorets nya IGS (intergrafiska system) hade sådana svåra symptom i sitt arbete att hon tillverkade en aluminiummask. I den lade hon fuktiga trasor för att lindra smärtorna.
Vid denna tidpunkt var vi var för sig ovetande om att även andra människor i Sverige gjorde likadana bistra erfarenheter.

Jämför min beskrivning med en forskares tvärsäkra uttalande på en presskonferens om bildskärmskador:
- Visst känner vi alla av att det kliar i ansiktet om vi verkligen känner efter.
Min egen kommentar blir:
"Har man skadats behöver man inte känna efter. Hettan är stundtals olidlig".

Detta är alltså bakgrunden till min arbetsskadeanmälan.
1 januari 1988 tvingades jag flytta hem med mitt arbete. Jag kunde inte längre över huvud taget vistas i kontorsmiljön.
Jag arbetar numera med projektering av kabel-TV nät, givetvis så gott som elfritt runt omkring mig.

Jag begär att ni som ska bedöma och avgöra min/arbetsgivarens arbetsskadeanmälan även ser bifogad videokassett ”Medix”, som är TV:s medicinska journal.
Programmets längd är 28 min och är mycket sevärt. Det tar upp flera av de sociala svårigheter som en elöverkänslig får brottas med, men som jag mycket kortfattat tagit upp i denna inlaga. 1 programmet redogör Lena Eriksson (vice ordf. i föreningen för El & bildskärmskadade) även för de riktlinjer som gäller för FK:s agerande när det gäller att bedöma arbetsskador. Jag uppmanar er att särskilt lägga märke till dessa och beakta dem.

Citat:

"I lagen om arbetsskadeförsäkring står att om det inte finns något som väsentligt talar emot ett samband mellan en faktor i arbetsmiljön och den skada som man har, ska man döma som att det har ett samband.
Lagen har utformats på detta sätt därför att det är meningen att försäkringen ska ta smällen och inte den enskilde".
Det är just detta som ni nu ska ta ställning till just i mitt fall. Jag har ovan tecknat en komplett bakgrund för att underlätta för er att ta beslut.
Att min beskrivning stämmer med sanningen kan mina kollegor, arbetsledning, övriga arbetskamrater, vänner och bekanta samt jag själv intyga.


Gösta Singstrand


Bilageförteckning:
Bildskärmskador, information från föreningen för El & Bildskärmskadade
Medix, TV1:s medicinska journal som behandlar elöverkänslighet (videokassett)< Referenser:
Docent Yngve Hamnerius, Chalmers Tekn. Högskola tel 031-72 19 05
Docent Olle Johansson, Karolinska Institutet tel 08-728 70 58


Ja, nu kan man undra: Vad blev försäkringskassans beslut? Jo det här:
"Den försäkrade bedöms inte ha varit utsatt för sådan skadlig inverkan i sitt arbete som avses i lagen om arbetsskadeförsäkring. Arbetet bedöms ej kunna orsaka de besvär som den försäkrade lider av."
Efter min överklagan till länsrätten gjorde den samma bedömning och avslog mitt yrkande om arbetsskadeersättning.
Både försäkringskassan och länsrätten dömde alltså direkt i strid mot lagen om arbetsskadeförsäkring som jag relaterade ovan.


Detta inlägg ingår i seriena Televerket-Telia och Elkänslighet, se länkar ovan till vänster.

Mellan 1969-2007 jobbade jag på Televerket, Telia Sonera, Skanova och Telia och kanske några namn till som jag glömt. Det drällde av omorganisationer, namn- och symbolbyten speciellt de senare åren. Men jobbet var detsamma, nätprojektering.
Här lägger jag in allt eftersom länkar till bloggar jag skriver och som har anknytning (mer eller mindre) till jobbet.

Bevingade rariteter i Strömsfors
Från Chat Noir till Kungliga Operan
Kul på jobbet!...och mindre kul.

Biosalongen var tom. Nästan.

Några år tidigare hade jag sett Windjammer, en film i formatet "Cinemiracle". Bioduken var en lång och böjd sak. Satt man nära duken fick man vrida huvudet från vänster till höger för att se hela. Det fanns ingen annan plats ledig bak i salongen när jag kom i sista minuten, så det blev förstabänk. Jag tvingades titta uppåt, De första raderna bänkar låg under biodukens nivå.
Filmen handlade om ett fullriggat segelfartyg på de stora haven, ofta i hårt väder.
Efter tio minuter hade jag fått nackspärr och var sjösjuk.


Vis av fiaskot kom jag den här gången i god tid till det nya innestället för fördomsfria, Chat Noir.
Till min förvåning såg jag ett antal pundhuvuden sitta på första bänk, i övrigt var salongen helt tom.
Belåten satte jag mig på raden längst bak, ungefär i mitten.
Såg mig omkring.
Det hade ju varit så mycket snack sista tiden om de nya erotiska klubbarna. Det här stället var väl inget märkvärdigt, tyckte jag.
Men det var något som inte stämde.
Det fanns ingen filmduk.
Istället var scenen tom, sånär som ett tomt bord.
Nåja, Filmduken var säkert gömd ovanför och skulle firas ner när det var så dags. För visning.


Bild: Chat Noir

Efter fem år på televerket hade jag känt att det var på tiden med lite vidareutbildning i projektering. Året var 1974.
Min chef hade skickat mig på en tvåveckorskurs i mellanortskablar.
Den gick i televerkets kurslokaler på Hornsgatan i södra Stockholm.
Att bara sitta och räkna pupinspolar och kabellängder när man sitter i Sveriges nöjesmetropol, duger inte. Man får utnyttja tiden.
Därför hade jag lagt upp ett schema att på fritiden besöka Kaknästornet, Wasamuseet, Riksdagshuset och naturligtvis Chat Noir.
Problemet var bara att min dåvarande frus syster Ingrid som bodde i Stockholm, var en hängiven operaälskare. Hon hade abonnemangskort till Kungliga Operan. Hon propsade på att få bjuda mig på "Tosca" med Birgit Nilsson, när jag ändå gjorde Stockholmsbesök.
Men Birgit Nilsson väntade inte. Hon sjöng på bestämd plats och viss tid. Båda besöken måste ske samma kväll. Jag hade mätt på kartan, Chat Noir låg i de norra delarna av staden, men med en rejäl promenad skulle jag hinna till Operan efter Chat Noir.

Äntligen dämpades ljuset i salongen på Cat Noir. Istället för att en filmduk sänktes ner, tändes spotlights vars ljus träffade det ensamma bordet på scenen.
Ur mörkret kom två nakna människor, en kvinna och en man, vandrande hand i hand mot bordet. De måste ha värmt upp bakom scenen, för mannen hade full fjong.
De lade sig på bordet och började sin föreställning. Man skulle kunna kalla den för missionärsföreställning, om ni förstår vad jag menar.

En av mina käpphästar brukar vara att allt man upplever har sin logiska förklaring, speciellt när andra människor beter sig konstigt.
Det är inte så att DE beter sig konstigt, det är bara JAG som upplever det. Ur deras synpunkt är det helt logiskt.
Jag kan riktigt tänka mig att de som satt på första raden, om de såg sig bakåt i salongen, kunde skåda ett pundhuvud sittande helt ensam, längst bak, i den i övrigt helt tomma salongen. Ville han verkligen inte se föreställningen från första parkett? Konstig typ.

Nåväl, jag hade ändå betalt dyra pengar för inträdet. Jag ville ha maximal valuta för investeringen. Jag satt envist kvar. Tiden den monotona föreställningen pågick på scenen (in, ut, in, ut,...) fördrev jag med att beräkna hur lång tid det skulle ta med språng, förflytta mig mellan Chat Noir och Operan. Jag trodde in i det sista att något mer intressant skulle hända. Men icke.
- - - - - -




Mina kalkyler stämde exakt. Flåsande efter en häftig språngmars genom Stockholm kom jag ett par minuter innan föreställnings början till entrén på Operan. Ingrid stod vid foajén, oroligt väntande. Den övriga publiken hade redan gått in och satt sig.


Bild: Kung. Operan

Viskande berättade Ingrid under föreställningens gång att Birgit Nilsson är världsberömd. Hon turnerar på operascener världen över. Det är oftast slutsålt, ”så du Gösta får nu vara med något extra. Och du ska få se. Snart kommer hon att, liggande på golvet, sjunga en aria, Då ska du veta, att då brakar applåderna loss.”


Bild: Operastjärnan Birgit Nilsson


Och applåderna brakade loss. Kvällen blev oförglömlig. Jag hade fått vara med om, samma kväll, en världsberömd operasångare, liggande, ta emot stormande applåder. Den andra kvinnan jag sett liggande tidigare på Chat Noirs scen, hade inte fått några applåder alls (inte mannen heller, för den delen. Hans prestation var egentligen större.)

PS. Vad jag minns fick endast gifta par uppträda med samlag på offentlig scen. (Vad gör man inte för pengar? Men så länge det finns nötter som betalar, så varför inte??) DS.


Detta inlägg ingår i serien ”Televerket – Telia”, se länk i marginalen.