- Sträck ut armarna, sa han som skulle visa hur det går till. Vi ska ta på dig en fallskärm. Det är obligatoriskt att ha på sig fallskärm när man segelflyger. Som du ser är den enkel att ta på, alla remmar sätts fast bekvämt framtill. Uppe till vänster strax nedanför vänster axel ser du att det sitter ett stort handtag. Om du behöver hoppa är det viktigt att du tar ett ordentligt grepp om handtaget innan, jag sa INNAN du kravlar dig ur flygplanet. Det har hänt att folk har slagit i backen utan att skärmen har utlösts. När man börja falla fritt rycker fartvinden i kläderna och allt fladdrar omkring. I paniken och fladdrandet kan det vara svårt att hitta handtaget som man ska dra i för att lösa ut fallskärmen. Ta därför tag i handtaget INNAN du kliver ur. Har du förstått?
Jag svalde. -Ja.
-Dåså. Hoppa in i den främre sittbrunnen. Vi hjälper dig med att spänna fast dig ordentligt.
-Men, protesterade jag, -är det inget annat jag behöver veta? Har ni inte glömt nåt?
-Nej för fan. Det är ytterst sällsynt att man behöver hoppa. Men Ingemar Sjöholm som står därborta och vinkar till dig, han har hoppat en gång. Från trehundra meters höjd. Det är egentligen alldeles för lågt, skärmen hinner knappt utveckla sig, men han drog direkt och hade turen att hamna i en svacka så han klarade sig helskinnad.
Men det som var mest fantastiskt var att vi efter ett tags sökande hittade plexiglashuven, som är väldigt dyr, fullständigt oskadad i skogen.
Nu sitter du fast ordentligt. Rör ingenting. Du har tur, Vello Römmel som har satt sig i bakre sittbrunnen är flyglärare. Därför får du sitta fram och ha perfekt utsikt. Annars får passagerare alltid sitta bak.
Nu ska jag hålla upp vingen och ge klartecken till bogserföraren så ni får ge er iväg.
Bild: Man sitter på fallskärmen i sittbrunnen. Det är enklast koppla loss den innan man stiger ur. Här lyfter Leif Lindelöw, en garvad och skicklig segelfygare som också tävlade, ur skärmen efter en flygtur.
Efter den långa tiraden av information som mest gjorde mig förvirrad trodde jag att det var min tur att få en syl i vädret. Men jag hann aldrig fråga varför Ingemar Sjöholm hade hoppat och hur det hade gått med segelflygplanet. Bogserplanet framför oss började nämligen sakta rulla framåt. Bogserlinan spändes. Medhjälparen som höll upp vänster vingspets från marken hade först roterat med vänsterarmen för att bogserplanet skulle sträcka ut linan. Nu pekade han rakt fram med rak arm. Bogserplanet gav full gas och vi skumpade iväg längs fältet. Plötsligt upphörde skakningarna. Vi var i luften.
Vad hade jag gett mig in på?
Några år tidigare hade första barnet kommit. Jag sparkade en ordentlig brunstgrop (lite väl sent) genom att spränga i berget och bygga en souterrängvilla i Kinna. Huset ovan grund levererades nyckelfärdigt som tur var. Men tomten som var mycket brant behövde terrasseras och källaren bestod endast av cementhålsten. Fyra lastbilar levererade varsin kvartsdel av huset den 20 november 1971. Den första december samma år flyttade vi in.
Källaren var fylld av is och snö. Det tog runt två år med att fixa källaren, inreda två rum för uthyrning, bygga bastu, planera tomten.
Herreminje vilket arbete.
En sen kväll, klockan var väl halv elva så där, sjönk jag ihop på golvet i källaren och lade hammaren framför mig på golvet. Jag var fullständigt utmattad. Nu får det vara nog, tänkte jag. De där taklisterna kan jag vänta med. Nu vill jag koppla av, kanske ägna mig åt någon hobby.
Det blev segelflyg. En dag i början på juni 1974 åkte jag direkt från jobbet i Borås upp till Viareds flygfält för att höra mig för om man kunde få göra en provtur.
-Kom upp på söndag, på helgerna finns alltid folk här.
Söndagen kom.
Äntligen. Visserligen hade jag nosat på vanlig flygning med motorplan tidigare, men detta var något nytt.
Det var en strålande klar dag. Inte ett moln så långt ögat nådde. Perfekt för en provtur, tyckte jag, när de första sekunderna av rädsla efter starten hade övergått till spänning på vad som skulle hända.
Vello där bak höll inte med. Bästa vädret är med cumulusmoln. berättade han. En segelflygare letar ständigt efter uppvindar för att kunna hålla sig uppe. Cumulusmoln, "vackertvädersmoln”, bildas av just sådana uppvindar som består av stora varmluftblåsor som bildas vid marken. Där solen värmer över ett gult sädesfält eller i ett stenbrott kan luften bli så varm att varmluftbubblor då och då släpper och stiger uppåt på grund av att den omgivande luften är svalare. På en viss höjd kondenseras vattenångan i blåsan och ett synligt moln bildas. Tittar man noga under ett nybildat cumulusmoln ser man ibland fåglar, bl.a. måsar, vråkar och tranor som kurvar runt utan att röra vingarna. När de följt med tillräckligt högt ser man dem sträcka ut på en raksträcka åt något håll.
Det är under cumulusmoln som vi vet att det finns uppvindar, och där kurvar vi uppåt, på samma sätt som fåglarna, berättade Vello.
Den här dagen fanns inga moln. Bogserplanet framför oss hade först gått på rak kurs under stigningen bort från fältet, sedan gjort en långsam sväng tillbaka. Jag stirrade fascinerat på den spända bogserlinan och planet framför oss som låg lite högre än vi. Eftersom vi steg uppåt såg jag inte marken under. Allt var bara vitt runt omkring, åt sidorna, uppåt och nedåt. Jag såg bara flygplanet femtio meter framför och den spända bogserlinan som satt fast i flygplanets stjärt och i nosen på vårt plan.
Jag försökte slappna av. Vello därbak verkade inte ett dugg nervös.
Efter några minuter hade båda mina händer fastnat. De hade krampat fast i de rörformade tvärstagen vid väggarna på ömse sidor om mig. Knogarna var alldeles vita. Jag bände loss händerna och lade dem på låren.
Efter ungefär fem minuters bogsering small det plötsligt i hela segelflygplanet. Det skakade till och lade sig i en brant vänstersväng. Bogserplanet försvann snabbt i en brant högersväng nedåt med bogserlinan löst singlande bakom.
-Nu klarar vi oss själva, sa Vello.
Han hade kopplat loss bogserlinan utan att ge mig minsta förvarning. Jösses.
Bild: Bergfalke II, ett dubbelsitsigt segelflygplan, användes vid skolning och när man tog med passagerare på en tur.
Forts.
