Eld

Man ska inte lämna ljus. Porslinsstaken, glasvasen sprack och brann fortfarande då jag bar ut dem. Naken kastade jag ut duken, småskräpet, bordet, med flagorna flygande runt mig.

Så idag är jag rödprickig. Full av små brännsår.

Men jag lever. Huset står kvar. 

Trött. Slut. Glad. Hela fötter. Knä som funkar. Urlakad. I farten. Ensam har gått över. En stund ensam och nöjd. Mitt i livet och glädjen, irritationen, det stora feta grekiska tårtkalaset. Fundersam. Tillfreds. Allt på en gång.

Det är förbannat kallt här nu. Jag eldar och eldar och läser annonser om tvättmaskiner, spisar och bilar. Drygt... Hittills har jakten inte gett något alls. Bläk.

Jag raderar för er skull. Tar bort sånt ni aldrig borde ha läst. Tar bort sånt som gör ont. Men under tiden jag tittar tillbaka hittar jag så mycket vackert, så mycket som har kvalitet, som jag är stolt över. Så jag behåller det. Det fina. Det bra. 

Min vedleveranör var är igår med en pall fin ved. När jag pratade med honom var han rejält snuvig. Nu sitter jag här inlindad i min morgonrock och snorar. Kan det vara så att snuvan smittar via telefonen?

Galopp i snön är underbart. Lilla får ta över Madamen efter jag värmt upp henne. Jag vågar inte galoppera när kroppen värker. Jag unnar dem båda. Härligt! För egen del knaprar jag smärtstillande. Ryggen har sagt upp sig. Lite ridning, lite promenad och vila är receptet. Men det mörknar i mitt sinne. Smärta är ingen god vän.

Inom kort går jag härifrån. 

Lördag eftermiddag med en bit kall ytterligt god pizza och cocacola. På tv går "En idiot på resa" som jag gillar skarpt för hans jordnära klantighet. Mauro och Plura följer upp i samma stil. Mauros potatisstubbar inspirerar mig, Ungarna har haft julmys i stallet med sina små ponnyelever. Mamma kom och jag fick tömma hennes penggris. Rofyllt mitt i feber och ont. Lite blekare fot idag. Men det säger inte mycket om förbättring. En stor dos till sen ikväll lär ta oss en bit närmare tillfrisknande.

Mannen är orolig. Han är sig inte lik. Efter alla dessa år vi känt varandra är det en ny variant som visar sig. Undrar vad det innebär?

Samtal, öppenhjärtiga samtal, dialog, är vårt enda redskap. I denna dialog ska vi inte förvänta oss att övertyga den andre, utan målet är förståelse, acceptans, bådas uppmärksamhet för nyanser och skiftningar i samtalet.

Någonstans är vi på väg mot detta.

- Jag hör det.

- Jag förstår det.

- Du får veta allt jag kan förstå att du vill veta. Du får svar på alla dina frågor.

Det är här vi bygger tilliten. 

Förunderligt lättad att jag kan sova så gott och slappna av... En bit på väg bort från rädslan. Visserligen ett par långa samtal med min mor igår kväll som lättar lite av det ekonomiska i alla fall. En stor lättnad att skriva ner, att formulera frustrationen i ord. Att skriva är nödvändigt. Scribere nesse est. Att dela... Att veta att fler upplever samma otäcka saker.

Jag höll Mannen utanför detta. Han jobbade till sent igår kväll och skulle sen vara på Arlanda före klockan sex i morse. Det sista jag vill är att tynga honom med dessa gamla bekymmer. Att förfula och smutsa ner det vi har oss med rutten lump. Han får lyfta mot Frankrike utan min last. 

Jag har alltså ett syndrom som heter Ehler-Danlos syndrom. http://www.socialstyrelsen.se/ovanligadiagnoser/ehlers-danlossyndrom Detta innebär först och främst skör bindväv. Alltså skör hud, sköra blodådror, sköra senor, ledkapslar muskler, allt är skört. Utåt sett är jag stor och stark. Lång. muskulös, rakryggad, tränat i hela mitt liv. Lyfter tungt. Men går sönder av små saker. Ofta luxuationer i olika leder. Axlarna flera hundra gånger genom livet, fem fotledsbrott. Alla fingrar har olika gamla skador, tre utläkta diskbråck, tårna har diverse skador, knäna opererade flera gånger för olika skador. I stort sett konstant värk för något går alltid sönder eller blir inflammerat av små rupturer. Stora blåmärken. Jag ser ofta ut som jag fått stryk. Vilket jag inte får nu för tiden. Med dessa svagheter och smärtan följer också ofta depressioner. Just för dagen känner jag att det sviktar för mig. Magen och

Det finns ingen bot. Ingen medicin som hjälper. Koordinationsträning, varierad fysisk träning och kroppskontroll är det enda som hjälper. Att vara lyhörd och mota med sjukgymnastik och övningar hjälper en hel del. Sen äter jag nu en medicin dom håller inflammationerna och smärtan någorlunda stången. Dock kan den inte förhindra nya skador.

Mitt i det här är jag nöjd med att ha en diagnos, god kontakt med både läkare och sjukgymnast och sjukhuset. Jag har lärt mig en hel del om livet och klagar sällan. Ofta är det människorna runt mig som ser att det är illa och att jag haltar rejält utan att säga något.

Jag har varit först några dagar. Först att ringa. Kanske först att tänka också. Han har extrasonen hos sig. Och massor med jobb. Dessutom vägrar han titta på TV så det är inga tråkiga stillasittande kvällar där inte. I morse var jag först. Han är alltid lika gullig och glad att jag ringer men det känns inte bra om jag skulle verka tjatig...

Så, nynnande, jag lät bli ikväll. Och ser man på... Igen.

Bekräftelse och belöning... Han ringer innan jag ens hunnit börja längta efter att han ska...

Jag skulle behöva duscha. Svettig. Småäcklig. Kallvattentvätt i handfatet får det bli. Tog en vända på gården för att plocka ihop lite trasiga rör och krypa ner i pannrummet bakvägen för att tända upp. Det slutade med svidande ögon och bolmande rök. Det attans rökröret är ju för kallt förstås. Och jag för lat. Jag orkar inte sitta där och elda små pappersbitar så länge. Dessutom behöva hoppa ut och in för att få frisk luft däremellan. Nej... Med huvudvärk. Skulle inte tro det va...

Jag kokar potatis och satsar på sillburken ikväll. Elda för premiärduschen i mitt efterlängtade badrum. Lite städning. Fixa toa så den är fin och användbar... En kort, varm ridtur med sällskap av tusen bromsar. Värmen kom hit till fjälltrakterna också idag. Plus 26 är hett att rida i. Lite vila på det. Kanske en bra bot mot skallebanken?