Got2b

"Känslor är långsamma. De blir kvar i det förflutna om man inte konfronteras med dem och ger dem utrymme." Tommy Hellsten

Igår kväll tog jag för vilken gång i ordningen fram "Barn av livet" av Tommy Hellsten. Denna livgivande tankeväckande bok. Jag känner ett dissonans med min sponsor i programmet som jag upplever som alltför dogmatisk och dömande. Hellstens djup ger mig fler dimensioner på mitt mående och arbete med mig själv. Det som jag fördömt och trott varit för klent då jag gång på gång snubblar på tröskeln igen. Hellsten fokuserar väl mycket på det förflutna men hans bakgrund som finländare och terapeut, tillika präst, ger mig stor tro på hans resonemang. Hela hans litterära gärning genomsyras av ödmjukhet och vänlighet. Den där delen att vara snäll mot sig själv. Den största bristen jag har. Den jag dömer hårdast av alla är ju mig själv. Den här gången ska jag läsa den älskade boken i sakta mak.

Ligger som en fisk på land och snappar efter luft. Magsjukan har dämpat sig och sakta återvänder någon form av liv till mina ådror. Huvudvärken a la migrän är en droppe i havet jämfört med hur jag mått de senaste veckorna. Den nya psykofarmakan tar i alla fall lite grann så jag får stopp på den illavarslande turbon som går inne i mitt huvud och min bröstkorg. Tre gånger har jag tagit den sen förra torsdagen och det verkar som om det kan vara en idé. Har också sett till att följa programmet och agera för att lätta trycket i mitt liv. Idag har jag rett upp härvan med Telia så nu är det slut på räkningar därifrån. Allt är i sin ordning. Så skönt! En bagatell som morgontidningen som inte kommer har jag också ringt och frågat om. Det är små saker som ändå trycker illa när de inte fungerar.

Han talade om dold ADHD. Om en lång problematik med depressioner, häftiga humörsvängningar, oändlig trötthet vid tråkigt arbete, oavslutade projekt. Mina tre oavslutade högre utbildningar blinkade mot mig i neon. Konflikterna, med föräldrar och i synnerhet lärare, där jag såg det som min plikt att stå på barrikaderna, får sin förklaring. Impulserna att styra in i bergväggen, att inte lyda, absolut inte göra som någon annan säger, den mer eller mindre konstant tomma plånboken, tillkortakommandena i mitt terapi och programarbete, fick plötsligt sin förklaring. Mitt intellekt, min duktighet, mitt sociala nätverk har hindrat dem från att se det hittintills. Mitt barns diagnos, mitt val av en make med missbruk. Allt står i ett klarhetens skimmer.

Jag tittar snabbt igenom ASRS-testen och inser direkt hur mycket det är som stämmer på mig. Jo, jag gråter igen. Det gör ont och det är jobbigt men det finns ju hjälp att få när orsaken skrapats fram.

De säger att jag är vacker, oerhört kvinnlig, sensuell och sexig. Jag ser bara mitt bleka ansikte med de trötta ögonen. Ryggen som kröks och smärtar när jag försöker mig på att gå ut och hämta tidningen. Min far ser mig från sin sida av vägen och undrar över hur sjuk jag är och vyschar sitt dåliga samvete. Lugn, säger jag. De delarna har jag passerat för länge sen. Det är inte det som är mitt problem. Det är inte den högkyrkliga, konflikträdda uppfostran jag fått av min mor. Det har inte med spriten du drack eller för den delen Exet drack och dricker heller. Ingenting sånt som smärtade är dagens droppe. Min smärta sitter i felkopplingar. Min slitna kropp och själ protesterar som ett känslomässigt epilepsianfall. Jag kommer tillbaka bara ångesten dämpats. Sömnen ger mig frid så småningom.

Mamma berättar om att det står fel datum på bönebladet från älskade moster Karins begravning. Denna fantastiska begravning när all närvaro på jorden var samlad på ett och samma ställe. Bladet dök upp igår när min mor letade kort till min dotters födelsedag.

Igår när jag vädrade mattor ramlade min upplaga av bladet fram fårn någonstans och låg mitt på golvet i min stora hall på övervåningen. Jag har ingen aning om var jag förvarat det.

Märkligt...

Upp och ner. Fram och tillbaka. Ständigt med tårar trillande på kinden. Målar en kvadratmeter tak. Äter gröt men spyr upp den. Mer kaffe. Vill bara sova. Måste ta mig till stallet. Måste få vara med hästarna. Skrattar åt kattungen som gömmer sig under mattan med stora krumbukter. Ska till doktorn imorgon. Har bokat om besiktningen. Eldar för jag måste duscha. Jag är äcklig. Går. Går och går i mitt hus. Får till en otrolig röra. Mår illa av det men kan inte få ordning på det. Upp igen. En sjal om håret. Ser förjävlig ut. Skrapar stearin från golvet men kan inte ta reda på det. Går. Måste sova. Fy fan...

Nu är det dags att ta en diskussion med min läkare. Jag tror att jag måste ha en annan medicin. Du som följer mig och känner mig via den här bloggen kanske har lagt märke till att jag pendlar mellan starkt välmående och djupa svackor. Jag är bipolär men har bara antidepressiv medicin. Den här veckan har det gått från lycka och frihet till en käftsmäll och tung, tung depression. Så här vill jag inte ha det. Jo... jag är uppe och jag tänker ut och rida. Men jag kan inte ringa min älskling innan jag ringer läkaren för då kommer jag inte att kunna prata på många timmar utan hamnar i sängen med gråten. Håll om mig därute allihopa! Jag behöver er idag!

Åh stilla dig... Lugn mitt hjärta. I flykten, i livets hisnande bergochdalbana, i viktlöshetens ögonblick svävar min själ fritt och allt jag trodde var sant virvlar runt i och omkring mig. Jag känner. Allt och alla slår in i mig i mäktiga vågor. Jag älskar. Oändligt hett och berikande. Förälskelsen blod strömmar i mig ännu. Efter alla dessa år. Denna kraft, detta liv som också tar med sig den mörka sidans förvirring. Mitt öppna sinne släpper in ondskan, bitterheten och egoismen som gör mig så ont. Mina egna baksidor förvisso, men andras själar och hjärtan vandrar rakt in i mig. Mitt försvar ligger lågt och kraftlöst. Febern brinner på mina kinder. Kroppen drar mot sängen och vilan. Återhämtningen för att kunna se men inte absorbera det onda är nödvändig. Jag är lycklig men vandrar på skör is.

Så idag ska jag nog måla ett tak. Stanna i mitt hus och inte träffa andra själar än de skuggor som ändå är hos mig. Han håller om mig nu. Står bakom min rygg och andas mot mitt hår. Älskade du... Lille som dog för 18 år sedan. Han som inte är far till det barn jag har som så tydligt bär hans drag. Min skyddsängel.

Utmattad med suddiga kanter vilar jag mitt huvud mot ditt förbjudna bröst. Ditt hjärta sjunger för mig. Värmen återvänder i min kropp medan din tröja blir våt av mina sakta rullande tårar. Våra ord och handlingar har grävt djupa sår i våra själar. Vi är båda ensamma där vi är tillsammans. Ändå finns jag för dig. Ditt hjärta slår för mig och kommer alltid att så göra. En stund lånar jag dig. En liten stund smeker din hand min ländrygg. Din mun smakar blod när jag lämnar dig. 

Högt däruppe på bron skriver jag mina lappar. De lamslående, bottenlösa, förtärande, envisa tankarna som inte låter mig sova får liv på papperet. Jag låter dem singla ner mot vattnet och flyga med vinden. Så flyger jag. Vilar till slut.

Idag känner jag mig fri att ge kärlek. Att öppna mitt hjärta och släppa ut den ledsna varelse som gömt sig därinne. Jag kan låta det gamla gå med ömhet i mitt sinne och tacksamhet över den frihet jag nu kan gå att möta. Det är med glädje och förtröstan vi ska vandra mot framtiden. Med jordbundenhet och välvilja i varje nu. Jag kommer att gråta igen. Svårigheterna kommar att torna upp sig. Men jag har kraft att möta dem. Min själ vilar på fast grund. Mitt hjärta må visa mig vägen.

Gordon Ramsay´s feministkombatant i kampen om den bästa Duck a lÓrange hyllade sin gamla mamma. Hon var en klok kvinna som sa att en riktig kvinna hade en ordentlig bak. Hon sa också att man ska akta sig för smala män; De är bara kuk. Hmm... Enligt min erfarenhet... hade hon till en ganska stor del rätt... Sen har jag nästan aldrig ens rört män med mer pondus. Har det med min sexlust att göra eller att jag tolkar de smala som extra testosteronstinna?

Som jag förstår tänker han inte betala någonting. Så enkelt är det. Och jag tänker aldrig mer ta den striden. Han får sitta därborta och vara bitter över sitt liv men det ska inte få spilla över på mig. Visst tjänar han betydligt mycket mer än jag gör och Lilla bor aldrig hos honom. Han har ätit hos mig ett par tre middagar i veckan men jag tänker inte längre bry mig. Jag ska klara av det här även om jag måste ta hjälp av mina föräldrar. Jag ser vägen mot sinnesro genom att låta hans bitterhet gå mig förbi och att jobba hårdare så att jag har råd att hålla min dotter med häst och på det gymnasie hon vill gå.

Hemhastande hoppar jag ur bilen och plockar ut min hund ur bakluckan då dina föräldrar kommer och går. Din goa pappa klappar om hunden och säger att hon gott kan få vara hos som då jag jobbar. Hon är ju så snäll och gullig Det bästa är när din mamma säger att djuren blir som de de lever med...