Got2b

Tvivlar på livet igen. När orken tryter fattas också livslusten. Visst är det roligt att ut och rida och vara i skogen med hundarna men resten... Orkar inte tro på den ro jag behöver. Känner mig helt värdelös när jag bara vill hem till min säng hela tiden. När jag försöker kommunicera men allt kommer ut som om jag klagade på de mina eller bara är allmänt jobbig. Jag behöver trygghet och lugn. Få ta mina steg i min takt och inte styras av de andra. Män gör mig frustrerad. Män som vill att jag ska vara på ett sätt jag inte är. Skulle jag skriva en önskelista över den som ska vara min ska han först och främst attrahera mig så mina knän mjuknar. Trygg och lugn och kommunicerbar. Svara när jag ringer. Ringa upp oväntat. Händig kanske :). Ha öppna händer för min kärlek och bjuda tillbaka.

Ljuvliga morgon... Vaknar med ljuset och tar det långsamt. Åker i pyjamas till stallet och möts av två trötta killar som blinkar och spetsar öronen. Minus tolv grader ute. Katterna får sin mat och hunden rastar sig själv när vi är ute. Stökar undan gårdagens disk, en snabb vända med dammsugaren och gör ostmacka och en stor mugg kaffe att ta med mig upp tillbaka till sängen.

Spotify... Keith Urban... Lite nervös planering och förväntan över vad som kan hända idag...

Det rör på sig. Både upp och ner. Den här veckan har både innehållit pest och gott. Två dagar har jag helt gått genom isen och inte velat ta ett enda steg till. En dag har varit den bästa på mycket länge. En dag med ork och lust och en känsla av att vara alldeles vanlig. Ikväll bråkar exet och ringer om allt möjligt. Jag har lagt mig och tänker inte svara fler gånger ikväll.

Till det goda hör att den här gamle flörten som dök upp verkar ganska stabil och helt seriös med mig. Vi har pratat i telefon och han är lugn och bestämd med vad han gör och vill. Det verkar som om han är en man som kan säga förlåt... Hans skilsmässa verkar också ha gått smidigt och vara genomtänkt. Jag känner att detta kan vara en man som kan slå min käre fegis på fingrarna. Imorgon tror jag att jag ska åka dit och hälsa på...

Darrar fortfarande. Har aldrig känt mig på det här sättet under så lång tid. Depressionerna brukar vara just depressioner med ett mer eller mindre konstant nerläge. Den här gången känns det egentligen inte så. Inte grått och tungt som en gammal tjock yllefilt över axlarna utan ena stunden har jag lust att göra saker och orkar. Nästa sekund bara rinner tårarna och jag har ingen aning om varför. Jag är helt yr och känner mig full. Vad som än händer, om någon är snäll eller säger minsta lilla negativt till mig så sätter det igång. Idag har jag gråtit konstant i tre timmar. Pratar, gör saker, är ute, leker med hunden och ändå bara rinner tårarna hela tiden. En pyrande oror ligger inuti mig och jag är rädd och skygg inifrån fastän min skalle och medvetande vet att det inte är farligt. Känns jäkligt weird... Orkar snart inte leva med de här ångestvågorna. På onsdag ska jag till min läkare. Får se vad han säger.

Jag har honom på FB. Funderar på om jag ska höra av mig. Gilla något han skriver... men karln har ju bara gått med i några grupper sen i lördags! Samtidigt som han dyker upp i mitt liv beter sig Hjär1tat som en dåre. Det är kanske verkligen dags att förändra det här nu... Men jag vill inte att det ska bero på en annan man utan känna inifrån att nu räcker det! Ahhh!

Det värker i mitt hjärta. Det har varit sanslöst jobbigt att vara i luven på min far och bror. Jag vet att jag hade rätt men det var mig det drabbade. Jag var syndabocken, offret och den som är besvärlig. Igår kom båda två, vid varsitt tillfälle och kramade om mig. Det är första gången i mitt liv som min far bett mig om ursäkt...

Så står du framför mig och dina ögon bränner i mina: Är du singel? säger du. Det är första gången någonsin jag får den frågan. Du har just lämnat henne efter 21 år och ni har små barn och inuti mig skriker det Ja! Här finns det ju en man som alltid attraherat mig, som jag dejtat ooch aldrig blivit osams med, som har det mesta jag vill ha! En som kan mäta sig med Honom!

Men min hjärna säger: Det är för kort tid. Han måste läka och få till livet lite först.

Är jag klok eller bara livrädd?

Vi lever i den allra kallaste delen av Sverige. I en månad har vi dagligen haft temperaturer under -25 och ofta närmare -40 nätter och tidiga morgnar. Vi klarar oss ganska bra. Folk vet att klä sig och skydda ansiktet då de går ut. Vi eldar och ser till att ha värme i våra hus. Våra bilar får vila så mycket det går. Vi plågar dem bara för det allra nödvändigaste och ser till att egentligen bara starta de som har minst som kan förstöras.

Jag tror på något sätt att det handlar om att få livet att fungera... Det blir primärt. Listor och samordning för att få hem mat. Värme i husen. Det finns ingen plats för smärtsamma eller onödiga tankar!

Egentligen är livet just nu i en otroligt spännande och snabbt skiftande period. Men jag bara står mitt i det hela och väntar. Det har varit en fruktansvärd höst när jag inte vetat dag för dag om jag velat leva eller inte, hängt kvar i livet för att mina barn finns. Det har lättat. Nu är jag ruskigt förkyld och det gör absolut ingenting... Det är en lätt börda!

Anna! Tack för att du finns! Du känner mig ju! Du är en av de som inte kacklar. Det är så jäkla skönt. Du ser också ett par sidor till av min verklighetsom ger en del lite roliga perspektiv till verkligheten.

Ja, vi pratar, umgås och har till slut fått till det ganska bra. Vi har koll på vad vi ska undvika oss emellan och kärleken har väl aldrig riktigt dött även om den fått ordentliga smällar. Jag vet inte om vi kan leva ihop. men vi håller på att få till ett bra liv för oss och våra barn! Det är huvudsaken! Han festar för mycket och har en hel del att reda ut med sig. Jag har inga ambitioner att störa om han hittar någon som berör honom. Min del i det hela är ju att jag också älskar den andre! Jag är så jäkla kär...

Ingen av oss passar i formen.

Det är passion. Det går inte över. Det är förälskelse och kärlek. Det är vardag och trygghet. Det är vi.

Jag har ont i halsen. Stackars mig. Golvvärmen funkar inte i min bil. Lite fuktiga strumpor i kombination med kylan satt fint. Jag dricker mer kaffe. Idag ska jag städa min brors stuga uppe vid fjället. Min hund ska få springa lös o har jag tur träffar jag trevliga människor. Annars är det skönt att bara vara där och filosofera. Lindar halsduken om min ömma hals, käkar lite Alvedon i sticker nu då...

Jag passar inte i formen. De två relationer jag har med mina män stämmer inte in i samhällets förutfattade meningar. Många accepterar det och låter oss vara ifred med vårt sätt att leva. Sen finns det de som rubbade mina cirklar i söndags och fick mig att gråta hela dagen. Jag vet så väl att jag inte kan göra något åt vad de säger eller tror, bara fortsätta mitt liv och göra det jag tror på. Mina vänner brukar beskriva mig som ärlig, ödmjuk och smärtsamt öppen med mig själv. Naiv, brukar jag tänka, för öppen, för inkännande och skör. I lite perspektiv till vad jag fick höra under lördagsnatten tycker jag att de ägnar sig åt att leva som i en dokusåpa med intriger och sammansvärjningar. De har en bild av hur man ska leva efter en skilsmässa. Vi har valt att levva nära varandra och hjälpas åt. Det finns en gnista mellan oss men också en hel del ilska och många lögner som vi båda försöker reda ut. Det retar de här tjejerna. Jag är superförälskad i honom, säger de på byn. Jag förstör för alla hans tjejer. Ungefär som om jag vore en häxa och kan ta ifrån honom all egen vilja. Han är en vuxen man som inte säger nej från början utan låter dem tro. När han vaknar upp och upptäcker att bruden ifråga anser att de är ihop så är det bekvämt för tjejerna att skylla på mig för att han ofta äter hos mig, att vi äger huset tillsammans, att vi hjälps åt... Ojojoj... så naivt... De tror verkligen på de levdelyckligaiallasiandagar varianten. Jag känner honom. Han ljuger ja. Han följer med strömmen. Han är en superkille i mycket men följer lätt med andra brudar precis som han följde med de här kvinnorna första gången...

Och det är inte mig han följer med. Det är inte jag som sätter stopp för dem. Jag ber honom känna efter på riktigt! Många gånger säger jag till honom när jag tycker att han inte uppför sig schysst mot dem. Men jag undrar hur man tänker som utomstående då man anser att en tjej som han träffat på en fest och som jagat på honom i två veckor och inte fått honom särskilt intresserad skullle ha rätt att säga att jag inte får ringa eller skicka sms, vilket jag nästan aldrig gör om det inte gäller hans hund eller våra barn. Den senaste tjejen har han umgåtts med sen i somras och faktiskt trott lite på själv men när han under några helger på raken försökt känna efter var det inte särskilt hett. Hon blev ledsen förstås när han inte hörde av sig. Jag bad honom varje dag att ringa henne, sa att hon är en reko tjej osv. Under den tid de umgåtts och jag vetat om det så har jag skickat två sms. Det ena att jag kunde hämta honom om han ville när vi varit överens om det när jag skjutsade iväg honom på vad jag trodde var en fest. Det andra morgonen efter när jag förstod att han sov hos henne där jag meddelade att jag matat och rastat hans djur... Ändå fick jag nu höra att hon inte var beredd att dela honom med hans exfru... Tänk att jag tycker att det är alldeles vår sak att avgöra hur vår relation ska se ut. Och väljer hana tt leva med henne får han tala om det så backar jag som vän. Om han nu inte vill ha kvar mig å det sättet...

Fascineras av flera av de nyktra alkoholister jag känner. Det är ganska många. Som jag uppfattar dem är alkoholen utbytt mot någon annan form av drog i nästan samtliga fall. De flesta dansar bugg, vilket ju är en betydligt sundare drog, men dock en drog som de inte ser att de brukar in absurdum. Flera av dem har väl heller inte haft just alkoholen som sitt livselixir heller utan har snarare fastnat i jakt, makt och i ett fall extrem snålhet och kontrollbehov. En enda är idag nykter med god sjävlinsikt och distans till sig själv. Han är också den ende som inte deltar i någon grupp för tillfället om nu detta är av slumpen eller inte.

Och vad vill jag nu då... Jo...Jag ser det som att vad som helst kan vara en drog. Allt kan missbrukas. I allmänhet har medborgarna i vårt samhälle svårt att se det och erkänna det. Många tror att man måste vara på parkbänken för att vara alkoholist. I mina ögon missbrukar du, vad det nu är, den sekund du skadar sig själv eller någon i din familj, hur den än är konstruerad...

Bara så jävla arg o ledsen!