Eld

1986 hade jag en love story under en vinter med en kille från en grannby där jag numera jobbar ibland. Hans pappa hade dött för inte så länge sedn då och han var enda barnet. En underbart snäll och omtänksam kille som egentligen bara hade ett fel och det var att han var så bunden till sin mamma. Hon var inte särskilt snäll mot mig och jag förstår varför idag. Det var för nära i tiden sen pappan dött. Länge efter det tog slut var jag rädd för henne och tyckte att hon var elak. En av de få som faktiskt fått mig att känna så.

Nu är hon väldigt sjuk och förvirrad. Hon ligger som en liten vacker älva i sin säng och pratar om allt och ingenting och utan sammanhang. Jag tittar på hennes kort på väggen och tycker att hon är så lik Malin i Saltkråkan. Hon tittar på mig och undrar hur vägen var? Jag sätter mig hos henne och frågar vad hon tänker på? Ja...säger hon är du inte från Abyn? Är det inte Helena? Jo... Visst är det så...

Hon känner igen mig.