Eld

Att försvara sin medicinering... Att försvara varför även för någon som står mig väldigt nära och som anser sig ha argument som ska få mig att sluta är så tungt. Som livet är nu överlever jag inte utan detta.

Naturligtvis hoppas jag på att det kommer en dag när livet är såpass lugnt och kanske hormonerna slutat rusa som de gör så att jag slipper äta dem.

Men inte nu.

Denna min älskade människa tillhör en gruppering som anser att man själv drar på sig sina sjukdomar och med ett totalt sunt leverne håller man sig helt frisk. Detta resonemang innefattar även saker såsom cancer och olyckor. I detta sammanhang är det ju givet att psykisk sjukdom, som min, är bearbetbar (Vilket den ju till stor del är! Jag har kommit lång väg!) och att man inte tar tag i delar som behövs.

I hennes värld gömmer jag alltså frågor för mig själv och skulle kunna plocka fram dessa och direkt sluta med min medicin. Samtidigt säger hon att jag är vuxen och att jag väljer själv.

Jag känner mig så beklämd inför detta. Bara att inte accepteras som jag är utan få denna uppläxning, i synnerhet mitt i gungflyn, lägger sten på bördan och låter de slemmiga gråtklumparna åka hiss i halsen på mig. Mitt i denna diskussion byter hon ämne, skulle tro att hon hör min sorg, och pratar om något annat, trevligare.