Eld

Det har brustit i min flickas skolgång. Som förälder har jag försökt nå henne och hjälpa henne, men inte lyckats fullt ut. Hennes pappa har inte förstått allvaret utan trott att hon varit lat och att det hjälper med hårda villkor och hot. De senaste två månaderna har det gått käpprätt utför med hennes betyg. Skolan har inte fångat upp henne. Jag, som ser hur hon sliter, min begåvade unge, ansvarstagande och duktig med goda förutsättningar, förstod inte heller hur det var fatt, förrän en läkare sa stopp. Hon är på väg att bli utbränd, vid 18 års ålder.

Hennes mentor har henne inte som elev, vilket bidragit till att processen inte startat i tid. Lilla har inte själv orkat med att säga till eller be om hjälp. Jag har inte sett hur jag ska kunna stötta henne, mer än att finnas till här hemma, och visa att jag älskar henne. När hon har kunnat sova i stort sett dygnet runt och ändå aldrig varit pigg insåg hon själv att det inte var bra. Hon pluggade och pluggade, van vid att det hon läser fastnar lätt, men har inte kunnat prestera på proven. Hon drabbades av depressionens teflonhjärna... Ingenting fastnade. När det skulle bokas utvecklingssamtal sa jag till mentorn att det skulle ske så fort som möjligt eftersom Lilla inte mår bra. Då Lilla gick ifrån mentorns rum den dagen hade de börjat en dialog.

"Det var skönt att få säga det. Hon förstår och hon är bra. Ändå vet hon ingenting om hur det är hemma. Hur pappa är..." Den delen lämnar vi därhän just nu. Det räcker bra att ta tag i bekymren med skolan.

I mina ögon är det underligt att man från skolans sida inte gör något då man ser en duktig elevs prestationer tvärnita... Att man förväntar sig att eleven själv ska komma och be om hjälp. Då jag gick i gymnasiet, med depressioner och ätstörningar, men aldrig med sviktande betyg, vet jag att det inte fungerade. Så länge mina betyg höll hög klass spelade det ingen roll var jag höll hus eller vad jag gjorde. Jag inbillade mig att vi kommit längre än så idag... Men icke.

En av lärarna har jag hört mycket kritik om, dels från min egen dotter, men också från andra håll. Detta problem ska tas upp. Ingen verkar ha vetat om det. Bland annat har han krävt av Lilla att hon ska läsa en B-kurs, utan att hon har läst A-kursen, och utan någon som helst dialog kring detta. Hon säger att hon är rädd för honom. Illa...

Jag är så oerhört tacksam för att...

En av mina bästa vänner är SYV. Vilken tillgång... Denna kloka människa, som kommer hem och pratar med oss, som kan skilja på när Lilla behöver prata med henne i enrum och när jag bör vara med.

Mentorn verkar vara en stabil person med erfarenhet av att ta hand om diverse problem. Jätteskönt att ha en bra människa där på plats och att Lilla gett sitt medgivande till att mentorn och jag får ha en egen kommunikation.

Jag är också tacksam för de slitsamma år jag jobbade som skolintendent och var inblandad i diverse elevärenden och därmed lärt mig en hel del av gången. Det var jag som kunde se en plan ganska snart under de timmar vi satt och pratade idag. Att vara kunnig är en oerhörd styrka, särskilt då modershjärtat nästan brister.

Imorgon ska jag ringa lite... CSN, HC, SYV... Att äntligen få agera och ta tag i problemet lättar...