Jaha, jag har vid det här laget lämnat denna blogg på Passagen för att i stället fortsätta (i den mån jag kommer på något nytt att skriva) på Aftonbladet i stället.

Så, de som är intresserade av det jag skriver, kan i fortsättningen läsa på Granit funderar.

Tack o hej!

Jag startade denna blogg här på Passagen mest p.g.a. att det fanns en del andra bloggar här som jag läste, och jag tänkte att jag kunde få lite hjälp om så behövdes (och det fick jag :-). Och jag tycker att den har fungerat bra.

Men, så har jag fått nys om att Aftonbladets bloggar har många besökare. Så i fredags startade jag en Granit-blogg där, och har sedan flyttat över ett inlägg i taget dit.

Just nu är jag uppe i 10 inlägg på Aftonbladet, men jag har redan haft 640 besökare! På 4,5 dygn! Här på Passagen har jag haft c:a 440 besökare på 3 månader! Så, ja, man kan säga att det är lite fler besökare på Aftonbladets blogg.

Nu är jag inte ute efter att få någon ny bekantskapskrets, men det är ju ändock roligt om någon läser ens alster! Så Aftonbladets 140 besökare om dagen, mot Passagens 5 besökare om dagen, gör att jag så småningom kommer överge denna blogg. Så länge jag håller på och flyttar över inlägg till Aftonbladet, kommer denna blogg få de eventuellt nya inlägg som jag skriver (som idag), men efter det kommer jag bara lägga dem på Aftonbladet. Jag skriver ett nytt inlägg om det då.

Granit på Aftonbladet

Då och då ser man på diskussionssidor om skilsmässor, när en person har börjat fundera på om inte skilsmässa är det enda rätta, att denna person då tänker i banorna att han/hon inte kan såra sin partner så mycket, som en skilsmässa skulle innebära.

Men, alltså - om det nu gått så långt att alla känslor är borta. Det har fått så långt att man inte längre vill vara gift/tillsammans med sin partner, man vill inte ha sex med honom/henne, man vill inte spendera semestrar ihop, helst inte ens prata med honom/henne. Om det gått så långt, är man då "snäll" som stannar kvar i förhållandet? Är det det mest schyssta, det bästa, det rätta, att göra?

Är "att stanna" det det bästa för partnern? Gynnas partnern av att ha ett  förhållande med en som inte längre tycker om en, som inte tänder på en, som inte intresserar sig för en, som inte ens vill prata med en - eller vara på semester med en?

Skulle det inte vara att verkligen såra partnern, om denne senare, efter flera år, får veta att maken/makan spelat teater, lidit, fejkat? Att få veta att man levt i en lögn i åratal?

Är det inte i stället mer schysst att avsluta förhållandet, att faktiskt ge partnern en ärlig chans att träffa någon som vill vara med denne, som är intresserad, vill ha sex, vill vara på semester tillsammans?

Jag förstår att de flesta inte tycker så just då, när deras partner talar om att den vill skiljas. Men jag tycker det.

Jag har själv varit gift, och min exfru "ledsnade" på mig. När jag tog upp det, sa hon att vi skulle ge det ett halvår, att hon skulle "försöka komma tillbaka". Men efter några månader sa hon: "Det är ingen idé - det är bara elakt att hålla på så här!". Och jag höll, och håller, med.

Blev påmind på Heavens blogg om ett test jag gjort förr. Jag gjorde det nu igen, och känner igen resultatet ganska väl:

"Du finner din energi i den inre världen och gillar att tänka på saker (utan att nödvändigtvis tala om dem). Du anstränger dig att förstå andra människor.

Du gillar att ha struktur och ordning i ditt liv. Du använder troligtvis din kalender flitigt för att hålla koll på de saker du skall komma ihåg. Du fattar snabbt beslut ? även när det gäller din värdering av andra människor. Därför kan din omgivning uppfatta dig som lite dominant emellanåt.

Du är detaljorienterad och sannolikt en praktisk person, som är intresserad av att ta reda på HUR saker fungerar. Du är resultatinriktad och vill helst göra saker på det sätt du är van att göra dem på.

Du tänker logisk och värdesätter problemlösning där du får använda huvudet. Du är en ärlig och renhjärtad person, som bedömer andra människor utifrån samma värderingar som du bedömer dig själv."

----------------------------------

Om någon anser mig vara dominant, det undrar jag faktiskt. Och jag är dålig på att använda min kalender - däremot tycker jag ibland att jag borde använda kalender mer (alltid nåt!). "Fattar snabbt beslut" - jaha, ja - och jag som tycker jag kan vela i åratal innan jag bestämmer mig. Men annars stämmer det nog rätt bra.

Testet finns här.

Många gånger har jag hört folk hävda att just deras förhållande är bättre än andras, för att de minsann inte träffades ute på krogen eller på en fest, utan de träffades på biblioteket eller på ett museum, eller vad det nu kan vara. Dessa personer menar med detta, att just var de träffades, har - och kommer ha - inverkan på hur bra deras förhållande är/kommer vara. Att var de träffades har en inverkan på hur fint deras förhållande är, hur mycket värt deras förhållande är.

Numera känns det som att det är Internet som är det dåliga stället att träffa någon på, enligt många. Att om några har träffats via Internet, då är förhållandet inte lika fint, inte lika mycket värt, som det annars skulle ha varit.

Vilket nys!

Ja, okej - om personerna som tycker såhär vet med sig att de själva har så dåligt omdöme att de antingen är aspackade och blir ihop med vilken idiot som helst på krogen, eller blir lurade av någons fagra snack på Internet, så må väl resonemanget gälla för dem, kanske.

Men för oss andra spelar det faktiskt ingen som helst roll var vi träffar vår stora kärlek. För oss är det personen som är det enda viktiga - inte hur man träffades!

Efter en separation, tror jag det är viktigt att man tillåter sig att sörja. Det spelar ingen roll ifall det är man själv som varit den drivande parten, den som "ville skiljas", eller inte. Man måste inse att det är tillåtet att sörja.

Sörja att det inte blev som man trott, sörja att ens drömmar inte uppfylldes, sörja att man känner sig lurad eller bedragen. Och då menar jag inte bedragen bara i formen att ens äkta hälft varit sexuellt otrogen, för jag anser att det kan vara nog så illa med andra saker också. Om ens partner skiter i ens åsikter, behandlar en som skit - då är det också att bli lurad, bedragen. För det var inte det man trodde skulle ske, när man blev ihop, eller gifte sig.

Men jag tror att många känner att de inte borde "få" sörja. Jag tror att många blandar ihop "att sörja" med "att ångra sig". För det är två vitt skilda saker! Att sörja att det inte blev som man trott, att ens barn inte längre har en hel familj, är något helt annat än att säga att man ångrar sig, att man ångrar skilsmässan.

Men jag tror att många inte inser att det är två olika saker. Och om man inte inser det, då tillåter man sig heller inte att sörja. Och det tror jag är dumt.

Här kommer en till definitionsfråga, nu när jag är inne på det spåret! J

På diskussionsforum om sex (ja, ja - jag kollar en del på såna) kommer då och då upp frågor om porr. Olika sorts frågor. Okej, man behöver verkligen inte gilla porr, men det som ofta kommer fram i sådana trådar är "Jag gillar inte porr, däremot tycker jag bra om erotik.".

Där har vi det igen, samma sak som i frågan om "normalt sex". Någon tycker att hans/hennes uppfattning om vad som är bra sex/erotik/porr är den rätta, och att den bör kallas vid ett lite finare namn än porr. Oavsett om det handlar om bilder, film, eller noveller. Och det kommer ofta rätt så tvärsäkra uttalanden om att "Om det-eller-det finns med så är det porr!", eller "Om det-eller-det ordet används så är det porr, och dessutom dålig porr!".

Att det hela faktiskt är något helt subjektivt, och inte alls någon absolut sanning, det verkar man inte alls hålla med om.

Samma frågor dyker upp igen:

Hur kan så många anse att just deras definition av "porr" och "erotik" osv är den rätta definitionen?

Varför vill man få fram att andra människor tycker om "dålig porr", för att de gillar något som man själv inte gillar?

Varför måste man liksom rättfärdiga sig själv, och sin egen syn på erotik/porr, och se ner på andras?

Vad är man rädd för?

Vad beror det på?

Jag vet inte på vilken blogg jag hittade ett foto och en länk, men jag håller i alla fall med den bloggaren om att italienaren Gabriele Rigon tar fina foton!

http://www.gabrielerigon.it/ och http://www.rigonstories.com/index.htm

Ett av dem:

Förresten så skrev jag också till Gabriele och hörde om det var OK för honom att jag la upp en bild här, och det var det.

Jag har skrivit en del om dåliga förhållanden, och undrat varför folk stannar kvar i dem så länge, trots att de mår dåligt. Men samtidigt har jag insett att man inte klarar av att "lämna" någon förrän man är mogen.

Man kan innerst inne veta om i flera år, att det enda raka är skilsmässa. Först hoppas man en tid, men man inser till slut att det är lönlöst. Men man orkar ändå inte genomföra det.

För man är inte mogen ännu.

Man vet, att om man skulle ta upp det, så skulle man inte orka fullfölja det. Partnern skulle säga "Det finns inga problem", eller "Allt ska bli bättre", eller skulle köra över en på något vis, ignorera - och själv skulle man inte ha argument och ork nog för att orka driva det vidare. Man har inte ältat det hela tillräckligt i sitt eget huvud, man har inte ältat det tillräckligt med någon kompis (eller på Internet). Man är inte mogen.

Man ser det om och om igen på diskussions-siter, folk som skriver och ber om råd, eller folk som berättar om hur dåligt de mår i sina bloggar. Man ser, att det bara är en tidsfråga - att personen bara måste mogna först. Att beslutet måste sätta sig. Man måste vänja sig vid tanken. Man måste ha tänkt på det, ältat det, tillräckligt mycket först.

Till slut är man mogen. Av ena eller andra anledningen. Och då finns ofta heller ingen återvändo. Det är därför man så ofta hör att: "H*n vill inte ens försöka lappa ihop det!", tror jag.

Internet!

Vilken grej det är! Mailinglistor, diskussions-siter, bloggar...

Vilka möjligheter som dykt upp i och med Internet! Inte bara möjligheten att ta fram information om vad-som-helst, utan även möjligheten att ventilera intressen eller problem, hitta likasinnade, få kompisar, vänner, till och med älskande! Rätt fantastiskt, alltihop, faktiskt!

Det är också lite fascinerande hur väl man kan lära känna någon bara genom att skriva till varandra. Det är ju inget nytt, egentligen - många har väl haft brev-vänner som de lärt känna väl även före Internet - men i alla fall. Och det är också kul att man kan bli så bra vänner fast man egentligen är väldigt olika varandra som personer. Och utan att man ens någonsin har träffats!

Och det är rätt fantastiskt hur man kan känna med folk, bara genom att läsa deras bloggar eller deras inlägg på ett diskussionsforum, eller en mailinglista. Man kan ju till och med bli kär!

Kär är jag inte alls i den person jag tänkte tillägna en låt på Youtube, men hon är en person som har funnits med i mitt huvud en tid, och som jag verkligen önskar allt gott i livet!

Låten är här.

När ett par skiljer sig/separerar, är det inte helt ovanligt att deras versioner av hur det hela gått till skiljer sig en aning, kanske ni har märkt?

Jag tänker denna gång på att personen A i ett förhållande ofta anser sig länge ha försökt få sin partner, B, att inse att allt inte funkat som det borde. B har dock bara svarat att det inte finns några problem. Efter tillräckligt många försök, tröttnar A, och ger upp.

Åren går. A känner sig ledsen och ignorerad, medan B fortfarande tycker allt är okej.

Till slut kommer A fram till det tunga beslutet att en skilsmässa är den enda lösningen. Och se då vaknar B till, och klämmer fram med: "Men jag hade ingen aning!", "Nu ska allt bli så bra!", "Jag ska bättra mig!".

Men, se - det är för sent! För A har redan tröttnat, har redan gått igenom hela processen - i åratal oftast - och säger som det är: "Nej, jag orkar inte! Det kommer aldrig att gå! Jag vill inte försöka!".

Då går B till sin närmaste kompis och säger: "Jag fattar ingenting! Plötsligt, från ingenstans, vill A skiljas - utan att ens vilja försöka att lappa ihop allting!". Och det låter ju inte så roligt när man hör det.

Men om man i stället hör A:s version, så låter det ju ungefär som: "Jag har pratat och pratat, försökt och försökt, tjatat och tjatat, men B har bara vägrat lyssna! Jag har gråtit, jag har föreslagit familjeterapi, hotat med skilsmässa - men B har bara svarat att det inte finns några problem!".

Intressant detta... Antingen har B helt enkelt inte varit mer intresserad av A än att B med berått mod bara skitit i att A försökt ta upp problemen, eller också (oftare kanske) hävdar B att han/hon helt enkelt inte förstått att A ansett att det fanns problem.

Okej, om B inte förstått. Det kan ju så vara. Men då är ju det själva problemet! Paret fungerar så dåligt ihop, att B inte ens har förstått att A mått skit i åratal! Detta är ju problem nog i sig, ett stort och allvarligt problem!

Men B inser inte ens nu, att detta är ett problem! Att B känner sin partner så dåligt, har intresserat sig så lite för sin partner, att B inte förstått bättre! Och B hävdar ändå att han/hon älskar A.

Jaha. "Älskar". Jaså.

Hur kan man bli så blind?

Ytterligare en sak jag förvånas över (jag borde väl sluta förvånas någon gång, och bara inse fakta, men det är svårt ;-), det är alla män som uppenbarligen är gifta för att slippa laga mat och städa. Visst, det skulle väl kunna vara skönt att slippa, och man kanske till och med skulle kunna få sex någon gång ibland, med lite tur - men, nej, inte är det något för mig.

Måhända är jag en romantiker, men jag tänker på äktenskapet (eller på vilken variant av seriösa förhållanden som helst) som att man faktiskt älskar varandra. Att man respekterar varandra, bryr sig om varandra. Att man vill att ens älskade ska må bra - att det faktiskt är något av det viktigaste i ens liv!

Men så verkar det finnas väldigt många som inte alls tänker. De kommer hem från jobbet och sätter sig vid TV:n och skäller ut frugan för att inte maten är klar, och för att det inte är städat hemma. Och detta oavsett om frun också jobbar heltid, eller om hon sköter om ett gäng småbarn hemma. Sen när de ätit, sätter mannen sig vid TV:n igen, utan att lyfta ett finger för att göra något i köket. Tvätt - glöm det! Han vet på sin höjd var tvättmaskinen står, men inte hur den fungerar. Byta blöjor, nej, det är äckligt, och om barnen behöver skötas eller tröstas på natten, får väl för fan frugan göra det, för själva ska de ju jobba! Likaså får väl hon sköta all inhandling av mat och kläder, för det kan ju inte han veta något om.

Hur står kvinnorna i dessa förhållanden ut?

Jag vet, att i tidigare generationer (jag behöver bara titta på mina egna föräldrar) så är det sådär det i stort sett har fungerat. Men nuförtiden? De som är mellan 20 och 50 år, kanske? 

Det jag undrar, det är om de män som uppträder såhär (och, i den mån de finns, motsvarande kvinnor) någonsin varit riktigt kära. Om de någonsin haft känslan av att det kan finnas en annan än de själva som är viktig. Till och med viktigare än de själva.

Men vad vet jag - alla kanske inte ens kan känna så. Det kanske saknas en del substanser i deras kroppar, eller också är de uppväxta/uppfostrade på ett sätt som gör att det för dem är totalt ovidkommande hur partnern mår.

Ja, inte vet jag. Men jag vet att jag inte skulle vilja ha ett sånt liv i alla fall! Jag vill älska, och jag vill vara älskad. Vill respektera, och vara respekterad. Vill vara tillsammans med en jämlike - inte med en hushållerska!

Jag läste en sak i en blogg idag, en sak som fick mig att tänka på det som detta inlägg handlar om. Att det är så vanligt med folk - kanske mest män - som påstår att de älskar sin partner, men som inte alls beter sig som om de gör det!

Jag älskar dig - men jag struntar i dina åsikter!

Jag älskar dig - men jag struntar i dina tankar!

Jag älskar dig - men jag struntar i om du är lycklig eller olycklig!

Hur vanligt är det egentligen, att två personer blir ihop, köper hus, skaffar barn, gifter sig - utan att de egentligen från början varit så där himla speciellt kära i varandra? Utan att de egentligen har funkat sådär värst bra ihop?

Jag tror dessvärre det är rätt vanligt. Och visst, det är ju inte så enkelt att veta hur bra det kan vara, hur många man ska vara ihop med, "prova", innan man ska vara "nöjd".

Jag tror att det händer rätt ofta att folk efter en skilsmässa träffar någon ny, och plötsligt kommer till insikt om att man egentligen aldrig varit riktigt kär i sin tidigare make/maka - fast man trott det! Att de känslor man haft, bara är blaha-blaha jämfört med hur man känner nu.

Oerhört sorgligt - men samtidigt jättesvårt att göra något åt!

Å andra sidan hör man ju också mycket av åsikten att "Han/hon blir aldrig nöjd!", att "Ingen duger åt honom/henne!".

Nähe - men det kanske är just de, som faktiskt känner efter ordentligt innan, som gör mest rätt? De som inte skaffar barn med någon de inte älskar fullt ut?