Då och då ser man på diskussionssidor om skilsmässor, när en person har börjat fundera på om inte skilsmässa är det enda rätta, att denna person då tänker i banorna att han/hon inte kan såra sin partner så mycket, som en skilsmässa skulle innebära.

Men, alltså - om det nu gått så långt att alla känslor är borta. Det har fått så långt att man inte längre vill vara gift/tillsammans med sin partner, man vill inte ha sex med honom/henne, man vill inte spendera semestrar ihop, helst inte ens prata med honom/henne. Om det gått så långt, är man då "snäll" som stannar kvar i förhållandet? Är det det mest schyssta, det bästa, det rätta, att göra?

Är "att stanna" det det bästa för partnern? Gynnas partnern av att ha ett  förhållande med en som inte längre tycker om en, som inte tänder på en, som inte intresserar sig för en, som inte ens vill prata med en - eller vara på semester med en?

Skulle det inte vara att verkligen såra partnern, om denne senare, efter flera år, får veta att maken/makan spelat teater, lidit, fejkat? Att få veta att man levt i en lögn i åratal?

Är det inte i stället mer schysst att avsluta förhållandet, att faktiskt ge partnern en ärlig chans att träffa någon som vill vara med denne, som är intresserad, vill ha sex, vill vara på semester tillsammans?

Jag förstår att de flesta inte tycker så just då, när deras partner talar om att den vill skiljas. Men jag tycker det.

Jag har själv varit gift, och min exfru "ledsnade" på mig. När jag tog upp det, sa hon att vi skulle ge det ett halvår, att hon skulle "försöka komma tillbaka". Men efter några månader sa hon: "Det är ingen idé - det är bara elakt att hålla på så här!". Och jag höll, och håller, med.

Många gånger har jag hört folk hävda att just deras förhållande är bättre än andras, för att de minsann inte träffades ute på krogen eller på en fest, utan de träffades på biblioteket eller på ett museum, eller vad det nu kan vara. Dessa personer menar med detta, att just var de träffades, har - och kommer ha - inverkan på hur bra deras förhållande är/kommer vara. Att var de träffades har en inverkan på hur fint deras förhållande är, hur mycket värt deras förhållande är.

Numera känns det som att det är Internet som är det dåliga stället att träffa någon på, enligt många. Att om några har träffats via Internet, då är förhållandet inte lika fint, inte lika mycket värt, som det annars skulle ha varit.

Vilket nys!

Ja, okej - om personerna som tycker såhär vet med sig att de själva har så dåligt omdöme att de antingen är aspackade och blir ihop med vilken idiot som helst på krogen, eller blir lurade av någons fagra snack på Internet, så må väl resonemanget gälla för dem, kanske.

Men för oss andra spelar det faktiskt ingen som helst roll var vi träffar vår stora kärlek. För oss är det personen som är det enda viktiga - inte hur man träffades!

Efter en separation, tror jag det är viktigt att man tillåter sig att sörja. Det spelar ingen roll ifall det är man själv som varit den drivande parten, den som "ville skiljas", eller inte. Man måste inse att det är tillåtet att sörja.

Sörja att det inte blev som man trott, sörja att ens drömmar inte uppfylldes, sörja att man känner sig lurad eller bedragen. Och då menar jag inte bedragen bara i formen att ens äkta hälft varit sexuellt otrogen, för jag anser att det kan vara nog så illa med andra saker också. Om ens partner skiter i ens åsikter, behandlar en som skit - då är det också att bli lurad, bedragen. För det var inte det man trodde skulle ske, när man blev ihop, eller gifte sig.

Men jag tror att många känner att de inte borde "få" sörja. Jag tror att många blandar ihop "att sörja" med "att ångra sig". För det är två vitt skilda saker! Att sörja att det inte blev som man trott, att ens barn inte längre har en hel familj, är något helt annat än att säga att man ångrar sig, att man ångrar skilsmässan.

Men jag tror att många inte inser att det är två olika saker. Och om man inte inser det, då tillåter man sig heller inte att sörja. Och det tror jag är dumt.

Jag har skrivit en del om dåliga förhållanden, och undrat varför folk stannar kvar i dem så länge, trots att de mår dåligt. Men samtidigt har jag insett att man inte klarar av att "lämna" någon förrän man är mogen.

Man kan innerst inne veta om i flera år, att det enda raka är skilsmässa. Först hoppas man en tid, men man inser till slut att det är lönlöst. Men man orkar ändå inte genomföra det.

För man är inte mogen ännu.

Man vet, att om man skulle ta upp det, så skulle man inte orka fullfölja det. Partnern skulle säga "Det finns inga problem", eller "Allt ska bli bättre", eller skulle köra över en på något vis, ignorera - och själv skulle man inte ha argument och ork nog för att orka driva det vidare. Man har inte ältat det hela tillräckligt i sitt eget huvud, man har inte ältat det tillräckligt med någon kompis (eller på Internet). Man är inte mogen.

Man ser det om och om igen på diskussions-siter, folk som skriver och ber om råd, eller folk som berättar om hur dåligt de mår i sina bloggar. Man ser, att det bara är en tidsfråga - att personen bara måste mogna först. Att beslutet måste sätta sig. Man måste vänja sig vid tanken. Man måste ha tänkt på det, ältat det, tillräckligt mycket först.

Till slut är man mogen. Av ena eller andra anledningen. Och då finns ofta heller ingen återvändo. Det är därför man så ofta hör att: "H*n vill inte ens försöka lappa ihop det!", tror jag.

När ett par skiljer sig/separerar, är det inte helt ovanligt att deras versioner av hur det hela gått till skiljer sig en aning, kanske ni har märkt?

Jag tänker denna gång på att personen A i ett förhållande ofta anser sig länge ha försökt få sin partner, B, att inse att allt inte funkat som det borde. B har dock bara svarat att det inte finns några problem. Efter tillräckligt många försök, tröttnar A, och ger upp.

Åren går. A känner sig ledsen och ignorerad, medan B fortfarande tycker allt är okej.

Till slut kommer A fram till det tunga beslutet att en skilsmässa är den enda lösningen. Och se då vaknar B till, och klämmer fram med: "Men jag hade ingen aning!", "Nu ska allt bli så bra!", "Jag ska bättra mig!".

Men, se - det är för sent! För A har redan tröttnat, har redan gått igenom hela processen - i åratal oftast - och säger som det är: "Nej, jag orkar inte! Det kommer aldrig att gå! Jag vill inte försöka!".

Då går B till sin närmaste kompis och säger: "Jag fattar ingenting! Plötsligt, från ingenstans, vill A skiljas - utan att ens vilja försöka att lappa ihop allting!". Och det låter ju inte så roligt när man hör det.

Men om man i stället hör A:s version, så låter det ju ungefär som: "Jag har pratat och pratat, försökt och försökt, tjatat och tjatat, men B har bara vägrat lyssna! Jag har gråtit, jag har föreslagit familjeterapi, hotat med skilsmässa - men B har bara svarat att det inte finns några problem!".

Intressant detta... Antingen har B helt enkelt inte varit mer intresserad av A än att B med berått mod bara skitit i att A försökt ta upp problemen, eller också (oftare kanske) hävdar B att han/hon helt enkelt inte förstått att A ansett att det fanns problem.

Okej, om B inte förstått. Det kan ju så vara. Men då är ju det själva problemet! Paret fungerar så dåligt ihop, att B inte ens har förstått att A mått skit i åratal! Detta är ju problem nog i sig, ett stort och allvarligt problem!

Men B inser inte ens nu, att detta är ett problem! Att B känner sin partner så dåligt, har intresserat sig så lite för sin partner, att B inte förstått bättre! Och B hävdar ändå att han/hon älskar A.

Jaha. "Älskar". Jaså.

Hur kan man bli så blind?

Ytterligare en sak jag förvånas över (jag borde väl sluta förvånas någon gång, och bara inse fakta, men det är svårt ;-), det är alla män som uppenbarligen är gifta för att slippa laga mat och städa. Visst, det skulle väl kunna vara skönt att slippa, och man kanske till och med skulle kunna få sex någon gång ibland, med lite tur - men, nej, inte är det något för mig.

Måhända är jag en romantiker, men jag tänker på äktenskapet (eller på vilken variant av seriösa förhållanden som helst) som att man faktiskt älskar varandra. Att man respekterar varandra, bryr sig om varandra. Att man vill att ens älskade ska må bra - att det faktiskt är något av det viktigaste i ens liv!

Men så verkar det finnas väldigt många som inte alls tänker. De kommer hem från jobbet och sätter sig vid TV:n och skäller ut frugan för att inte maten är klar, och för att det inte är städat hemma. Och detta oavsett om frun också jobbar heltid, eller om hon sköter om ett gäng småbarn hemma. Sen när de ätit, sätter mannen sig vid TV:n igen, utan att lyfta ett finger för att göra något i köket. Tvätt - glöm det! Han vet på sin höjd var tvättmaskinen står, men inte hur den fungerar. Byta blöjor, nej, det är äckligt, och om barnen behöver skötas eller tröstas på natten, får väl för fan frugan göra det, för själva ska de ju jobba! Likaså får väl hon sköta all inhandling av mat och kläder, för det kan ju inte han veta något om.

Hur står kvinnorna i dessa förhållanden ut?

Jag vet, att i tidigare generationer (jag behöver bara titta på mina egna föräldrar) så är det sådär det i stort sett har fungerat. Men nuförtiden? De som är mellan 20 och 50 år, kanske? 

Det jag undrar, det är om de män som uppträder såhär (och, i den mån de finns, motsvarande kvinnor) någonsin varit riktigt kära. Om de någonsin haft känslan av att det kan finnas en annan än de själva som är viktig. Till och med viktigare än de själva.

Men vad vet jag - alla kanske inte ens kan känna så. Det kanske saknas en del substanser i deras kroppar, eller också är de uppväxta/uppfostrade på ett sätt som gör att det för dem är totalt ovidkommande hur partnern mår.

Ja, inte vet jag. Men jag vet att jag inte skulle vilja ha ett sånt liv i alla fall! Jag vill älska, och jag vill vara älskad. Vill respektera, och vara respekterad. Vill vara tillsammans med en jämlike - inte med en hushållerska!

Jag läste en sak i en blogg idag, en sak som fick mig att tänka på det som detta inlägg handlar om. Att det är så vanligt med folk - kanske mest män - som påstår att de älskar sin partner, men som inte alls beter sig som om de gör det!

Jag älskar dig - men jag struntar i dina åsikter!

Jag älskar dig - men jag struntar i dina tankar!

Jag älskar dig - men jag struntar i om du är lycklig eller olycklig!

Hur vanligt är det egentligen, att två personer blir ihop, köper hus, skaffar barn, gifter sig - utan att de egentligen från början varit så där himla speciellt kära i varandra? Utan att de egentligen har funkat sådär värst bra ihop?

Jag tror dessvärre det är rätt vanligt. Och visst, det är ju inte så enkelt att veta hur bra det kan vara, hur många man ska vara ihop med, "prova", innan man ska vara "nöjd".

Jag tror att det händer rätt ofta att folk efter en skilsmässa träffar någon ny, och plötsligt kommer till insikt om att man egentligen aldrig varit riktigt kär i sin tidigare make/maka - fast man trott det! Att de känslor man haft, bara är blaha-blaha jämfört med hur man känner nu.

Oerhört sorgligt - men samtidigt jättesvårt att göra något åt!

Å andra sidan hör man ju också mycket av åsikten att "Han/hon blir aldrig nöjd!", att "Ingen duger åt honom/henne!".

Nähe - men det kanske är just de, som faktiskt känner efter ordentligt innan, som gör mest rätt? De som inte skaffar barn med någon de inte älskar fullt ut?

Jag har sett flera exempel på det. Exempel på att en part i ett förhållande mått dåligt i sitt förhållande under rätt många år, eller åtminstone haft det duktigt tråkigt på olika sätt, men samtidigt inte släpper fram tanken ordentligt. Exempel på föräldrar till densamme, som också i åratal sett att deras barn inte varit glad, och som - liksom deras barn - tassat på tå och anpassat sig, för att inte deras barns partner ska bli arg.

Förträngning.
"Nämen, så illa är det inte!", tänker personen ifråga själv.
"Nämen, så illa är det nog inte!", tänker släkt och vänner.

Det är väl någon sorts självbevarelsedrift, gissningsvis. Hjärnans metod för att man alls ska härda ut. Man vill inte se sanningen i vitögat, för då måste man ju göra något åt det. Personen i förhållandet har inte ork - ännu - att ta itu med det, och släkt och vänner vill inte lägga sig i. Alla hoppas på att det ska bli bättre.

Men, om man tänker på det i förlängningen, så är man ju - om man exempelvis ser sitt barn må dåligt i sitt förhållande utan att göra något åt det - lite medskyldig till vad som händer. Ta t.ex. lite mer extrema fall, där man nog ser att en partner har en kort stubin, och har lätt för att bli arg. Jag gissar att det finns ett och annat fall där föräldrar eller vänner i efterhand förbannar sig själva för att de inte tog upp saken, innan mannen slog kvinnan gul och blå!

Svåra saker, detta! Balansgången mellan att lägga sig i och att hjälpa, typ.

Något som förvånar mig oerhört, det är när man ser någon berätta på t.ex. ett diskussionsforum att de bor ihop med någon, eller till och med är gifta, men ändå har skilda ekonomier!

Det brukar då oftast vara som så att mannen i förhållandet har ett välbetalt jobb, och kvinnan har ett lågbetalt. Och när "kvinnans pengar" har gått åt till mat och kläder till henne och barnen, så har mannen en massa pengar kvar, och åker på dyra semestrar med polarna i stället - och lämnar fru och barn hemma!

Och det som förvånar mig allra mest i detta, det är att kvinnan i förhållandet ändå tror att mannen älskar henne!

Om man har läst det jag hittills skrivit i denna blogg, kanske man får uppfattningen att jag förordar skilsmässa före allt annat. Men så är det verkligen inte! Jag tror absolut att det bästa för alla är att man kan hitta tillbaks till den kärlek och respekt som förhoppningsvis funnits tidigare i förhållandet, och att man fortsätter leva sitt liv tillsammans! Och jag tror absolut att t.ex. familjerådgivning kan vara ett bra sätt för många att komma vidare, att lösa upp låsta knutar i förhållandet.

Men, jag tror samtidigt att alldeles för många stannar kvar i dåliga förhållanden. Att alldeles för många mår dåligt i sina förhållanden, år ut och år in. Och att alldeles för många barn mår dåligt av att deras föräldrar mår dåligt!

Man hör ofta att folk säger att de stannar kvar i dåliga förhållanden "för barnens skull". Och om någon berättar för släkt eller vänner att man ska skiljas, kommer kommentaren som ett brev på posten: "Men tänk på barnen!". Man utgår från att det bästa för barnen är att man fortsätter vara ett par, oavsett hur man mår i förhållandet. Jag förstår absolut tanken, jag har själv tänkt så, och har nära vänner som har tänkt likadant.

Men - vad är egentligen bäst för barnen?

Tja, två glada, lyckliga, kära föräldrar, som bor ihop är väl gissningsvis bäst. Det smittar av sig på stämningen hemma, barnen lever i ett harmoniskt, kärleksfullt hem, man orkar göra roliga saker tillsammans med barnen.

Men, om nu föräldrarna inte är glada och lyckliga? Utan i stället frustrerade och arga? Hur bra är det för barnen? Man tror nog ofta att barnen inte vet, och så kan det säkert ibland vara. Men även om de inte vet, så kanske de märker något - eller åtminstone upplever konsekvenserna?

·        Stämningen hemma är tryckt, det finns ingen riktig glädje. Föräldrarna tycker i förlängningen inte det är kul att göra saker ihop med hela familjen, för att det oftast blir strul på olika sätt.

·        Barnen kanske får lyssna på tjafs eller gräl, kanske hör det när de ligger för att somna, eller hela dagarna. Och barn som inte förstår orsaken till saker och ting hittar ju ofta på sina egna svar. Så om de hör föräldrarna gräla om t.ex. barnuppfostran, blir deras tankar ofta i stil med: "Det är mitt fel att pappa och mamma är osams!".

·        Barnen får inte se hur ett normalt kärleksfullt förhållande ser ut. I stället ser de kanske en mamma och en pappa som aldrig rör varandra, aldrig kramas, aldrig kysser varandra. Eller också ser de den ena föräldern försöka närma sig den andra, som drar sig undan.

·        I frustrationen som finns hos föräldrarna, brister tålamodet, och föräldrarna skäller på barnen - när det egentligen är partnern de borde skälla på! Och alla vet, att om man är irriterad och frustrerad, så är det inte lätt att veta när det brister! Det kan vara för vilken skitsak som helst, så att det blir helt omöjligt för barnen att förstå vad de gjorde för hemskt som de blev så utskällda för.

Nej, någonstans går naturligtvis gränsen där det faktiskt är bättre för barnen att man skiljs! Och jag tror att man når den gränsen betydligt tidigare än många tror. Och då kommer man faktiskt fram till att man skiljer sig för barnens skull!

Ofta vid skilsmässor/separationer, verkar det som om de inblandade parterna, plus släkt och vänner, tänker en hel del i termer som vem som har mest skuld till skilsmässan. Vems fel det är att det blir skilsmässa, vem det är som vill skiljas, osv. Likaså resoneras det ofta i termer som: "Det är ju jag som vill skiljas, alltså är det jag som måste flytta!".

Men - sådär enkelt är det ju inte!

Ta t.ex. scenariot att mannen i ett äktenskap alltid behandlat kvinnan som skit. Kvinnan härdar ut, tänker "Alla har det nog såhär!", men får till slut nog, och säger att hon vill skiljas. Okej, det är hon som vill skiljas. Men är det hennes fel? Är det per automatik hon som t.ex. ska flytta från huset och barn tills saker och ting ordnat sig? Knappast!

Det går oftast inte att resonera i de där termerna, om vem som "vill" skiljas, vem som bär skulden. Sannolikt har båda parter i paren i de allra flesta äktenskap gått in i äktenskapet med avsikten att det ska fungera. Sedan visar det sig att det inte fungerar - efter några eller många år. Det måste inte vara någons fel överhuvudtaget. Det "bara blir"! Det är kombinationen av personer som inte fungerar (även om det självklart finns undantag).

Tänk vad många skilsmässor som skulle må bra av ifall den part som "blir lämnad" kunde inse att han/hon förmodligen varit en del i det hela, att all skuld inte ligger på partnern. Att den "som lämnar" inte haft det som ett långsiktigt mål. Att den som lämnar egentligen är lika ledsen över att det gick som det gick, som den som blir lämnad!

Skillnaden är nog oftast bara att den som bestämmer sig för skilsmässa har ett försprång i tid, har lagt mer tid på att fundera jämfört med partnern, har en del av sitt sorgearbete över det dåliga förhållandet bakom sig.

Bäst för alla parter vore nog om man kunde resonera utan utpekande av skuld, i termer som:

• Vi passar inte ihop.
• Vi fungerar inte ihop.
• Vi förstår inte varandra.
• Vi gör inte varandra lyckliga.

Det enda man med säkerhet vet i fråga om andra pars relationer och skilsmässor, det är att man inte vet allt om dem.