Jag har skrivit en del om dåliga förhållanden, och undrat varför folk stannar kvar i dem så länge, trots att de mår dåligt. Men samtidigt har jag insett att man inte klarar av att "lämna" någon förrän man är mogen.

Man kan innerst inne veta om i flera år, att det enda raka är skilsmässa. Först hoppas man en tid, men man inser till slut att det är lönlöst. Men man orkar ändå inte genomföra det.

För man är inte mogen ännu.

Man vet, att om man skulle ta upp det, så skulle man inte orka fullfölja det. Partnern skulle säga "Det finns inga problem", eller "Allt ska bli bättre", eller skulle köra över en på något vis, ignorera - och själv skulle man inte ha argument och ork nog för att orka driva det vidare. Man har inte ältat det hela tillräckligt i sitt eget huvud, man har inte ältat det tillräckligt med någon kompis (eller på Internet). Man är inte mogen.

Man ser det om och om igen på diskussions-siter, folk som skriver och ber om råd, eller folk som berättar om hur dåligt de mår i sina bloggar. Man ser, att det bara är en tidsfråga - att personen bara måste mogna först. Att beslutet måste sätta sig. Man måste vänja sig vid tanken. Man måste ha tänkt på det, ältat det, tillräckligt mycket först.

Till slut är man mogen. Av ena eller andra anledningen. Och då finns ofta heller ingen återvändo. Det är därför man så ofta hör att: "H*n vill inte ens försöka lappa ihop det!", tror jag.