Efter en separation, tror jag det är viktigt att man tillåter sig att sörja. Det spelar ingen roll ifall det är man själv som varit den drivande parten, den som "ville skiljas", eller inte. Man måste inse att det är tillåtet att sörja.

Sörja att det inte blev som man trott, sörja att ens drömmar inte uppfylldes, sörja att man känner sig lurad eller bedragen. Och då menar jag inte bedragen bara i formen att ens äkta hälft varit sexuellt otrogen, för jag anser att det kan vara nog så illa med andra saker också. Om ens partner skiter i ens åsikter, behandlar en som skit - då är det också att bli lurad, bedragen. För det var inte det man trodde skulle ske, när man blev ihop, eller gifte sig.

Men jag tror att många känner att de inte borde "få" sörja. Jag tror att många blandar ihop "att sörja" med "att ångra sig". För det är två vitt skilda saker! Att sörja att det inte blev som man trott, att ens barn inte längre har en hel familj, är något helt annat än att säga att man ångrar sig, att man ångrar skilsmässan.

Men jag tror att många inte inser att det är två olika saker. Och om man inte inser det, då tillåter man sig heller inte att sörja. Och det tror jag är dumt.