« Förträngning | Hem | Säga en sak - visa... »
Hur vanligt är det?
Skrivet:  13 november kl. 17:48

Hur vanligt är det egentligen, att två personer blir ihop, köper hus, skaffar barn, gifter sig - utan att de egentligen från början varit så där himla speciellt kära i varandra? Utan att de egentligen har funkat sådär värst bra ihop?

 

Jag tror dessvärre det är rätt vanligt. Och visst, det är ju inte så enkelt att veta hur bra det kan vara, hur många man ska vara ihop med, "prova", innan man ska vara "nöjd".

 

Jag tror att det händer rätt ofta att folk efter en skilsmässa träffar någon ny, och plötsligt kommer till insikt om att man egentligen aldrig varit riktigt kär i sin tidigare make/maka - fast man trott det! Att de känslor man haft, bara är blaha-blaha jämfört med hur man känner nu.

 

Oerhört sorgligt - men samtidigt jättesvårt att göra något åt!

 

Å andra sidan hör man ju också mycket av åsikten att "Han/hon blir aldrig nöjd!", att "Ingen duger åt honom/henne!".

 

Nähe - men det kanske är just de, som faktiskt känner efter ordentligt innan, som gör mest rätt? De som inte skaffar barn med någon de inte älskar fullt ut?

 
Kategori:  Relationer |  Permalink  |  Kommentarer [5]
 
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/granit_berg/entry/hur_vanligt_%C3%A4r_det
Kommentarer:

Känner efter ordentligt? Vad gäller en abstrakt fråga som kärlek? Det var inte små krav det ;-) Att föröka sig är en drift. Inget konstigt med det, problemet är väl snarare när man upptä'cker att man inte trivs ihop glömmer bort att man alltid är förälder om än inte älskande.

Skrivet av maria65a den 13 november, 2006 kl. 17:58 #

Nej, det är förstås ett problem med att tänka rationellt när man är kär. Men jag tror nog inte det är helt fel att försöka. Och mitt inlägg handlade till och med om de fall där man egentligen inte ens varit speciellt kär, utan kanske bara blivit ett par för att man kommit bra överens, typ. Jag borde kanske skrivit "tänker efter", i stället för "känner efter".

Skrivet av Granit den 14 november, 2006 kl. 11:47 #

Jag och min "vän" har inte förstått vad det innebär att verkligen älska någon förrän vi möttes... Jag kan väl tillägga att vi båda är över 40...

Skrivet av jade den 14 november, 2006 kl. 16:22 #

Jag var inne på ungefär samma sak häromdagen. Ska man vänta till "den rätta" dyker upp eller ska man nöja sig med den man är just nöjd med? Vad gör man om man sitter med "nöjd med" och "den rätta" dyker upp? Stannar och står för sitt val eller lämnar och står för sina känslor? Själv lutar jag mot att vänta på "den rätta" även om den aldrig dyker upp...

Skrivet av LilJones den 14 november, 2006 kl. 16:23 #

Nä, det är ju jättesvårt, detta! För varje nytt förhållande man haft, har det väl (för min del, i alla fall), känts djupare och bättre än gången innan. Och någon gång "måste" man ju ge sig - om man inte för alltid skall vara ensam. Hur rätt måste det vara - det är ju frågan! Hur veta? Men jag tror ändå att det finns en hel del signaler man kan gå på. Typ att man känner efter om man egentligen är intresserad av partnerns tankar, om man blir lycklig av att höra av honom/henne, osv. Problemet är förstås att i början känns det ju alltid så... Ja, jag är i alla fall helt övertygad om att jag nu, denna gång, verkligen träffat den rätta! :-)

Skrivet av Granit den 14 november, 2006 kl. 16:32 #

Skriv en kommentar:

Namn:
E-post:
URL:

Din kommentar:

HTML Syntax: INTE tillåten