Då och då ser man på diskussionssidor om skilsmässor, när en person har börjat fundera på om inte skilsmässa är det enda rätta, att denna person då tänker i banorna att han/hon inte kan såra sin partner så mycket, som en skilsmässa skulle innebära.

Men, alltså - om det nu gått så långt att alla känslor är borta. Det har fått så långt att man inte längre vill vara gift/tillsammans med sin partner, man vill inte ha sex med honom/henne, man vill inte spendera semestrar ihop, helst inte ens prata med honom/henne. Om det gått så långt, är man då "snäll" som stannar kvar i förhållandet? Är det det mest schyssta, det bästa, det rätta, att göra?

Är "att stanna" det det bästa för partnern? Gynnas partnern av att ha ett  förhållande med en som inte längre tycker om en, som inte tänder på en, som inte intresserar sig för en, som inte ens vill prata med en - eller vara på semester med en?

Skulle det inte vara att verkligen såra partnern, om denne senare, efter flera år, får veta att maken/makan spelat teater, lidit, fejkat? Att få veta att man levt i en lögn i åratal?

Är det inte i stället mer schysst att avsluta förhållandet, att faktiskt ge partnern en ärlig chans att träffa någon som vill vara med denne, som är intresserad, vill ha sex, vill vara på semester tillsammans?

Jag förstår att de flesta inte tycker så just då, när deras partner talar om att den vill skiljas. Men jag tycker det.

Jag har själv varit gift, och min exfru "ledsnade" på mig. När jag tog upp det, sa hon att vi skulle ge det ett halvår, att hon skulle "försöka komma tillbaka". Men efter några månader sa hon: "Det är ingen idé - det är bara elakt att hålla på så här!". Och jag höll, och håller, med.