Jag var ute och cyklade idag. När jag nästan hade cyklat runt den vackert kluckande sjön kom regnet; ett ackompanjemang till blåsten. Där trampade jag för att komma vidare med vatten på glasögonen. Jag borde ha reagerat med furiös ilska och svarta ögon. Istället blev jag glad för motståndet.

Om dagarna sitter jag i min lägenhet. Jag läser och skriver arbetsansökningar, sen lagar jag mat och lyssnar på kulturradion, varefter det är dags att läsa lite till eller titta på teve. Ensam hela dagarna utom kanske i cyberrymden. Tick tack, klockan går. Hasse blir äldre och äldre och livet rinner bara ur händerna.

Det var på mitt senaste arbete jag fick höra att man måste ta vara på sitt liv och se till att det inte bara försvinner. Jag hörde det dagen efter att jag fått reda på att jag var uppsagd. Några veckor senare var jag alltså barnlös, trettifemårig singel utan fast inkomst. Mitt i livet utan meriter, anställning eller trygghet. Liv på ett gungfly.

Fast jag har ju tak över huvudet. Jag har en reserv i en utbildning som jag ännu inte har använt. Kanske var det en chans jag fick när det gamla jobbet försvann, en chans att bli nånting som jag vill vara. När ett rått regn i Växjö överfaller mig tänker jag så.

Jag sitter vid mitt skrivbord. Det står så att jag kan se köksbordet. Jag har bara skrivbordslampan och kökslampan tänd i lägenheten.

Ibland slänger jag en blick ut mot köket. Det ser hemtrevligt ut. Köket ligger utanför mig och jag känner att jag inte har tillträde till hemtrevligheten. Jag hade lika gärna kunnat vara död.

Ofta står jag och betraktar. Jag ser kära par på stan som verkar spela teater när de kysser varandra och ler. Jag kan inte tro att det finns känslor. I alla fall inte på det sättet.

Livet är sprängfyllt av det fina. Byggnader, höstlöv, sommarkvällar, berättelser, melodier. De reflekterar drömmar om närhet och harmoni. I deras skugga kan man låta sig föras i väg till en annan värld.

I den andra världen ska jag minnas allt det som glänste här.

Svensson: God kväll och välkomna till videokväll hos Svensson. Gäst i dagens avsnitt är Hasse, känd som mannen som ständigt har något som släpar efter. Hasse är 33 år gammal och söker arbete i informationssvängen. Skillnaden mellan informationssvängen och snö- eller byggsvängen är att den förstnämnda är omöjlig att få jobb i. Iallafall för trettitreåriga hassar.

Hasse: Mm

Svensson: Hur känns det att vara här?

Hasse: Bara bra. Jag har verkligen väntat på denhär inbjudan. Egentligen tycker jag att det är märkligt att jag inte har fått vara med i programmet tidigare.

Svensson: Jag kan upplysa dig om att vi tog hit dig för att fem andra tackade nej. Lite tacksamhet från din sida kunde passa sig.

Hasse: Aha, men nu är jag här. Och du är ju lika söt som vanligt.

(Någon, lite oklart vem,  grymtar).

Svensson: Du skulle ju ta med dig fem låtar som förändrat ditt liv. Alla fattar att musik inte har förändrat ditt liv, men för att inte missnöja producenterna får vi ta dina låtar ändå. Vilken är den första?

Hasse: Det mina ungdomsidoler Depeche Mode. Jag lyssnade intensivt på dem under mina sena tonår, men sen förändrades jag plötsligt och...

Svensson: Du behöver inte älta det där fler gånger. Alla vet allt om dina tonår eftersom du oupphörligen upprepar dina tråkiga historier. Presentera låten lite kort istället!

Hasse: Jag visste det inte då, men låtens titel skulle bli mitt tema för flera år framöver. Lyssna!

Svensson: Jaha, det var den låten det. Och ja, alla vet att du inte lyssnade på musik på flera år och att du hade en hängd hund i studentrummet och att fan och hans moster.

Hasse: Just det, jag skapade mig en identitet genom att...

Svensson: Tyst med dig, ta nästa låt istället!

Hasse: Fast jag vill bara säga att det var positivt för mig att...

Svensson: Men håll käften för fan! Alla vet vad du tänker säga. Alla har hört det femton gånger förut!

Hasse: Jaja då.

Svensson: Vilken sorts musik började du lyssna på när du startade upp musikintresset igen?

Hasse: Det vet jag inte om jag har någon lust att tala om för dig.

Svensson: Nähä, men det kan ju vara rätt skönt att du håller truten. Iallafall, någon gång kring det nya millenniets inträde plockade Hasse fram ljudspåren igen. Bland annat sånthär uppskattade han mycket.

Hasse: Jag tycker att den är vacker. Och att den har ett bra budskap.

Svensson: Jazzå, så det passar sig att lyssna på en låt om uteliggare? Men inget gör du för att hjälpa de hemlösa i samhället! Vad jag vet har du aldrig gett pengar till stadsmissionen eller så.

Hasse. Jag skänker pengar till endel andra organisationer.

Svensson: Aha, men det är inte om dem vi pratar nu.

Hasse: Näe, men man kan ju inte ge bort hur mycket pengar som helst, speciellt inte med min ekonomi.

Svensson: Jävla hycklare! Men vin går bra att dricka förstås!

Hasse: Nästa låt lärde mig att jag kunde lyssna på musik som inte var lugn och fin och samtidigt må bra. Faktum är att det var en häpnadsväckande upptäckt för mig.

Svensson: Ååh, lille Prettohasse har lärt sig saker av musik! Och han gjorde en häpnadsväckande upptäckt! Hahaha, snart kommer han väl dragandes med att man kan läsa böcker av andra skäl än att bli underhållen.

Hasse: Om du kan vara tyst ett par sekunder så lyssnar vi på låten.

Svensson: Hmm, vilken överkropp... den är ju så att man blir sugen...

Hasse: Ja, verkligen, han är en riktig köttbit han... men vänta nu, vi är faktiskt överens om något just i denna sekund...

Svensson: Det har du rätt i. Det betyder att vi måste hasta vidare till nästa spår!

Hasse: Ja, absolut!
Faktum är att jag lärde mig något av nästa låt också.

Svensson: Kallar du det som strax kommer för musik?

Hasse: Oh ja! Ibland, vissa dagar när flosklerna står en upp i halsen är det fantastiskt att få koppla bort allt som har med regelbundenhet och Mix Megapol att göra. Då går man hem och lägger sig nöjt på sängen att blunda. Och lyssnar! Här!

Svensson: Fy fan för dig! Det är tur att jag vet vilken den sista låten är. Det är nämligen skämslåten! Egentligen tycker jag att du borde skämmas för alla låtar som du tvingat oss att lyssna på ikväll, men denhär är verkligen något alldeles extra. Vi lyssnar först och sen ska jag korsförhöra dig, lille vän :P

Svensson: Har var ju elegant i hockeyfrilla och dubbelhaka, inte sant?

Hasse: Verkligen.

Svensson: Du brukar ju gå runt och sjunga denhär låten?

Hasse: Jaa, jag tycker att den är vedervärdig, men...

Svensson: Men?

Hasse: Jo, jag gillar den på något sätt också. När låten börjar hånskrattar jag alltid, men sen när hon står i fönstret sista morgonen så faller en tår inom mig...

Svensson: Hahahaha! Går du på sån sentimental skit?

Hasse: Mm

Svensson: Jag trodde verkligen att du hade förändrat dig sen du var 17 och gick på Rocktåget och diggade stenhårt till Ledin, Strömstedt och Lena PH, men du är ju fanimej lika pinsam nu som då!

Hasse: Men lite annorlunda är jag väl ändå? Neubauten är väl inte riktigt som Ledin eller?

Svensson: Försök du bara, nu vet jag var jag har dig! Nu vet iallafall jag vad du gör här!

Hasse: Du menar att jag kan sluta ställa mig den frågan nu?

Svensson: Ja, exakt det menar jag. Det du gör är att du är pinsam, om än med vissa dimridåer utlagda framför.

Hasse: Jaja, du vinner. Jag slutar.

Svensson: Utmärkt! Det var ju bra att något gott kom ur kvällens program!

Tack för att ni har varit med oss och på återseende i nästa Videokväll med Svensson!

jag vill inte. dagarna är så tråkiga och natten är så tyst och vacker

jag undrar om dendär björnen som siktades i höjd med Mullsjö verkligen existerade

jag har också hört att jesus ibland syns i högst ordinära buskage, iallafall när kristna tittar in bland kvistarna. när kommunister tittar på samma buske är det che guevara de ser

jaja

inte ska man dricka vin en vardagskväll

och inte fan ska man blogga en vardagskväll

År 2001 fick jag som alldeles grön och oerfaren jobb på ett ålderdomshem. I början fattade jag inte riktigt vad mina kollegor höll på med; de pratade konstigt, och på en uppenbarligen given signal som jag inte uppfattade gick de ut på balkongen för att röka. Jag visste inte vart de tog vägen, trodde att de jobbade och att jag försummade mitt arbete när jag stod att glo rakt ut i luften.

Naturligtvis bottnade osäkerheten i att jag inte hade kommit in i jobbet. Jag tyckte dock att jag borde begripa allt första dagen (eller i alla fall efter max tre dagar), varför jag gick ner mig i funderingar i hur det kunde komma sig att jag var så dum i huvudet. Jag tänkte att det var en konspiration riktad mot mig och att chefen samt de som jobbade på avdelningen var ondskefulla varelser som bara ville utnyttja mig och min goda vilja. Jag önskade formulera mina tankar i bilder varför jag på min kammare skrev ner något som var tänkt som ett manus till en kortfilm. Detta potentiella mästerverk fick heta Den dresserade apan. Historien gick ut på att en ung kille kom grön och oerfaren att börja jobba på ett ålderdomshem. Han förstod inte riktigt vad de anställda sa till honom och inte heller att de gick ut på rökpauser stup i kvarten. Men i alla fall försökte han jobba på så gott det gick och blev till att börja med också populär. De övriga anställda tyckte dock att han betedde sig lite konstigt och att han gjorde många arbetsuppgifter bakvänt. Detta eftersom han inte riktigt följde deras instruktioner (som han ju inte till fullo förstod). I all välmening förklarades det för den nyanställde att han måste förändra sitt beteende för att han skulle få vara kvar, men ju mer han försökte desto mer fel blev det. Under filmens gång förvandlas huvudpersonen, först omärkligt men efterhand och ju mer till lags han försöker vara, rent fysiskt till en apa. Tillsist har förändringen gått så långt att en tvättäkta apa i huvudpersonens kläder springer runt på avdelningen. Personalen står inte ut med det utan tar saken i egna händer, slänger ut apan från andra våningen varpå stackaren bryter nacken och dör.

Adekvat kost?

Minnet av denna lilla historia kom för mig häromveckan när jag för första gången på tre år började jobba på ett ålderdomshem. De senaste åren har jag sommarjobbat i hemtjänsten, och även om det påminner om jobbet på ett äldreboende är det inte samma sak. De boende är (självklart) äldre och sjukare inne på avdelningarna och därför betydligt mer hjälpbehövande. När jag nu snabbt ville in i rutinerna på det nya jobbet kom jag på mig själv med att tänka att jag är dum i huvudet för att jag inte fattade allt direkt. Men jag är visst inte samma person som för sex år sedan: jag slog bort tankarna som tramserier omgående och förvandlade mig inte till en apa i tankarna. Istället formade jag om betydelsen i mitt kortfilmsmanus och lät apan vara min prestationsångest. Det är på tiden att den apan dör, och åtminstone som vårdbiträde behöver jag inte frukta att den återuppstår.

Jag var på väg hem idag när jag plötsligt bara ville lägga mig ner i rännstenen att gråta. Jag vet att det är övergående, jag vet att många människor ibland känner samma sak och blir lika överväldigade som jag. Mina fattiga tankar malde dock på och jag tänkte på alla skratt som jag alltid längtar efter, som jag alltid försöker framkalla, som jag alltid vill delta i. Men där på väg hem visste jag vet inte varför jag skrattar, eller vem som skrattar med mig. Kanske jag bara blåser mig själv med ironier som blivit så naturliga att jag inte begriper att det jag säger är på riktigt. Jag vet att jag vill att ord ska betyda det de verkar betyda, men jag vet också att jag stundom inte menar ett ord på en hel dag. Jag märker bara att omgivningen tycks skratta och att jag har roligt.

Jag drabbas av skenresonemangen igen och funderar på varför jag inte gör något annat än det jag gör. Det är som en reflex och det gör att jag återkallar mig själv och det gör min tillvaro alldeles grå. Kanske är det samma mekanism som när dödsångesten kommer krypande i stillheten efter en lång tid av stort engagemang, när jag i vargtimmen flyger ur sängen med dödsångesten utsprungen genom bröstet, och när den i full blom utan nåd eller urskillning meddelar ett faktum jag aldrig kan rubba, oavsett vilka ironier, oavsett vilka tankeexperiment, oavsett vilka människor som väntar runt hörnet.

Där på gatan på väg hem kände jag det som att jag blev klämd i ett kugghjul. Och himlens skrattparoxysmer slog mot ansiktet.

Packningen fortgår. Det är kanske inte bra att ha min attityd till sånthär; den säger att allt kommer ordna sig även om jag inte anstränger mig. Det är i mångt och mycket min attityd till livet i stort också, vilket inte är bra det heller. Speciellt inte som stunder av klarhet ibland infinner sig och påminner mig om att allt vore bra om jag inte trodde att allt skulle bli bra automatiskt.

Tomhet är fascinerande. Nu menar jag inte den ultimata tomheten (döden), utan en mer mjuk tomhet som man kan gosa med framför höstbrasan. En att koppla bort sig själv med. Kanske skulle jag gå meditationskurs och lära mig att rabbla mantra. Det vore en frihet att verkligen släppa sig själv utan att vara sjuk.

Jag brukar tycka att det är rätt skönt att tänka tillbaka på en magsjuka när den just är över. Äntligen kan man ägna sig åt sig själv igen, istället för att bara tänka på sin kropp. Men själva sjukdomsfasen blir på sätt och vis till en förlorad guldålder och en reningsprocess där existentiellt bråte, skam och skuld kunde lämnas åt sidan för en stund.  

Det är verkligen ett risktagande att skriva sånthär. Nästa gång jag blir sjuk kommer vissa bekanta hånle och skicka små sms där de skriver att jag ska tillvarata min kvalitetstid med mig själv på bästa sätt.  Andra bekanta kanske blir förbannade och erinrar sig hur de led när de hade vinterkräk 1997. Och dessutom kanske de känner till att unge Hasse inte nånsin har lidit av vinterkräk utan bara av förhållandevis lindriga regelbundna uppkastningar. Han är alltså bara en bluff som minsann borde åka på en riktig magsjuka nångång.

Ikväll skulle jag kunna följa med några arbetskamrater och smörja kråset på krogen. Kanske gör jag det, eller också stannar jag hemma och slukar glass, tvättar tvättställ och förbereder mig för sommarens tre sista ordinarie arbetsdagar. På lördag går flyttbilen och efter det följer... ja du.

Vissa i min vänkrets föredrar ordning och förutsägbarhet. Speciellt nästa lördag. Därför packar jag saker i mina lådor och staplar dessa ovanpå varandra. Jag får medge att det blir vackert: som ett bibliotek med uppradade böcker.

Kanske också jag vill ha ordning. Någon gång ibland i alla fall.

(Det är uttalanden av den typen som stundom gör mig så in i Norden jobbig att umgås med: jag påstår saker som jag egentligen inte menar. Sen hånar jag gärna ljudligt den som säger emot ).

Nu försökte jag skriva något förolämpande om fantasylitteratur, men jag fick inte till det. Den som ska förolämpa bör helst vara kvick och vitter, men det redde jag inte ut denhär gången (heller). Heter dendär typen i SoR Aragon eller Aragorn, eller något helt annat? Oavsett vilket är det inte den figuren som avses i rubriken ovan. Lite surrealism till eftermiddagskaffet är dock alltid avkopplande.

Böckerna och filmerna, av vilka jag endast läst/sett några stycken. Kan någon ge mig argument för huruvida en bokhylla ska innehålla en stor mängd olästa böcker? Om den inte bör göra det, varför inte?

Innan jag vet svaret på ovanstående kommer jag fortsätta att släpa runt på papper i pärmar. Och tvinga mina vänner att hjälpa till ;)

ja, varför skulle jag göra dethär?

jag hade kunnat ha mitt liv i ordning. varför skulle jag åka till ett nytt universitet när det gick åt helvete på det första?

jag visste ju hur jag fungerar, men ändå trodde jag på en gudomlig intervention som skulle förändra mig. (jag klädde min gudstro i en språklig dräkt med uttryck som bildning, utbildning och beläsenhet. det är rörande att jag faktiskt trodde att det var det jag skulle uppnå, och att något skulle bli annorlunda när jag kom dit. jag kom inte dit, men det hade kvittat om jag hade uppnått det jag trodde att jag skulle uppnå)  jag har inte förandrats en millimeter (bara idioter tror på förändring. qed. jag tror på förändring)

jag ska elda. jag vill inte släpa på en massa symboler som inget betyder. böckerna ska brinna

Han sitter vid bordet och dricker kaffe, samt ögnar igenom några papper. Han ser sammanbiten ut och pustar ibland.

Hon kliver in i lägenheten, slår upp kaffe och sätter sig vid honom.

Han: Jag funderar på vad jag ska göra; har rekvirerat papper om skilsmässa, fastän det tar emot. Förvisso kunde det vara på tiden att gå isär, för förhållandet är inte som det engång var, men denna jävla sentimentalitet lägger sig i vägen för all rationalitet

Hon: Jag har fått nya uppgifter idag

Han: Jasså, om vaddå?

Hon: Ja, din makes chef stod i lunchmatsalen och pratade vitt och brett. Det verkar som att hans saga inom omsorgen snart är all

Han: Åh helvete! Jag har ju sagt åt honom att vara mer koncentrerad i sitt jobb, men det jag säger går in genom ena örat och ut genom det andra. Handlar dethär om vårdslöshet igen?

Hon: Näe... inte denhär gången. På chefen lät det som att din gubbe hade uppsåt

Han: Han är inte min gubbe längre! Vad för uppsåt?

Hon: Mord: försökte slå ihjäl en vårdtagare i duschen och påstod att det var en halkolycka. Sen försökte han sno en av jobbets bilar

Han: Han är ju för fan sjuk!

En garderobsdörr öppnas. Ut kliver jag, även känd som maken.

Vänd mot han:

Jag: Täpp till din feta trut tills du vet vad som ägt rum

Han: Du borde fanimej spärras in på livstid!

Jag: Du går alltid till exkrementer

Han: (hånskrattar) Du menar nog extremer

Jag: Nej, jag menar exakt vad jag säger

Han: Jasså

Jag: Ja

Hon: Vi kanske skulle gå vidare istället för att diskutera det här

Han: Ja, det vore nog bra

Hon: Varför ville du mörda karln?

Jag: Det var en olyckshändelse

Han: Visst

Jag: Ser det ut som att jag sitter i en poliscell? Ser jag ut som att har ett grått papper i min hand? Ring min chef och kolla! Vi har talat igenom saken och det är inga problem längre. Polisen är inte inkopplad. Jag jobbar som vanligt i morgon

Han: (reser sig upp och skriker) Ikväll är jag ute ur den här lägenheten för gott, fattar du det? Om du tror att det här förändrar något så har du så in i helvete fel. Det är möjligt att du inte är mördare trots allt, att du inte heller snodde någon bil, men det förändrar inget. Du är lika jävla sinnesslö för det! Jag tänker inte tillbringa en enda minut till med dig, hör du det?

Jag: Jag hör. Men vi får väl se

(Han kastar en lång förorättad blick innan han går igenom dörren med ett släm)

Hon: Något säger mig att det värsta mellan er är över nu

Jag: Jo. Han kommer krypande tillbaka i natt, ber om ursäkt och snyftar om förlåtelse

Hon: Ni är det mest förutsägbara par jag känner

Jag: Annars hade det inte blivit några barn gjorda. Men nu får du gå

(Hon lämnar lägenheten)

Trötta samt trötta på varandra, jag och bloggen. Vi delar dock fortfarande sovrum.

Fläkten - den surrar

Det är som att jag står under ett dovt brummande UFO som är på väg att landa. Jag försöker tänka på något annat, men surret ställer en allvarlig fråga. Jag blir svarslös

Fläkten - den surrar

Jag står i en sluttning med gräs och björkar i full blom. En flod rinner därnere och det är ett hus bredvid. Jag tänker att jag ska korsa floden på en flotte och gå in i huset, men det är en hund på flotten. Den skäller och hoppar. Hunden ser så hungrig och rädd ut och jag vill gärna hjälpa den. Jag tänker att jag kan mata den med morfintabletterna jag har i min ficka

Jag fånler

Det springer folk genom dalgången som skriker mitt namn och skrattar med mig. Vi går in i stugan. Det är märkligt tomt, men vi sätter oss att äta och läsa. Jag hör en gammal bekants röst. Han viskar mjukt att jag måste förstå att det inte under några omständigheter är passande att tro att en blåvit hatt kan hjälpa ur knipor. Jag försätter mig i en knipa för att överbevisa rösten, jag har fel och hatten får rätt enengång

Fläkten - den surrar

Det är som att jag står under ett dovt brummande UFO som är på väg att landa. Jag försöker tänka på något annat, men surret ställer en allvarlig fråga. Jag blir svarslös