Jag var ute och cyklade idag. När jag nästan hade cyklat runt den vackert kluckande sjön kom regnet; ett ackompanjemang till blåsten. Där trampade jag för att komma vidare med vatten på glasögonen. Jag borde ha reagerat med furiös ilska och svarta ögon. Istället blev jag glad för motståndet.

Om dagarna sitter jag i min lägenhet. Jag läser och skriver arbetsansökningar, sen lagar jag mat och lyssnar på kulturradion, varefter det är dags att läsa lite till eller titta på teve. Ensam hela dagarna utom kanske i cyberrymden. Tick tack, klockan går. Hasse blir äldre och äldre och livet rinner bara ur händerna.

Det var på mitt senaste arbete jag fick höra att man måste ta vara på sitt liv och se till att det inte bara försvinner. Jag hörde det dagen efter att jag fått reda på att jag var uppsagd. Några veckor senare var jag alltså barnlös, trettifemårig singel utan fast inkomst. Mitt i livet utan meriter, anställning eller trygghet. Liv på ett gungfly.

Fast jag har ju tak över huvudet. Jag har en reserv i en utbildning som jag ännu inte har använt. Kanske var det en chans jag fick när det gamla jobbet försvann, en chans att bli nånting som jag vill vara. När ett rått regn i Växjö överfaller mig tänker jag så.

Jag sitter vid mitt skrivbord. Det står så att jag kan se köksbordet. Jag har bara skrivbordslampan och kökslampan tänd i lägenheten.

Ibland slänger jag en blick ut mot köket. Det ser hemtrevligt ut. Köket ligger utanför mig och jag känner att jag inte har tillträde till hemtrevligheten. Jag hade lika gärna kunnat vara död.

Ofta står jag och betraktar. Jag ser kära par på stan som verkar spela teater när de kysser varandra och ler. Jag kan inte tro att det finns känslor. I alla fall inte på det sättet.

Livet är sprängfyllt av det fina. Byggnader, höstlöv, sommarkvällar, berättelser, melodier. De reflekterar drömmar om närhet och harmoni. I deras skugga kan man låta sig föras i väg till en annan värld.

I den andra världen ska jag minnas allt det som glänste här.