År 2001 fick jag som alldeles grön och oerfaren jobb på ett ålderdomshem. I början fattade jag inte riktigt vad mina kollegor höll på med; de pratade konstigt, och på en uppenbarligen given signal som jag inte uppfattade gick de ut på balkongen för att röka. Jag visste inte vart de tog vägen, trodde att de jobbade och att jag försummade mitt arbete när jag stod att glo rakt ut i luften.

Naturligtvis bottnade osäkerheten i att jag inte hade kommit in i jobbet. Jag tyckte dock att jag borde begripa allt första dagen (eller i alla fall efter max tre dagar), varför jag gick ner mig i funderingar i hur det kunde komma sig att jag var så dum i huvudet. Jag tänkte att det var en konspiration riktad mot mig och att chefen samt de som jobbade på avdelningen var ondskefulla varelser som bara ville utnyttja mig och min goda vilja. Jag önskade formulera mina tankar i bilder varför jag på min kammare skrev ner något som var tänkt som ett manus till en kortfilm. Detta potentiella mästerverk fick heta Den dresserade apan. Historien gick ut på att en ung kille kom grön och oerfaren att börja jobba på ett ålderdomshem. Han förstod inte riktigt vad de anställda sa till honom och inte heller att de gick ut på rökpauser stup i kvarten. Men i alla fall försökte han jobba på så gott det gick och blev till att börja med också populär. De övriga anställda tyckte dock att han betedde sig lite konstigt och att han gjorde många arbetsuppgifter bakvänt. Detta eftersom han inte riktigt följde deras instruktioner (som han ju inte till fullo förstod). I all välmening förklarades det för den nyanställde att han måste förändra sitt beteende för att han skulle få vara kvar, men ju mer han försökte desto mer fel blev det. Under filmens gång förvandlas huvudpersonen, först omärkligt men efterhand och ju mer till lags han försöker vara, rent fysiskt till en apa. Tillsist har förändringen gått så långt att en tvättäkta apa i huvudpersonens kläder springer runt på avdelningen. Personalen står inte ut med det utan tar saken i egna händer, slänger ut apan från andra våningen varpå stackaren bryter nacken och dör.

Adekvat kost?

Minnet av denna lilla historia kom för mig häromveckan när jag för första gången på tre år började jobba på ett ålderdomshem. De senaste åren har jag sommarjobbat i hemtjänsten, och även om det påminner om jobbet på ett äldreboende är det inte samma sak. De boende är (självklart) äldre och sjukare inne på avdelningarna och därför betydligt mer hjälpbehövande. När jag nu snabbt ville in i rutinerna på det nya jobbet kom jag på mig själv med att tänka att jag är dum i huvudet för att jag inte fattade allt direkt. Men jag är visst inte samma person som för sex år sedan: jag slog bort tankarna som tramserier omgående och förvandlade mig inte till en apa i tankarna. Istället formade jag om betydelsen i mitt kortfilmsmanus och lät apan vara min prestationsångest. Det är på tiden att den apan dör, och åtminstone som vårdbiträde behöver jag inte frukta att den återuppstår.