Jag var ute och cyklade idag. När jag nästan hade cyklat runt den vackert kluckande sjön kom regnet; ett ackompanjemang till blåsten. Där trampade jag för att komma vidare med vatten på glasögonen. Jag borde ha reagerat med furiös ilska och svarta ögon. Istället blev jag glad för motståndet.
Om dagarna sitter jag i min lägenhet. Jag läser och skriver arbetsansökningar, sen lagar jag mat och lyssnar på kulturradion, varefter det är dags att läsa lite till eller titta på teve. Ensam hela dagarna utom kanske i cyberrymden. Tick tack, klockan går. Hasse blir äldre och äldre och livet rinner bara ur händerna.
Det var på mitt senaste arbete jag fick höra att man måste ta vara på sitt liv och se till att det inte bara försvinner. Jag hörde det dagen efter att jag fått reda på att jag var uppsagd. Några veckor senare var jag alltså barnlös, trettifemårig singel utan fast inkomst. Mitt i livet utan meriter, anställning eller trygghet. Liv på ett gungfly.
Fast jag har ju tak över huvudet. Jag har en reserv i en utbildning som jag ännu inte har använt. Kanske var det en chans jag fick när det gamla jobbet försvann, en chans att bli nånting som jag vill vara. När ett rått regn i Växjö överfaller mig tänker jag så.
theme.postedin: Blandat | Permalink | Kommentarer [0]
