Jag var på väg hem idag när jag plötsligt bara ville lägga mig ner i rännstenen att gråta. Jag vet att det är övergående, jag vet att många människor ibland känner samma sak och blir lika överväldigade som jag. Mina fattiga tankar malde dock på och jag tänkte på alla skratt som jag alltid längtar efter, som jag alltid försöker framkalla, som jag alltid vill delta i. Men där på väg hem visste jag vet inte varför jag skrattar, eller vem som skrattar med mig. Kanske jag bara blåser mig själv med ironier som blivit så naturliga att jag inte begriper att det jag säger är på riktigt. Jag vet att jag vill att ord ska betyda det de verkar betyda, men jag vet också att jag stundom inte menar ett ord på en hel dag. Jag märker bara att omgivningen tycks skratta och att jag har roligt.

Jag drabbas av skenresonemangen igen och funderar på varför jag inte gör något annat än det jag gör. Det är som en reflex och det gör att jag återkallar mig själv och det gör min tillvaro alldeles grå. Kanske är det samma mekanism som när dödsångesten kommer krypande i stillheten efter en lång tid av stort engagemang, när jag i vargtimmen flyger ur sängen med dödsångesten utsprungen genom bröstet, och när den i full blom utan nåd eller urskillning meddelar ett faktum jag aldrig kan rubba, oavsett vilka ironier, oavsett vilka tankeexperiment, oavsett vilka människor som väntar runt hörnet.

Där på gatan på väg hem kände jag det som att jag blev klämd i ett kugghjul. Och himlens skrattparoxysmer slog mot ansiktet.