Packningen fortgår. Det är kanske inte bra att ha min attityd till sånthär; den säger att allt kommer ordna sig även om jag inte anstränger mig. Det är i mångt och mycket min attityd till livet i stort också, vilket inte är bra det heller. Speciellt inte som stunder av klarhet ibland infinner sig och påminner mig om att allt vore bra om jag inte trodde att allt skulle bli bra automatiskt.

Tomhet är fascinerande. Nu menar jag inte den ultimata tomheten (döden), utan en mer mjuk tomhet som man kan gosa med framför höstbrasan. En att koppla bort sig själv med. Kanske skulle jag gå meditationskurs och lära mig att rabbla mantra. Det vore en frihet att verkligen släppa sig själv utan att vara sjuk.

Jag brukar tycka att det är rätt skönt att tänka tillbaka på en magsjuka när den just är över. Äntligen kan man ägna sig åt sig själv igen, istället för att bara tänka på sin kropp. Men själva sjukdomsfasen blir på sätt och vis till en förlorad guldålder och en reningsprocess där existentiellt bråte, skam och skuld kunde lämnas åt sidan för en stund.  

Det är verkligen ett risktagande att skriva sånthär. Nästa gång jag blir sjuk kommer vissa bekanta hånle och skicka små sms där de skriver att jag ska tillvarata min kvalitetstid med mig själv på bästa sätt.  Andra bekanta kanske blir förbannade och erinrar sig hur de led när de hade vinterkräk 1997. Och dessutom kanske de känner till att unge Hasse inte nånsin har lidit av vinterkräk utan bara av förhållandevis lindriga regelbundna uppkastningar. Han är alltså bara en bluff som minsann borde åka på en riktig magsjuka nångång.

Ikväll skulle jag kunna följa med några arbetskamrater och smörja kråset på krogen. Kanske gör jag det, eller också stannar jag hemma och slukar glass, tvättar tvättställ och förbereder mig för sommarens tre sista ordinarie arbetsdagar. På lördag går flyttbilen och efter det följer... ja du.