Bästa läsare!

Jag tänkte i all ödmjukhet be PassagenBlogg att ordna till så att vi skall slippa få felmeddelanden när vi klickar på länkar till R.J.'s (Entangler) blogg.

http://blogg.passagen.se/entangler/

Jag vet inte vad det är för fel, men man tvingas alltid radera sista snedstrecket i adressfältet. Det är störande.

Och för er som vill läsa min blogg finns jag här: http://peterharold.wordpress.com/

Hälsar eder Peter Harold

Bästa läsare!

Nej, jag gör inte come-back som bloggskribent här på PassagenBlogg. Jag har som bekant flyttat till SKRIVARENS BLOGG på http://peterharold.wordpress.com/. Så om ni vill läsa mig återfinns jag där.

Ändå blir jag förvånad över att "Läsarnas blogg" idag återfinns på listan över de 50 mest besökta bloggarna på Passagen. Och det är noterat just nu över 180 besök. Detta är orimligt! Visserligen gjorde jag mitt yttersta att försöka skapa läsvärda blogginlägg under min forna tid som bloggskribent här, men jag tvivlar på att 180 besökare är så djupt intresserade av mina gamla alster då jag kriar för betydligt färre på min nya blogg.

Vad är det för en glädjeräknare PassagenBlogg använder?

Hälsar eder Peter harold

Bästa läsare!

Tack för de vänliga ord ni skrivit i Era kommentarer på mitt föregående inlägg. De värmer!

Jag har bestämt mig för att gå vidare; jag har startat en ny blogg som heter "Skrivarens blogg". Man kan fråga sig om den skall bli annorlunda än vad "Läsarnas blogg" har varit. Så har varit min tanke och ambition, men lika lite som jag kan eller vill ändra på mig själv, lika lite kommer väl en blogg förändras bara för att den byter adress och utseende?

Men det är nog ärligast att byta koncept. I "Läsarnas blogg" har jag skrivit i huvudsak för att få läsarnas uppmärksamhet, och jag har mer eller mindre känt det som en plikt att skriva för läsarna - vilka de än må vara. För jag har betraktat läsarnas kommentarer som en värdefull komponent i "Läsarnas blogg".

De dagar jag såg att jag hade hundratals unika besökare (och inte bara bildträffar) var jag rörd över att så många människor uppmärksammat Läsarnas Blogg. Detta var ett av de sätt som får det att kännas som att skapandet blir belönat.

Nu byter jag skepnad. Jag kommer inte spendera varje fritt ögonblick på att se om mina inlägg fått någon kommentar, även om jag vördnadsfullt är tacksam för varje respons från läsarna. I mån av tid skall jag så snart jag hinner besvara kommentarerna, men bli inte arga om jag missar någon.

Det jag kommer sakna med PassagenBlogg var den gemensamhetskänsla jag delade med andra bloggare på denna tjänst. Jag har delat glädje och sorg, förbannat Passagens strul, och glatts åt det flitiga kommenterande som läsarna ägnat sig åt. Fast jag undrar ändå inte om jag kanske tagit bloggandet på alltför stort allvar för egen del?

Många har före mig känt sig bloggtrötta, och lagt ner sin blogg eller bytt skepnad. Jag tänker inte göra min sorti lika hemlighetsfull. En gång Peter Harold - alltid Peter Harold. Jag har aldrig haft fantasi att hitta på något slagkraftigt nick, så det får bli namnet plus bloggens syfte. Så nu går jag vidare till nästa bloggvärld under namnet "Peter Harold - Skrivarens blogg".

Man säger att världen är liten när man stöter på någon bekant på en ovanlig plats. Samma sak gäller bloggosfären. Man stöter på bloggskrivare på ovanliga platser i cyberrymden. Därför verkar den inte så stor. Men den innehåller mycket. Det har vi alla bloggskribenter hjälpts åt med! Och låt oss fortsätta med det!

Hälsar Eder Peter Harold

Bästa läsare!

Det bästa med att ha fått förmånen att skriva på Läsarnas Blogg har varit möjligheten att kommunicera med läsarna. Skrivandet är min passion, och jag har trivts väldigt bra med att få skriva på denna blogg.

Det som fullkomligat lyckan är att det varit många som följt med och läst Läsarnas Blogg, och jag tror tveklöst att en stor behållning i läsandet har varit besökarnas kommentarer. Jag tackar Er alla ur djupet av mitt hjärta för Läsarnas bidrag till denna blogg.

Läsarnas Blogg har varit ett slags "tangentbordets onani" för mig; jag har haft för vana att försöka posta ett eller flera inlägg per dag. Trots det har jag försökt undvika att göra Läsarnas Blogg till en dagboksblogg. Egentligen är Läsarnas Blogg bara en helt vanlig hemsida som skapats av en kille som gillar att skriva mycket. Ibland för mycket.

Vad jag inte gillar är att behöva spendera tid på att mixtra med datorinställningar, justeringar och uppgraderingar. Inte för att jag är för korkad för att göra det (jag har ju t.ex. hackat mig in i Riksdagens servrar för några år sedan, skryt, skryt, skryt), men för att jag anser att var sak har sin tid. Och nu när jag förgäves måste laborera med inställningar för att kunna besvara mina läsares kommentarer, då känns det som att jag använder en tjänst som inte passar mitt behov.

Jag har självfallet synpunkter på hur förstasidan på PassagenBlogg ser ut. Först trodde jag att det var en beta-version som lagts upp sedan den ordinarie layouten havererat (inte en helt obefogad misstanke). Men tydligen är detta gränssnitt det som kallas för Nya Passagen Blogg. Och jag finner detta gränssnitt vara oinspirerande. Layouten är steril och väcker inte det minsta läslust hos mig. Än värre; jag känner inte heller någon skrivlust.

Men utebliven skrivlust i bloggandet kan bero på att tillräckligt många droppar fyllt den bägare som nu rinner över, med ständiga driftstopp och störningar. Efter den senaste krisen - då Passagen Blogg låg helt nere i ett par dagar - följde en vecka då uppenbarligen det mesta fungerade. Korta svarstider, och inga mysko felmeddelanden. Det var en underbar tid här - om än väldigt kort!

Istället för att vara lyckliga över att ha fått PassagenBlogg på fötter igen så bestämde man sig för att införa Nya Passagen Blogg. Och jag har redan redogjort för vad jag tycker om den. Tveklöst är säkert Bloggredaktionen intresserade av synpunkter, men det enda jag kan säga är: Backa bandet en vecka.

Jag kan bara beklaga att jag inte känner någon lust att medverka i det som är Nya Passagen Blogg. Hur länge denna blogg kommer att få leva kvar för läsarna att söka i bland tidigare inlägg vet jag inte, men att jag slutat skriva är ett faktum.

Tack för mig. Och tack till alla läsare. Jag saknar er redan!

Hälsar Eder Peter Harold

P.S. Av begripliga skäl så kommer jag inte kunna surfa runt och kommentera inlägg på Era bloggar. Så jag får nöja mig med att vara en anonym läsare! D.S.

Bästa läsare!

Bästa läsare!

Jag vet inte om jag fått hjärnblödning, men jag kan inte besvara någon av PassagenBloggs räknefrågor rätt för att kommentera. Inte ens den enkla frågan 3+1 klarade jag, fastän jag skrev 4. Jag har inte kollat med miniräknaren ännu, men jag är säker på att svaret är 4.

Vidare tycks det skett en förändring av lay-out på PassagenBlogg. Vore underbart om man kunde få en standardinställning på typsnitt och sådant så att man inte behöver laborera så mycket för att göra det man vill göra. På återhörande!

Hälsar Eder Peter Harold

Bästa läsare!

Jag har varit trött och deppig i några dagar, och återigen funderat på om min längtan efter "Ninette" är en tillfällig grej, även om känslorna funnits i åratal.

Idag möttes vi vid entrén och hon log ett underbart leende. Hon är iofs proffs på att le, så jag vill inte läsa in för mycket i det. Men ändå. En minuts konversation där hon ställde alla frågor... fick mitt hjärta att smälta ännu en gång.

Konstigt nog känns det mest från och med ögonblicket då vi skiljs åt.

Känner att det är läge att tala med någon om det här nu...

/Peter

Bästa läsare!

Som Ni, kära läsare, redan noterat sedan tidigare är att jag betraktar vår käre statsminister som lite väl ryggradslös. Men nu har han stigit i min aktning; han har lyckats reta oppositionsledaren Mona Sahlin till lätt vansinne (kränkt hennes ego).

Som bekant gjorde Mona ett utspel där hon krävde att statsministern under sitt besök i Kina skulle framföra 4 namn på personer som är att betrakta som politiska fångar i landet, i syfte att få dem frigivna. Man kan säga att Mona dikterade vad Sveriges statsminister skulle ta upp i förhandlingarna med kommunistregimen i Kina.

Reaktionen borde egentligen ha blivit den jag föreställde mig ifall jag varit i Freddans position. Jag skulle ha hissat upp fulfingret mot Mona och sagt: " - Sköt dina egna affärer, bitch".

Men Freddan har tydligen inte lika puberterala drifter som jag, utan bemötte hennes utspel först med tystnad, och väl framme i Kina så tog han upp inte bara fyra namn - som Mona krävt - utan hela 13 stycken! Detta sedan svenska medier upprört rapporterat om att statsministern landade i Kina utan slips och inkallat diverse etikettexperter för att få hans handlande utdömt (gäsp)...

Reaktionen från socialdemokratiskt håll lät ju inte vänta på sig, och var inte heller oväntad: " - Det är bra att han följde vår uppmaning, men det är mycket, mycket, mycket, märkligt att han inte informerade oss innan avresan om att han skulle ta upp dessa tretton namn vid mötet...".

Suck. Är man i opposition måste man tydligen ALLTID gnälla, även när regeringen utför ett bättre jobb än oppositionen kräver. Dubbel-suck.

Fattar inte sossarna inte att de inte längre har makten, och att regeringen faktiskt inte behöver deras medgivande? Hoppa och skit på er, skulle jag ha sagt om jag var Freddan...

Undrar förresten vad Mona Sahlin har emot de nio andra som hon inte tyckte var värda att namnges...? *garv*

Hälsar Eder Peter Harold

[Varning! Detta blogginlägg innehåller text som kan vara stötande för känsliga läsare!]

Bästa läsare!

I skrivande stund (alltså igår kväll vid åttatiden) fick jag via nyheterna veta att den 42-årige misstänkte gärningsmannen som häktats för människorov erkänt att han dödat den försvunna 10-åriga Engla i Dalarna. Nyheten var inte oväntad. Om han verkligen var gärningsmannen skulle han inte kunna slå ifrån sig den tekniska bevisföring som polisen bör ha sammanställt under förundersökningen.

Det borde ha funnits spår efter Engla i hans bil . Om han inte använde handskar bör det ha funnits fingeravtryck på hennes flickcykel som han gömde i skogen i närheten av vägen till hennes hem. Hjulspåren efter hans bil är också en indikator på att han varit på brottsplatsen (lerbemängt grus). Eftersom hans nytvättade bil blev omhändertagen av polisen vid ett tidigt tillfälle är det också möjligt att polishundar kunde indikera på att Engla funnits i bilen, trots eventuell rengöring.

Men frågan är om inte det viktigaste skälet till att 42-åringen över huvud taget blev huvudmisstänkt är de bilder som en privatperson tog när denne testade sin nya kamera och fotograferade både Engla och gärningsmannens bil.

Vad hade hänt om inte dessa bilder tagits? Vad hade hänt om ingen kunnat vittna om att 42-åringen besökte byn? Hade han klarat sig från misstankarna, och kunnat fortsätta som en fri och ostraffad man precis som han gjort efter det föregående mordet 2000? Jag är rädd för det.

Redan under den vecka som frivilliga och polis förgäves sökt efter Engla funderade jag på om polisen utredde ärendet utifrån den i TV-deckarna så klassiska metoden "att tänka som en mördare"? Fast med tanke på att man inte hittade Engla förrän samtidigt som gärningsmannen själv erkände misstänker jag att polisen inte använder de metoder som fungerar dugligt i bl.a. Midsommer i England...

Jag har studerat ett annat fall där en person försvunnit; Gülay Karagöz från Alunda i Uppland. I det fallet fanns en utpekad gärningsman, en manlig bekant till henne som var polisstudent. Gülays kropp återfanns ett halvår senare i Forsmarkstrakten intill ett dike i ett ohyggligt skick. Polisstudenten dömdes för mordet - mot sitt nekande. Men det dröjde alltså tills kroppen hittades. Man kan fråga sig om polisen tänkte som gärningsmannen under utredningen. Borde de inte i så fall ha hittat kroppen mycket tidigare?

Att sätta sig in i gärningsmannens sinnesvärld är säkert påfrestande för utredaren, men troligtvis nödvändigt om man vill hitta offret så fort som möjligt. Just därför brukar det dröja ett tag innan försvunna mordoffer dyker upp; vi verkar inte utsätta våra poliser för kravet att bli ett med gärningsmannen.

I fallet med Engla skulle det bli synnerligen traumatiskt. Skulle en bypolis från Borlänge - som till vardags skriver rapporter om veckans stulna cykel, osämja på trottoaren utanför en pizzeria, och sanktionerar Lions lotteristånd på torget, etc, etc - kunna sätta sig in i hur Englas mördare tänkte där han åkte in i Stjärnsund i jakt på sitt byte?

Nej, det skulle nog rimma illa med Borlängepolisens ambition att inte utsätta personalen för psykosociala påfrestningar. Man vill nog inte att Dala-Cops drabbas av mardrömmar i onödan.

För vad är det som krävs? Jo, man måste förstå vad det är som driver gärningsmannen. Man måste förstå hur han blev hård i byxan av åsynen av den lilla flickan som kom cyklande, lätt uppnäst utan cykelhjälm så att håret fladdrade i vinden. Hur han långsamt körde efter och fann till sin perversa glädje att hon styrde in på en föga trafikerad skogsväg. Hur han till slut körde förbi henne med sin bil, steg ut ur och ställde sig i vägen för henne att nå den enda plats hon kunde vara trygg vid; hemmet.

Polismannen måste föreställa sig hur mannen antingen lockade eller tvingade flickan in i bilen. Bakdörrarna kan ha barnsäkrats, och med en hård smäll mot bakhuvudet blev hon medvetslös för ett ögonblick, så länge som det tog för honom att bära bort cykeln till skogskanten och täcka över den, och sen sätta sig i bilen och åka därifrån.

Men det är därefter det blir mer motbjudande att göra sig en föreställning om vad som skedde.

Det finns få skäl att kidnappa en 10-åring. Några ekonomiska aspekter finns knappast, i synnerhet inte om modern försöker få sin kursgård att gå runt samtidigt som pappan är konstnär i Spanien. Nej, det enda gärningsmannen är ute efter är att ha sex med henne. Troligtvis dödade han inte henne direkt, utan slog henne medvetslös och körde iväg med henne till något säkrare ställe för att kunna utnyttja henne. I Dalarna finns många platser där man kan skrika utan att det hörs...

Förmodligen ville han att hon skulle leva och helst vara vaken när det var dags för akten. Går man så långt att man våldtar ett barn är man sannolikt lagd åt att skapa smärta. Kåtheten hos den perverse gärningsmannen stegras av gråten och de ofrivillga skriken av skräck som kommer ur munnen, skrik som antingen är ljudlösa eller hjärtskärande. Men våldtäktsakten kan han inte ha i sin bil, utan måste göra det utomhus för att varken hans eller hennes kroppsvätskor skall återfinnas i/på bilklädseln. För att hon inte skall kunna skrika på hjälp tar han stryptag och håller henne hårt om halsen tills hon är på gränsen till medvetslöshet och totalt hjälplös. Men han dödar inte förrän han är på väg mot sin extas. Eller strax efter, då han efter platåfasen börjar inse det ondskefulla han precis gjort, och tar offret av daga och gräver ner henne för att slippa konfronteras med hennes vittnesmål och existens.

Det är inte heller omöjligt att han tar med sig en trofé, ett klädesplagg som han gömmer någonstans för att kunna återvända till och i minnet återkalla de lustkänslor han hade under ett kort ögonblick denna ödesdigra dag.

Men det är också fullt möjligt att gärningsmannen inte fick ut något sexuellt av mordet. Det finns exempel på sexualförbrytare som under gärningen lider av impotens. De gör handlingen istället till en maktmanifestation, och dödar sitt offer utan att kunna utföra ett fullordat samlag.

Om man försöker göra sig alla dessa föreställningar medan man står på platsen för dådet lär det vara svårt att kunna behålla aptiten. Eller ens tron på mänskligheten. Vad är det som skapar sådana här odjur?

Nu när 42-åringen erkänt kommer vi att få höra mycket i medierna om hur en sådan gärningsman fungerar och tänker. Problemet är bara det att hans beteendemönster säkert passar in på tusentals andra människor som aldrig ens skulle komma på tanken att döda en flicka som Engla. Eller någon annan människa över huvud taget. Men som ändå har svårt att hitta partners, onanerar till lolitaporr och som bara umgås med få utvalda.

42-åringen har nu dödat vid minst två tillfällen enligt egen utsago, och före dess också begått våldtäkt mot en 20-årig kvinna. Vi kanske inte skall grubbla så mycket på vad som fick honom att begå brotten vid dessa tillfällen. Vi kanske istället skall fundera på vad som fått honom att INTE mörda någon mellan sommaren 2000 och fram tills nu.

Vad är det som förmår Dr. Hyde att hålla sin Jekyll inlåst under så lång tid? Om vi har svaret på den frågan kanske vi bättre förstår vad som skedde medan han åkte omkring och sökte efter sitt slumpmässigt utvalda offer. Och vi kanske kan utifrån detta förstå hur vi bäst skall hantera de som inte släppt ut monstret inom sig, och få dem att förbli vid det.

Hälsar Eder Peter Harold

Bästa läsare!

Jag har redan i ett tidigare inlägg tipsat om Pink Floyd-trummisen Nick Masons självbiografiska verk om sitt band. Som bekant har bandet inte släppt någon skiva sedan 1994, och inte turnérat sedan dess. För blott en dag återförenades de till Sir Geldofs välgörenhetsbaluns på Hyde Park härom året.

Så det kan ju vara befogat att undra vad en trummis som Mr Mason sysslar med utöver kör tävlingsbilar och är ute och flyger. Lägger han stickorna på hyllan mellan varje gig vart 10:e år?

Nope. Han spelar. Inte i Pink Floyd, men gott och väl i andra (mindre uppmärksammade) sammanhang.

Här trummar han fram The Kinks "You really got me" med såväl ungdomar som veteraner på en välgörenhetskonsert för tsunamioffren i Indiska Oceanen. Klicka och skruva upp volymen...

Jag ber att få önska alla läsare av Läsarnas Blogg en angenäm helg.

Hälsar eder Peter Harold

Test

Bästa läsare!

På kort tid inträffade flera vansinnesdåd inom en omkrets av några få mil. Det första exemplet såg jag med egna ögon. Vi körde förbi ett mindre brukssamhälle i Surahammars kommun och såg en nerbrunnen villa. Husets herre, en yngre man, hade fått villan av sina religiösa föräldrar för att hålla sig ur vägen. Tydligen räckte inte den presenten, så han tog en bensindunk och tömde den i kåken och satte fyr.

Någon vecka senare kom budet om att en kvinna skadats svårt och att hennes två barn dödats. Sambon häktades men blev snart avförd då polisens intresse riktades mot sambons ex-flickvän. Detta hände i Arboga, tre kvarts timmas bilväg från Surahammars kommun.

Några mil därifrån, i Eskilstuna, blev en annan yngre kvinna ihjälslagen. Dådet kom så tätt inpå det föregående att jag först trodde att det handlade om samma händelse när jag läste om det på text-TV.

Frågan är om liket i Eskilstuna hade hunnit kallna förrän det var dags för nästa familjemord, och vi styr nu kosan tillbaka till Surahammars kommun. Denna gång var det - såsom min alltid lika initierade källa spekulerar - frågan om ett yngre par i byn Lisjö som skulle gifta sig, men där kvinnan kommit på andra tankar och hotade med att sambon inte skulle få se sin dotter. Det tålde han inte och stack därför ihjäl 5-åringen och därefter flickans mor.

Det sägs att många människor vill överge storstäderna för att det är så otryggt att leva där. Glöm det. Det finns ingenstans man är säker. Och allraminst är man det i sitt eget hem.

Hälsar Eder Peter Harold, vars farmorsfar mördades av gangsters i Chicago i slutet av 1920-talet.

Bästa läsare!

Jag får erkänna att jag har kört hårt för att nå den klimax som inträffade strax efter elva i natt. Känslan av tillfredställelse - och skuld - var intensiv. Jag har ju hållt på med detta i över två års tid, och nu är jag i slutfasen av mina ansträngningar.

Jag talar alltså om första delen i min romansvit om kommissarie Pjotr Korodils ansträngningar att återfinna sin kidnappade fästmö. Innan jag lämnar manuset på refusering hos förlagen så har jag försökt att göra det så läsligt som möjligt. Det är inte lätt.

Ibland tror jag att jag är ordblind. För att skriva ordet "iakttagit" brukar jag vara sparsam med bokstaven T; min hjärna vill ge ordet max två stycken, men ordboken säger tre. Ibland vill min hjärna pilla in bokstaven R på ställen i ord där min dators stavningsprogram markerar med rödkrullig understryckning.

Ibland tycks ordblindheten slå till vid de mest oväntade tillfällen. Så när jag egentligen skall berätta att jag korrat min text under halva natten, kan blott en enda felaktig bokstav förändra hela betydelsen i en helt och hållet annan riktning. Sånt får inte finnas i ett bokmanus; i vart fall inte oavsiktligt

Fast vete katten om det inte varit roligare att porra än att sitta och traggla med korrektur på natten. Det är nog dags att jag skaffar mig ett liv snart... och en sekreterare som renskriver mina manus.

Hälsar Eder Peter Harold

PS Någon som vill slå vad om vilket klockslag PassagenBlogg kommer braka samman idag då...? DS

Bästa läsare!

Under min lilla avkopplande biltur till Strängnäs häromdagen råkade jag höra ett radioreportage om att bloggosfären tagits över av tonåriga tjejer som bloggar om mode. Enligt programledaren hade bloggosfären hittills härskats av 30-åriga män med tekniska intressen.

Ett exempel på maktskiftet var en 16-årig flicka från Haninge som drev en modeblogg och som nu skulle få hjälp av ett företag att marknadsföra den och få reklamintäkter. I reportaget fick vi veta att hon var en typisk representant för den nya dominerande grupp av bloggare, och att hon varje dag hade 100-300 besök på sin bloggsida.

Denna debatt var ju förstås inte välkommen, enligt någon tyckare. "Varför ifrågasätta modebloggarna bara för att det handlar om kvinnors köpvanor? Det var minsann ingen som klagade på männen när de bloggade och köpte sina dyra saker..."

Jag vet inte om jag kan hålla med om expertens utfall. Mäns konsumtion har också varit starkt kritiserat. Minns när mobiltelefonen började dyka upp, och hur varje nyköp bemöttes av omgivningens spott och spe när ägaren visade upp sin "skryttelefon".

Att köpa en fet-Merca görs nog inte idag heller utan att vederbörande får ta emot kritik. Och Clas Ohlson-butikerna kallas ju inte för inte ett "gubbdagis". Så att vi män får köpa i lugn och ro utan att bli kritiserade är nog en sanning med modifikation...

Jag har absolut inte något emot att tjejer skriver bloggar om kläder. Var och en må blogga om vad de finner intressant. Däremot är det inte ok av medierna att påstå att bloggosfären skulle bestå av antingen det ena eller det andra ämnesområdet.

Att någon som heter Ebba eller Bella har tiotusen besökare till sin modeblogg betyder inte att det inte finns andra bloggar som handlar om helt andra saker.

Läsarnas Blogg har kanske inte samma genomslagskraft som Blondinbella, men å andra sidan så kommer den trasa hon rekommenderar dig att köpa förr eller senare hamna i garderoben.

Med risk för att låta pretentiös, men på Läsarnas Blogg handlar det inte om ett tomt skal som du förväntas köpa i märkesbutiken. Och bland de flesta andra bloggar jag läser får man någonting för själen. Något som inte kan köpas för pengar, vare sig på H&M, Lindex, NK, Clas Ohlson eller någon annan butik.

Om makterna vill så kommer vi förhoppningvis fortsätta med det ett tag till. Utan att det märks i medierna...

Hälsar Eder Peter Harold

PS För den som orkar bry sig: Läs gärna om hur vi skall påverka politikerna att inte spionera på svenska folket på denna sida! DS

Bästa läsare!

Varför känns Mona Sahlin som den där jobbiga nippertippan i plugget som inte lyckades bli vald till ordförandeposten i Elevrådet? Utspelet med kravet på att statsminsiter Fredrik Reinfeldt måste nämna namnet på fyra kineser när han träffar regimen inför den kommande OS-invigningen känns bara som ett desperat försök att få uppmärksamhet.

Om Mona vill kan hon själv resa till Kina och framföra sin åsikt om demokrati och mänskliga rättigheter. Gärna nu idag. Eller ännu hellre; gör avbön för hennes företrädares korkade hyllning om den "politiska stabiliteten" som råder där.

Jag hoppas att Anna Lindhs mördare blir brutalt rövfuckad i fängelset, fyra gånger om dagen. För den jäveln har fixat så att svensk socialdemokrati har fått sin genom historien absolut mest infantila och korkade och lataste partiledare någonsin.

Det enda Mona Sahlin förtjänar "cred" för är att hon var den enda som var villig att ta jobbet. I alla fall var hon den enda som inte sa "Nej tack". Tyvärr är det som så att bara för att man VILL ha ett jobb så betyder det inte automatiskt att man är mest LÄMPLIG för tjänsten.

Nu har hon varit partiledare i ett år. Vi har fortfarande inte sett av den "förnyelse" hon talat om, förutom att partiet med stor skenhelighet försöker applicera Alliansregeringens arbetslinje, men med ett annat vokabulär.

Inte för att jag har något emot att Mona ser och lär av regeringen, men just nu har hon bara mandat att förändra sitt parti och göra det mer demokratiskt efter Göran Perssons mörkerår som partiledare.

(s) skulle kunna bli ett alldeles utmärkt oppositionsparti om Mona Sahlin kunde göra politiken visionär. Men istället fortsätter de att bete sig som dåliga förlorare, och låtsas att de blev borttvingade från regeringsmakten genom en statskupp. Därmed blir den förda politiken enbart ryggmärgsreflexer av att försöka vara kategoriskt anti till allt regeringen framför.

En sådan inställning ger bara grogrund för en egen svekdebatt den dag man återtagit regeringsmakten.

Hälsar Eder Peter Harold