Bästa läsare!

Hade det stora nöjet att stöta på "Ninette" när jag besökte min gamla arbetsplats i förra veckan. Hur förklarar man att en jäktad karl med t-skjorta, vanlig skjorta, flisjacka och ytterrock börjar skaka och darra som om han frös...? Inte precis det intryck man vill ge när föremålet för ens känslor står där...

Som jag nämnde i förra blogginlägget så har jag fått åldersnoja. Eller "nåjja"; jag vet inte hur det där låtsasordet stavas. Ändå så händer det varje gång jag ser "Ninette" att min kropps kemiska sammansättning återgår till EXAKT samma stadium då jag som 16-åring var DÖDSFÖRÄLSKAD i en flicka som vi kan kalla för Veronika (eftersom det var det hon hette).

Bild lånad från Bengt på KTH.

Det är samma oroliga fjärillsvärm i magen, samma muntorrhet, samma tunghäfta och en geniunt riklig transpiration under armarna trots att jag för knappt två timmar sedan geggade på med deo-roll-on. Jag undrar om jag drägglade också medan jag pratade med henne...?

Så med andra ord är det ju riktigt behagligt att det finns lite av en tonåring kvar i denna trista uppenbarelse, denna pärmbärande statstjänsteman med ett liv som kan tyckas vara lika grått som vägdammet på Sorundavägen.

Jag undrar hur många "tonåringar" det finns där ute som är inlåsta i sina mogna kroppar? För det är väl så att precis som vi inte helt släpper barnet inom oss (har ni sett en 60-årig karl på hobbymässan så vet ni vad jag talar om) så släpper vi inte helt tonåringen. Den finns där och gör sig påmind med märkliga känslor som pockar.

Tänk att det känns så ljuvt att lida...! Jag är en evig tonåring!!!

Och nu något helt annat: Jag har blivit utmanad. Nej, det är inte bloggutmanandet jag syftar på. Jag har blivit utmanad på sumobrottning. Herre-jävlar! :-o Finns det inget som är heligt längre?!!

Hälsar Eder Peter Harold (som gör sitt yttersta för att fortsätta njuta av den bitterljuva känsla som en hemlig och obesvarad förälskelse innebär).