Bästa läsare!

Står det en knäppskalle bredvid dig? Hur vet du att personen inte tänker skada dig? Finns det en människa som under månader följt varje steg du tar i avsikt att finna lämpligaste tillfälle att ta ditt liv?

Självklart skakar vi av oss dylika tankar så fort som möjligt; man vill ju inte drabbas av förföljelsemani. Vi vill gärna tro det bästa om våra medmänniskor istället. Men vad trodde de om den yngling som igår stormade in i sin skola i Finland och sköt ihjäl åtta personer och sedan tog sitt eget liv? Att han var underlig? Störd? Ett hot? Eller enbart omogen?

*

Tre gånger i mitt liv har jag råkat ut för en störd människa. Den ena var en mobbad skolkamrat. Ja, han var mobbad, men det är inte säkert att han beteende berodde enbart på själva mobbandet han blev utsatt för. Den här killen gav sig plötsligt på en tjej och hotade henne med sax (jag har berättat om denna incident redan tidigare) och jag slog undan vapnet varpå han försökte strypa mig. Sedan den dagen har jag insett att man kan vara bara någon minut från att bli en tidningsrubrik. Eller innehållet i en dödsruna.

Den andra personen mötte jag också i skolmiljö; denna gång kan man verkligen tala om att jag blev utsatt för oprovocerat våld: Jag gick i korridoren och han slängde en kniv rakt i mitt bröst utan förvarning. Japp, jag blev en tidningsrubrik. Och jag överlevde. Tack för revbenen, Gud...

Tredje personen som med fog bör kategoriseras som psykiskt störd brände ner ett hyreshus i Stockholm. Efter att ha fått vård flyttade han ut på landet och hamnade i samma by som jag. Som fotointresserad råkade våra vägar korsas och jag hjälpte honom med en massa olika saker, men kanske mest genom att vara medmänniska. Två år senare formulerade han sig mycket underligt i det att han jämförde våra liv; hans var dåligt och mitt var så bra att han gärna skulle vilja göra mig olycklig eller död.
Så talar inte friska människor... och han hängde sig en julafton för några år sedan. Jag har tänkt att skriva en bok om honom.

Jag är inte överdrivet social av mig, men jag ser det inte som förvånande att jag under de första 20 åren av mitt liv mötte 3 knäppskallar. De andra 20 åren har jag säkert mött ännu fler av dem, med undantag för att mitt engagemang för medmänniskor inte hinns med lika mycket, varför jag missar att se "varningssignalerna" i omgivningen.

Men de finns där. De tickande bomberna som kan brisera genom en knuff på tunnelbaneperrongen, eller skolkorridoren, eller bakom ratten i den bil som rusar längs Västerlånggatan i Stockholm. Vi går aldrig helt säkra. Fast skall vi ständigt vara på vår vakt efter knäppskallarna - då kommer vi bli knäppa själva.

Det är inte alltid man kan få balans i livet, sorry...

Hälsar Eder Peter Harold