Bästa läsare!

Det finns två typer av människor som tycks ha hur mycket tid som helst i världen. Den ena grupper består av oss som skriver bloggar, och den andra gruppen består av alla överkänsliga politiskt korrekta som inte tål att en Nogger är svart, att en Negerboll kallas för Negerboll, eller som i det senaste fallet; att Hergé's seriefigur Tintin besökte Kongo för 80 år sedan...

Tintin i bärstol, buren av infödingar med stora läppar. Myyyyycket upprörande. Tycker Afro-svenska föreningen. Däremot säger de inget om Tintins helt ovala näsa.

Någon Afro-svensk förening upprörs över att seriealbumet "Tintin i Kongo" har getts ut i en ny översättning på svenska. Anledningen är att seriealbumet uttrycker kolonialism och att neg... de färgade infödingarna får hjälp av Tintin och betraktar honom som en gud.

Jag älskade Tintin-albumen när jag var liten, och med nyutgivningen har jag återupptäckt denna kärlek. Författaren George Remy, Hergé, är i sig en fascinerande personlighet. Lågmäld och med en ungdomlig nyfikenhet på världen. Även om han var "Tintins pappa" så var det seriefiguren som kom att styra hela hans liv.

Tintin levde sitt eget liv. Figuren började som en måttligt avancerad teckning i följetongsform i en katolsk tidning, och författades dag för dag, ruta för ruta. Det var inte alltid Hergé själv visste vad som skulle komma att hända, och han styrdes strikt av sin utgivare.

Först åkte Tintin till Sovjet för att visa hur grymma kommunisterna var. Sedan åkte han till Kongo för att visa hur bra det var att Belgien höll ordning i sin koloni (som motvikt till all kritik Belgien fått under kung Leopolds skräckvälde under 1800-talet). På köpet tog Tintin itu med några av de skurkar som härjade i Kongo. Den första historien skulle väcka skräck, den andra skulle väcka patriotiskt självförtroende. I bägge fallen skrev Hergé i mångt och mycket efter angivna direktiv, och gjorde sina teckningar efter olika fotografier.

"Tintin i Kongo" var i sig ett så intressant äventyr att Hergé Studio lät teckna om den flera år senare. Men han behöll den tidsanda som rådde i första utgåvan; se den gamla gula bilen till exempel, och det lilla ångloket som Tintin krockade med.

Men idag betraktar många inte berättelsen "Tintin i Kongo" som ett underhållande äventyr, utan föredrar istället att söka efter alla tecken på rasism och fördomar. Den debatten väcker frågor: Finns det ett bäst-före-datum på litteratur? Om så är fallet, vad händer när den passeras? Skall man upprätta bokbål? Eller skall man satsa på annoterade nyutgåvor som förklarar för läsaren varför författaren tyckte och skrev som han/hon gjorde?

Jag är rädd för att vi kan hitta böcker från 1980-talet som inte låter sig inlemmas i den politiskt korrekta mallen avseende innehåll och språkbruk. Bibeln är väl en av de minst politiskt korrekta böcker jag bläddrat i, fylld av fördomar och rasism, men ingen har på allvar föreslagit upphörandet av dess utgivning.

Det vore sorgligt om "Tintin i Kongo" bannlyses i Sverige. Det har tyvärr hänt; i några länder har den strukits från visa bokhandlares sortiment med hänvisning till rasism. Den åtgärden är väl i sig lika skrämmande som att de svarta infödingarna kastar sig till marken och betraktar Tintin som en gud när han demonstrerar sin trattgrammofon. För vad skall de tro när de för första gången i sitt liv ser och hör något liknande?

Vissa människor har inte humor, och de demonstrerar detta med all tydlighet. Som t.ex. Afro-svenska föreningen. Bu för folk som bara kan se saker i svart-vitt...

Hälsar Eder Peter Harold

P.S. Bonusbild från "Tintin i Kongo"; denna sida ritade Hergé om eftersom den ansågs som stötande i Sverige. I den svenska versionen löste Tintin noshörningsproblemet på ett mindre blodigt sätt. D.S.