HeartQuake -rakt och ärligt

Hej!
Jag vill be den granne som gång på gång lägger sin reklam i min postlåda att sluta med detta då jag är sjukskriven och inte mår bra av att ständigt lämna din reklam i pappersåtervinningen.
Tack!

Kära vänner, är det någon som vill diska?

Nej, trodde inte det.....

Inom loppet av två veckor har två kompisars mammor försökt begå självmord.
Det är inte lätt att säga något för att vara ett stöd till dem. Vad säger man?
Jag beklagar att din mamma försökte ta sitt liv?
Jag förstår om du är ledsen för att din mamma ville ta sitt liv?
Jag tycker att det är en hemsk situation mina vänner har hamnat i och jag känner sympati för dem, men kan jag känna empati; kan jag förstå hur de känner sig och reagerar på det faktum att deras mammor ville lämna dem och alla andra och slippa leva?
Eller ville deras mammor slippa leva? Ville mammorna ropa på hjälp?
Vad finns det för hjälp som samhället och omgivningen kan ge dem?

Det är olika familjer och handlar om lite olika saker, men en del saker är ett bekymmer i båda familjerna. Jag känner vännerna, men mammorna har jag träffat och fått en uppfattning om och då jag träffade den ena mamman senaste gången ville hon tala om för folk vad man blir lycklig av, vilket känns konstigt när jag tänker på vad som hänt sedan dess.

Jag blir frustrerad och undrar, frågar (till den grad jag känner går innan integriteten säger stopp) och analyserar; hur känner sig barnen (oavsett ålder) när deras förälder försökt begå självmord? De tänker på vad som hänt om det blivit självmord istället för självmords-försök, de känner sig väldigt svikna och övergivna. Fler känslor har jag inte möjlighet att förstå, men det måste vara många känslor som finns i barnet.
Ilska? Frustration? Hopplöshet? Brist på ansvar? Vem-tänker-på-mig-då? Att mamman är egoistisk som lämnar barnen i skiten? Att mamman räddar sig själv och lämnar skeppet?
Att syskonen (om barnet har några) lämnas i varandras ansvar?

Jag kan gissa i många timmar…

_______________________________________________________

Jag läser Stefan Einhorn – Konsten att vara snäll.

Jag kände mig alldeles för snäll och en aning överkörd, och insåg att jag inte haft tid eller möjlighet att läsa de tre böckerna jag köpte utöver studentlitteraturen i februari. Det kändes som att det var dags! Och jag har kommit över trettio sidor utan att somna. Bra! Mycket bra med tanke på mitt hälsotillstånd, det har inget med Einhorns författarskap eller brist på intresse eller annat att göra.
Inledningen gjorde att jag verkligen kommer att bli nöjd med utvecklingen i boken och av mig själv, eller självinsikten, självkännedomen och annat som jag varit tveksam till de senaste veckorna.

Ur själva inledningen av Konsten att vara snäll fastnade jag för;

”För mig är en snäll människa en individ som lever med etiken i sitt hjärta. En snäll människa bär i sitt medvetande ständigt med sig omtanken om medmänniskan. I mina ögon låter detta som i allra högsta grad goda egenskaper.
Och den snälla människan är minst av allt dum. Den snälla människan är tvärtom mycket klok, för hon har – medvetet eller omedvetet – förstått vad det faktiskt handlar om; det vi gör för våra medmänniskor gör vi också för oss själva.”

”Snällhet är en egenskap som måste förvaltas med en stor portion omdöme.” (Detta är vad jag ska skaffa mig; mer omdöme!)

”Att vara snäll på ett äkta, positivt och gott sätt är verkligen en konst.”

Einhorn talar om intelligens (vår förmåga till analytiskt tänkande)och emotionell intelligens (vår förmåga att känslomässigt hantera en situation) och menar att en ytterligare form; etisk intelligens (vår förmåga att göra gott) finns. Grundförutsättningen till etisk intelligens är etik.

Han avslutar inledningen med;

”….vi kan bestämma oss för att bli bättre människor, i vetskap om att vi aldrig blir perfekta. Och det enda vi till slut kan göra är vårt bästa.”

 _______________________________________________________

Jag har en känsla av att jag verkligen behöver denna bok.
_______________________________________________________

Jag kan lugnt tala om att jag inte har samma svar som BlondinBella.

KLÄDER

Skor: Har ett par Acics med pronationsstöd.
Sneakers: Inga.
Jeans: gillar Lee, men favoritjeansen är Pepe London.
T-shirt: många.

ACCESSOARER

Väska: Bronsfärgad BjörnBorg.
Plånbok: En i kalvskinn som jag ärvt av pappa.
Solglasögon: Inga. Det regnar hela tiden i alla fall.
Klocka: Boy London. Rostfri med blå taggar i silikonliknande material.
 
TEKNIK

Tv: Ingen.
Stereo: Ingen.
Mobiltelefon: Sony Ericsson w890i.
Mp3: Ipod Nano blå 4GB.
Dator: Dell Inspirion 630m från 2006.

BADRUM

Tandkräm: Colgate.
Tvål: helst någon som luktar kokos, vanilj, ananas, passionsfrukt eller liknande.
Parfym: drömmer om Britney - Belive.
Medicin: massor.
Vitamin: C-vitaminer i brustablett ibland.
Huvudvärkstablett: Inga.

 MAT OCH DRYCK

Mineralvatten: Loka hallon/grape.
Vin:  har ingen favorit.
Bröd: Polarbröd.
Glass: Ben & Jerry, 3 favoriter med choklad; Fish food, den med marshmallows och den med kladdkaka.
 
HEMMA

Säng: IKEA Sturefors/Tuvebo160x200cm.
Lakan: Minns inget märke, men jag älskar dem.
Espressomaskin: Har en liten kaffepress från IKEA.
Kylskåp: Mjölk och ost.

FÄRDMEDEL

Bil: Äger ingen. Åker i andras; Audi, Peugeot och BMW.
Taxibolag: har åkt två gånger i hela livet.
Cykel: Äger ingen.

 ÖVRIGT

Frisörsalong: Har ingen, och har inte klippt mig sen i april. :(
Bank: Sparbanken Eken, tillhör Swedbank.

Det är vad som kommer in på tisdag och på onsdag ska fjortonhundranittio ut.
Jag har ifrågasatt detta så mycket jag orkade och det var med mycket envishet och ilska.
Till slut tar frustrationen och besvikelsen över.
Det svåra att försöka ta in är hur hon sitter på andra sidan bordet och frågar som om hon har en möjlighet att bry sig;  om mig.
Besvikelsen kom när hon talar om att hon inte hunnit sätta sig in i det och inte läst den tjocka papperssamling hon bett att få av mig.

BAAAAHH!

Min sötis-N räddade dagen på några plan; en riktig kompis är vad du är! Jag bryr mig inte om antal svenska kronor, jag älskar hur du är och förhoppningsvis alltid kommer att vara; underbar och finns där när man verkligen behöver det, om det så är lite middag eller ett uppiggande rea-fynd. Du är guld värd!

Sedan klockan 20, eller kanske till och med tidigare än så har jag varit så trött att jag skulle vilja gå och lägga mig.
Idag har jag ringt till alla jag skulle försöka få tag på, skicka några sms, simmat med lillasyster, druckit en massa te och faktiskt inte sovit mitt på dagen.
Prinsessan Lani sitter/ligger/myser/gosar i mitt knä och vi ska ge upp nu. Stänga av datorn och släcka lampan, borsta tänderna och bädda ner oss; avsluta dagen. Då kommer Aramissis blir nöjd, han vill att jag ska ligga i sängen nu.
Imorgon vet jag om jag ska få överleva eller inte. Myndigheterna som äntligen vet att jag finns och tigger om hjälp, bryr sig varken om mig, min framtid, min smärta och definitivt inte om jag har pengar till mat eller inte. Jag blir väldigt ledsen och frustrerad. Hur tror de att jag ska orka ta mer skit?

Jag hoppas att jag ska var pigg nog att begära mer pengar och få dem att förklara vad jag ska leva på.
N-fina, jag kommer och eftersom du inte vill ha egna bekymmer kan jag dela med mig av alla mina ;)

Vaknade tveksamt vid nio. Det tog minsann ett tag att sätta ner fötterna och bege sig mot köket för frukost. Men, tvungen, måste se till att vakna innan, för jag vet att jag inte vaknar av att telefonen ringer och det var imorse dags för telefontid med läkare P. Det kan jag inte missa.
Hon gav mig 18 minuter. Hon ville höra hur nya medicinen gått och vad sjukgymnast S sa igår, liksom vuxenhabiliteringskvinnan, handläggare I i torsdags. berättade även om kallelsen till smärtrehab och då ropade hon glatt, sedan talade vi om socialen och om tvättmaskiner, hemtjänst och annat och om eftermiddagensbesök. Ingen höjning av medicinen än och förlängning på sjukskrivningen. Läkarbesök bokat 19 september och då borde vi veta hur det går med kompletterande 7 veckor på smärtrehab.

Ringde min bank och talade om vad jag behövde till socialförvaltningen och frågade om han visste vem pappa var.. jadå svarar han och jag säger att pappa ska hämta pappret om en stund.
Ringer papps och tackar på förhand.

Sedan somnade jag nästan på soffan. Vaknade till av att V ringde.

Dags för en välgörande dusch och sen hade jag håret i handuk fortfarande när det plingade på dörren.
In kommer biståndshandläggare E-M, LSS-/omsorgshandläggare B och distriktsarbetsteraput M. De sätter sig i köket efter att förundrasts över alla söta husdjur jag har. Må tro att mysisarna gick runt och gosade med deras fötter sen. Jag står för att jag har riktigt ont i ryggen.
Vi pratar hit och dit om min ohälsa, om mina jobb, mina mediciner, mina vårdgivare, min släkt och mina vänner som ställer upp för mig, om vuxenhabiliteringens insatser och om socialförvaltningen. Vi enas om att jag på fredag ska be socialhandläggare V att få pengar till en diskmaskin, en tvättmaskin/torktumlarpelare i badrummet samt en dammsugare. Då kan jag kanske klara mig utan hemtjänst, för om jag slipper diska och tvätta så kanske kan jag städa själv och behöver inte känna mig dum när någon äldre och mycket piggare städar åt mig när jag tittar på... Jag och min stolthet blir obekväma.

Distriktsarbetsteraput M ska kontakta en kollega som kan hjälpa mig att hitta hjälpmedel för hemmet som jag kan behöva och ge mig en lista på det, kanske kan socialen behagas betala för det också.

Av LSS-/omsorgshandläggare B får jag namn och nummer till en kvinna som kan hjälpa mi söka bidrag för att skaffa mig en tv och kanske en tryckavlastande matta etc. De var nog hos mig i 1½ timme. Kände mig lite rädd men att jag kanske får hjälp.

Jag känner att det är mycket på en gång, många kvinnor (de har alla varit av det könet hittills) som jag har möten med, som kommer hem till mig, som ringer och vill försöka hjälpa mig, som vill ha läkarintyg och som undrar hur jag mår.
Jag somnade i sängen och vaknade vid 18.30, tog köttfärssåsen som jag fått av V och kokade makaroner, hittade ostsås i kylen och blev proppmätt.
Sen har jag druckit te och jag är riktigt trött igen. Självklart, vad annars?

Mer te och sedan läggdags.

Dålig dag. Ur många synvinklar och alla perspektiv.
Vaknade tio minuter innan bussen till sjukgymnast S gick, hann med den precis. Somnar på bussen. Stiger av går till R-M på jobbet, äter ett knäckebröd, går till S, berättar läget får akupunktur och massage med inriktning på ryggen, stressar till bussen, somnar, kommer hem, äter en macka, dricker te och tar tabletterna jag inte hann med tidigare.
Går till nästa buss, som försenad kommer fram till stan, stressar till mötet med handläggare V, orolig att hag kommit fel, men löser frågetecknen, sitter där en timme, blir ledsen, frusterad och när hon efter 45 minuter frågar "du kan inte ha det lätt, hur mår du?" så kommer tårarna i ögonvrån. Hon försökte vara snäll.
Jag måste komma med mer papper och dessutom skriva på ett annat papper innan de kan hjälpa mig, får nytt möte bokat på fredageftermiddag.

Säger hejdå och går. Ringer V, undrar om jag får komma förbi en kvart eller så. Berättar varför jag gråter.
Sätter mig på bussen hem, somnar, går hem med mat jag motvilligt fått av V. Svårt att ta emot.
Dricker te och äter korv, tar tablett. Ringer pappa. Klockan 17 somnar jag i sängen, har tänkt stiga upp 18.30....vaknar 20 och är fortfarande riktigt trött.
Dricker te, äter yoggi med müsli.

Jag har gråtit mer, skickat några sms och orkar inget mer. Har riktigt ont i nedre delen av ryggen fortfarande. Det har varit en dålig dag.
Jag ska ta mer tabletter och sedan krypa ner i sängen.
Imorgon ska läkare P ringa och jag ska ringa min bank och be dem skriva ett fondsaldo som min pappa kan hämta. Klockan 14 kommer omsorgshandläggar B och förhoppningsvis har hon med sig arbetsteraput G.

Jag skickade sjukpenningintyget till FK idag, det kom äntligen igår, men de lär inte skynda sig med att ge mig några pengar.

Varför är myndigeter så komplicerade? De är fan värre än mig och mina tankegångar.

Mysisarna har det bra med mig och jag med dem.

Igår kväll gjorde J och jag ljuvliga scones, drack te och myste. Mycket trevligt.
Pappa ringde för att höra hur det gått för en av mina kompisars familj och han passade på att tala om att han vaknat när jag skickat sms till R-M på morgon, ungeför kvart över fyra, och han jobbade förmiddag och kunde inte somna innan han skulle stiga upp, han bad mig helt enkelt att; inte skicka sms till någon i huset före klockan halv sex på morgonen och att jag skulle ge min kompis ett råd.
Innandess hade jag ändå pratat med R-M en stund om, det handlade om något först, det fanns alltså en anledning till varför hon ringde, sen kom vi in på tusen andra saker och det är nog bäst att jag hör av mig idag för att kolla när, var, hur det passar att jag kommer hem-hem och kopierar papper till FK och socialen.

Nyss hände något som fick mig att le. Det är dags att vi tar det från början; imorse åt jag frukost strax innan sju, och gick och la mig igen, hade tänkt stiga upp vid tio kanske elva, men jag vaknade först strax innan tolv, då drack jag te och tog mina tabletter. Under de 5 timmarna som jag sov, sov också mina fluffisar, när jag sen steg upp, låg de kvar. Jag kollade mail och pysslade, hämtade post, plockad mat ur frysen, helt enkelt; grejade. Och jag fick för mig att gå och kolla vad fluffisarna hittade på, om de fortfarande log och sov. Ser ingen i klätterställningen, hittar Aramis på sin vanliga plats vid huvudkudden i min säng och hinner undra; var är Lani-banani? Innan täcket rör sig. Hon brukar inte ligga under täcket, det är Aramis specialare, hon piper och jag lyfter på täcket. Hon ligger inte under täcket, hon ligger inne i täcket! Så jag fick hjälpa henne att komma ut ur påslakanet, hon såg så liten och oförstående ut, hur hade hon hamnat där, det visste hon inte själv.... Så sööööt....

Jag vaknade innan 9 (detta berodde inte på de TRE alarm jag satt utan på Aramis som hade tråkigt och inte ville sova mer.) och åt frukost och pysslade innan läkare P ringer en stund efter den utsatta telefontiden, men det beror säkert på att hon är generös mot fler patienter; hon gav mig 15 av sina värdefulla minutrar!! Jag känner mig lite ompysslad. Hon höjde dosen på den nya medicinen till 75mg (3 tabletter) morgon och kväll och diskuterade hur trött jag är, att jag inte akn använda mina linser för att ögonen är alldeles för torra, hur mycket smärta jag orkar stå ut med och att hon håller tummarna för att jag får komma till smärtrehab snart, jag berättar om vuxenhabiliteringen, sjukgymnasten S och socialförvaltningen och annat som är en del av mitt liv.

Jag dricker mer te. Sedan kommer posten. Ser att postbilen (egentligen den posten-anställda människan som jag inte vet kön på) lägga några saker, papper, brev, något i min postlåda....
Nyfiken går jag ut.
Ett brev från Landstinget!! =)
Öppnar med reptilsnabba rörelser; och läser Kallelse till grundkurs i smärthantering på Smärtrehab. Välkommen måndagen den 15 september 2008 klockan 10:15.
Åhh, vad jag är glad. Jag var tvungen att ringa och störa mina arbetande nära & kära. jag grät av lycka när jag berättade på J, då hade det sjunkit in. V svarade inte utan fick ett sms och snart kom det ett tillbaka med grattis :)

Varför har jag inte ringt resten av er? För att ni kommer läsa min blogg

Jag kommer räkna ner till den 15 september. Första dagen på mitt nya liv.
Innan dess är det  I från vuxenhabilitering på besök (kanske även simning) imorgon, sjukgymnast och socialförvaltning på tisdag, telefontid på onsdag, simning på torsdag......

TILLÄGG klockan 14.19
Den 27 augusti, onsdag nästa vecka kommer det en handläggare B från omsorgsförvaltningen till mig.

Jag har fått bollen i rullning!! =)

Om det inte vore för att jag har så ont att jag skulle vilja amputera min vänsterarm för att bli av med en del av smärtan, så har det varit en ganska bra dag och den är inte över än.
Helgen har varit en bra helg när man bortser från fysiska msärtor och fattigdom.
N, min fina kompis kom förbi igårkväll och vi åt tacos, pratade skit och myste. Innandess hade jag haft sovmorgon och varit i stan med lillebror för att titta på bil och dator. Lillebror bjöd på lunch :)
Men, sedan är det fortfarande så att jag sover och sover... nuförtiden händer det att mina grannar eller brorsan väcker mig när de plingar på dörren. Alltså, jag vaknar till av att någon plingar, 15 sekunder senare förstår jag vad som händer och sker och jag släpper in två 9-åringar som vill klappa katter, efter det klär jag på mig, äter frukost och allt annat....
Likadant idag, jag hade ungefär ätit frukost (när alla andra äter lunch) när B kommer förbi och plingar för att klappa katter och spela datorspel. Jag tar inte ens en notis om att jag öppnar dörren i t-shirt och trosor.
När B och jag har tittat på djurannonser på blocket en stund kommer jag på att V vill hitta ett nytt hem till sin guldhamster Lilo och att B vore en perfekt hamsterägare eftersom hon redan har sin dvärghamster Lilly. Inga tveksamheter från B´s sida, så vi går ut i regnet och hem till henne för att tala med hennes mamma C , sedan tillbaka genom regnet och in hos mig och skickar sms till V. En deal är gjord. Imorgon beger jag mig till V för te-mys och när jag åker hem tar jag med mig Lilo så kan B hämta henne när hon kommer från fritids.

Vad har det blivit av mig? Jag går hemma hela dagarna och klär inte ens på mig när grannarna kommer förbi på besök (som ibland varar i 4 timmar innan deras mammor kommer och berömmer mig för mitt tålamod). Jag ska ta en dusch och bli som folk igen.

Idag har jag tvättid mellan 14.00 och 17.30. Och jag hade tänkt klara av detta själv eftersom inte lillebror kunde hjälpa mig. Allt är lugnt, jag lämnar småtjejerna i lägenheten och går till tvättstugan i god tid. Lägger in min tvätt och sätter igång första maskinerna.
En stund senare är jag tillbaka och kastar in tvätten i torktumlaren och hänger typ jeans och annat omtåligt i torkskåpet. Allt går inte att hänga där eftersom det inte är alltför stort.
Fyller maskinerna igen och en timme senare kommer jag till tvättstugan. Tvättmaskinerna är klara och jag öppnar torktumlaren för att ta ut det och bära till lägenheten.
Torktumlaren är sönder och har inte centrifugerat (kanske heter det något annat för torktumlare, men så heter det i alla fall för tvättmaskiner) alls, utan bara stått stilla och värmt upp tvätten. Inget är torrt och jag hittar en tröja som är bränd!!!
Tar ut den tvätten och den i maskinerna och går ut till torkvindan. Ringer till bostadsbolaget och säger;
"Torktumlaren som var sönder för två veckor sedan när jag tvättade sist hade ingen lapp on att den var sönder och huvudströmbrytare var åter på, jag antog alltså att den hade blivit lagad. Men efter en timme inser jag att den har samma fel som innan; den står bara stilla och värmen kommer in, den centrifugerar inte alls och kläderna ligger i en blöt hög istället för att kastas runt och torka. Jag har en tröja som blivit bränd och gissar att det finns fler plagg.
Jag har inget annat val än att hänga upp det bäst det går ute på torkvindan; problemet är att jag är sjukskriven och inte får anstränga varken axlar eller rygg! Jag är måttligt irriterad och förstår visserligen att det är fredageftermiddag, men det måste ordnas!  Jag har satt en lapp så fler slipper få sina kläder brända."

Jag tillade att jag var måttligt irriterad...Ifall hon inte förstått det.
Och jag hade fyra tröjor och tre strumpor (olika så klart så jag får slänga tre par!) som hade brännmärken. En av dessa var den nya svarta toppen som jag köpte förra veckan och ett favoritlinne i vitt 

=/