HeartQuake -rakt och ärligt

 

Inom loppet av två veckor har två kompisars mammor försökt begå självmord.
Det är inte lätt att säga något för att vara ett stöd till dem. Vad säger man?
Jag beklagar att din mamma försökte ta sitt liv?
Jag förstår om du är ledsen för att din mamma ville ta sitt liv?
Jag tycker att det är en hemsk situation mina vänner har hamnat i och jag känner sympati för dem, men kan jag känna empati; kan jag förstå hur de känner sig och reagerar på det faktum att deras mammor ville lämna dem och alla andra och slippa leva?
Eller ville deras mammor slippa leva? Ville mammorna ropa på hjälp?
Vad finns det för hjälp som samhället och omgivningen kan ge dem?

Det är olika familjer och handlar om lite olika saker, men en del saker är ett bekymmer i båda familjerna. Jag känner vännerna, men mammorna har jag träffat och fått en uppfattning om och då jag träffade den ena mamman senaste gången ville hon tala om för folk vad man blir lycklig av, vilket känns konstigt när jag tänker på vad som hänt sedan dess.

 

Jag blir frustrerad och undrar, frågar (till den grad jag känner går innan integriteten säger stopp) och analyserar; hur känner sig barnen (oavsett ålder) när deras förälder försökt begå självmord? De tänker på vad som hänt om det blivit självmord istället för självmords-försök, de känner sig väldigt svikna och övergivna. Fler känslor har jag inte möjlighet att förstå, men det måste vara många känslor som finns i barnet.
Ilska? Frustration? Hopplöshet? Brist på ansvar? Vem-tänker-på-mig-då? Att mamman är egoistisk som lämnar barnen i skiten? Att mamman räddar sig själv och lämnar skeppet?
Att syskonen (om barnet har några) lämnas i varandras ansvar?

Jag kan gissa i många timmar…

 

 

 

Det är vad som kommer in på tisdag och på onsdag ska fjortonhundranittio ut.
Jag har ifrågasatt detta så mycket jag orkade och det var med mycket envishet och ilska.
Till slut tar frustrationen och besvikelsen över.
Det svåra att försöka ta in är hur hon sitter på andra sidan bordet och frågar som om hon har en möjlighet att bry sig;  om mig.
Besvikelsen kom när hon talar om att hon inte hunnit sätta sig in i det och inte läst den tjocka papperssamling hon bett att få av mig.

BAAAAHH!

---

 

Min sötis-N räddade dagen på några plan; en riktig kompis är vad du är! Jag bryr mig inte om antal svenska kronor, jag älskar hur du är och förhoppningsvis alltid kommer att vara; underbar och finns där när man verkligen behöver det, om det så är lite middag eller ett uppiggande rea-fynd. Du är guld värd!

 

 

 

 

 

 

 

Idag har jag tvättid mellan 14.00 och 17.30. Och jag hade tänkt klara av detta själv eftersom inte lillebror kunde hjälpa mig. Allt är lugnt, jag lämnar småtjejerna i lägenheten och går till tvättstugan i god tid. Lägger in min tvätt och sätter igång första maskinerna.
En stund senare är jag tillbaka och kastar in tvätten i torktumlaren och hänger typ jeans och annat omtåligt i torkskåpet. Allt går inte att hänga där eftersom det inte är alltför stort.
Fyller maskinerna igen och en timme senare kommer jag till tvättstugan. Tvättmaskinerna är klara och jag öppnar torktumlaren för att ta ut det och bära till lägenheten.
Torktumlaren är sönder och har inte centrifugerat (kanske heter det något annat för torktumlare, men så heter det i alla fall för tvättmaskiner) alls, utan bara stått stilla och värmt upp tvätten. Inget är torrt och jag hittar en tröja som är bränd!!!
Tar ut den tvätten och den i maskinerna och går ut till torkvindan. Ringer till bostadsbolaget och säger;
"Torktumlaren som var sönder för två veckor sedan när jag tvättade sist hade ingen lapp on att den var sönder och huvudströmbrytare var åter på, jag antog alltså att den hade blivit lagad. Men efter en timme inser jag att den har samma fel som innan; den står bara stilla och värmen kommer in, den centrifugerar inte alls och kläderna ligger i en blöt hög istället för att kastas runt och torka. Jag har en tröja som blivit bränd och gissar att det finns fler plagg.
Jag har inget annat val än att hänga upp det bäst det går ute på torkvindan; problemet är att jag är sjukskriven och inte får anstränga varken axlar eller rygg! Jag är måttligt irriterad och förstår visserligen att det är fredageftermiddag, men det måste ordnas!  Jag har satt en lapp så fler slipper få sina kläder brända."

Jag tillade att jag var måttligt irriterad...Ifall hon inte förstått det.
Och jag hade fyra tröjor och tre strumpor (olika så klart så jag får slänga tre par!) som hade brännmärken. En av dessa var den nya svarta toppen som jag köpte förra veckan och ett favoritlinne i vitt 

=/

 

Jag tänker på dig fast att jag inte vill

Jag vill inte att du finns i mitt liv alls

Ibland dyker du upp och jag blir arg

Jag vill inte veta av dig

Jag vill inte tänka på tiden som var

För mig är du död

Du är inte värd mig och du vet om det

Du vet att jag inte kan hata dig,

men tro inget annat än att jag försöker.

 

 

Det är kväll. Ska dricka te, ta mina tabletter och sedan en lång dusch.
Skulle ara kolla min mail en sista gång.
Lanibanani sitter i mitt knä, fast i min famn, upp i ansiktet, spinner, gosar, buffar på mig, stryker sig mot tangentbord, mig, och stol, vilar huvudet på tangentbordet och slickar på mina fingar när jag skriver. Hon vill helt enkelt vara med mig hela tiden. Och hon vill att jag engagerar mig och klappar henne varje minut.
Hon är jättesöt när hon sitter och tittar mig rakt i ögonen för att jag ska se henne, nästa sekund lägger hon sitt lilla huvud på min hand, vänder sig om och kanske lägger sig ner snällt i knät istället för att sitta och buffa mig hela tiden. Ack vad fel jag hade, hon la sig snällt ner, men vilar sitt huvud på min arm och följer den upp och ner när jag skriver..... Vad säger man?

Jag har bytt till nytvättade lakan i sängen och jag ser verkligen fram emot den långa duschen innan jag kryper ner där. Lani ligger och värmer mig, mysigt när jag har mensvärk.
Armen, axeln, skuldran och ryggen värker. Jag vill bara gå och lägga mig.
Förresten, biverkningar av den nya medicinen; yr och illamående. Förhoppningsvis försvinner det om någon vecka. Det är kämpigt ihop med mensvärken. Som om hälften inte vore nog.

 

Jag kan lika gärna maila min teamledare på jobbet direkt. Jag kommer inte klara av att jobba på måndag. Eller "klara av" är fel uttryck. Jag skulle kunna ge mig fan på att jobba de dryga åtta timmarna, men inte kunna göra det ordentligt eller tillräkligt bra enligt mina egna krav (de som vanligen är mycket höga och som numera är på lagom nivå) och kanske skulle jag då vara vid liv klockan fem när det är ok att gå hem; jag skulle överleva, det gör fångarna på Guantanamo också, men hur mår de?

Jag skriver endast med höger. Vänster fungerar inte. Jag kan inte hålla min temugg i den, imorse hade jag problem med att hyvla ost, då måste man hålla emot med vänstern.  Jag har tusen tekniker för att utföra mina vardagliga rutiner utan att min omgivning lägger märket till hur jag genomför saker och ting, men när jag har sådan smärta att jag ber min pappa hjälpa mig vid frukostbordet, då ska jag fan inte arbeta. Då har jag sänkt stoltheten och bett om hjälp. Senaste tiden har jag bett FRÄMLINGAR om hjälp. Då är det inte ok med mig längre.

Smärtan pulserar och finmotoriken finns inte. Spänningarna går från fingerspetsarna till ryggmärgen.

De ekar i mitt huvud och jag känner mig så frustrerad.
Åkte till jobbet på vägen hem, kom dit tio i och talade om att jag skulle börja jobba kvart över men att det inte gick.  Jag kan bara inte.
Begav mig till akuten och det var ingen kö att tala om. Blir tagen på allvar och sedan åker jag hem.
Jag har en läkartid klockan 9.00 imorgon och det innebär (om inte ett mirakel sker) att jag kommer lyckas, ha lyckats med att skrapa ihop Å T T A timmar på en hel vecka. Om man nu kallar det "lyckat".

Jag tog en kopp te och ett par tabletter och la mig i sängen. Inte bra alls. Verkligen inte pigg och och jag vet inte ens varför jag försöker. Varför kämpar jag fortfarande?

mina tre ord är;

JAG GER UPP.

fast att jag inte vill ge mig riktigt än.

Jag har ont överallt. Jag steg ändå upp tidigt imorse och begav mig till staden. Har kopierat och varit på föreläsning, de verkade glada att återse mig. Jag har umgåtts med sötisarna på mitt gamla jobb. Farbror B är visserligen hemma och är sjuk, men alla andra, "mina mammor" och farbror J och jag har fått en stund för oss själva.
Jag ska bege mig till biblioteket snart och efter det ska jag hem och koka makaroner.
Igår kämpade jag ihop 500 meter i simhallen med lillebror.

Hur kan man frysa och hacka tänder inomhus med tre tröjor och en jacka på sig? Ett tydligt tecken på att jag inte är pigg.

Krya på dig Farbror B så ses vi nästa vecka, på måndag!

Jag har gjort min lyrikanalys.
Det känns inte bra. Jag är inte nöjd med den och jag skickade in den försent. Den är dessutom allt jag har gjort. Jag måste läsa Salman Rushdie - Midnattsbarnen inför morgondagens föreläsning och om jag har trettio sekunder över någon gång ska jag göra min hemtenta. Jag måste göra den innan nästa hemtenta är på gång. Jag har en otroligt obegaglig sovande vänsterarm och fingrarna kryper ihop.
Fast jag hade nog inte gjort min hemtenta ikväll ändå, även om jag varit fysiskt fungerande. Jag är ur balans och förbannad på mig själv.
Jag behöver semester!

Jag orkar inte längre!
Jag vill gå och gömma mig någonstnas och komma fram igen när jag mår bättre. Synd att verkligheten inte tolererar det.

Jag vill vara lugn,  harmonisk,  rik,  förståndig,  ambitiös,  snygg,  fräsch , ren,  flitig,  trevlig,  snäll, uppskattad,  frisk, energisk och facinerande........
.................varför sitter jag då här och är sjuk,  trött,  osocial,  försenad,  fattig,  bortglömd,  frustrerad och allmänt utmattad?

Jag är så besviken på mig själv.

Dålig början,
Dålig natt,
Dålig morgon,
Dålig dag,
Dålig tro,
Dålig ekonomi,
Dålig kropp,
Dålig aktivitet,
Dålig människa?
Dåligt humör,
Dåligt hopp,
Dåligt engagemang,
Dåligt försök,
Dåligt tillfälle,
Dåligt botemedel,
Dåligt arbete,
Dåligt liv?
Dåligt slut.

Dagens föreläsning gav mig lite ångest.
Om alla, närmare trettio vuxna människor sitter på föreläsningen och läraren tar initiativ till en diskussion kring en bok som alla ska ha läst till redan nämnda föreläsning och ingen av dessa åtminstone två dussin sitter tysta och jag har en åsikt, räcker upp handen lite diskret och läraren ger mig ordet, jag säger min åsikt och får ett "bra" till svar innan läraren spinner vidare på det som jag sa och vill höra om fler ha samma åsikt, eller frågar mig om min tolkning.....
VARFÖR KÄNNER JAG DÅ MIG SÅ HEMSK?
Jag tycker att känslan är obehaglig. Du sitter där och vet att det är fler som har åsikter, säkerligen inte alla (vissa hade inte läst dagens bok) och kan förstå att andra kanske är blyga och försiktiga med att tala inför gruppen, MEN hur många känner du på dig sitter och är tysta för att inte dra till sig uppmärksamhet, är osäkra på huruvida deras tolkningar är korrekta eller inte, eller helt enkelt inte vill erkänna att de kan något (då vet kurskamraterna hur duktig du är om det är det du är.)?
JAG BLIR GALEN.
Jag tänker efter, och säger tyst till mig själv; håll tyst nästa gång! (Annars kan mina kurskamrater börja tycka illa om mig för att jag är duktig.)
Det händer dock igen, och jag känner så starkt för min åsikt och får ordet igen.........
VARFÖR BETER SIG MÄNNISKOR SÅHÄR?
Jag säger inte att någon har sagt något elakt till mig, pratat bakom min rygg, suckat när jag har svarat eller gett mig onda ögat. Jag menar det faktum att samhället är så illa uppbyggt att jag fortfarande i vuxen ålder känner att det finns en risk att mina medmänniskor skulle tycka illa om mig på grund av min kunskap eller mitt sätt att uttrycka den. Likaså med mina åsikter och allt annat som hoppar ut ur min mun. Jag vill att jag och alla mina kurskamrater ska kunna säga sin åsikt, ge sin tolkning, analysera fritt UTAN ATT KÄNNA DEN RÄDSLAN. Vi är alla människor och ingen har sagt något ont om någon så vitt jag vet. (Vi pratar mest om hur mycket den ena läraren kan och hur många gånger som den andra läraren kommer försent.) VARFÖR känner jag fortfarande samma obehag inför detta som jag gjorde i mellanstadiet?
Alla människor har en åsikt och jag förstår att vissa inte vågar ge sin på grund av blyghet eller scenskräck och accepterar detta även om jag känner att det är hemskt synd att deras åsikter inte kommer ut så att andra kan höra dem. De finns massor av människor som sitter och håller inne på kunskap för att de är rädda att bli straffade för den.

Jag vill ta ett par tabletter, dricka lite mer vatten, kura ihop mig i sängen, glömma alla mina bekymmer och vakna som en strålande sol imorgon klockan halv sju.
___________________________________________________
Problemet; mina ryggmuskler är fortfarande överansträngda sedan måndagens akupunktur, jag mår illa och har en trängande huvudvärk, dåligt samvete för att jag finns, ångest över mitt liv och panik över mitt misslyckande som student, är förbannad både på mig själv och världen, jag har sedan länge tröttnat på min lillebror, jag längtar efter min J och önskar att jag bara kunde gå ge upp och bege mig hem till pappa och ta hunden och gå rakt in i skogen och inte komma ut på andra sidan.

Winston Churchill (min idol) sa en gång;
If you are going through hell, keep going

Dagen började i den hopplösa tvättstugan. Dagen fortsatte med samma bråkiga lillebror som igår. Dagen plågade mig med hans hopplösa, patetiska tillvaro. Tur för mig att han sov hela förmiddagen och tur för honom att han faktiskt sa tack när han fick sin middag lagad och serverad vid tv:n. Efter detta åkte vi till staden, han skulle köpa skor och jag hade planerat eftermiddagen med V. Allt bra så långt. Strax innan klockan 16 får jag sms från lillebror; "Din dator är skit! När kan du laga den?" Min tanke; säger han inte vad som är fel, hur förväntar han sig då att jag ska kunna svara på när jag kan laga den, jag vet ju inte OM jag kan laga den..? Fyra timmar senare skickar han; "När? Svara idag tack!" och strax därefter så skickar jag; "Jag vet inte vad det är för fel. Jag kan inte veta. Jag kommer hem om 50 minuter." och då svara han endast; "Kul".

Irritationen mellan oss har pågått sedan igår; då jag spenderade hela förmiddagen på universitetet och stressade hem för att visa lägenheten då han skulle få sova eftersom han jobbar natt, Ok, bra så långt var vi överrens. Jag kommer hem, äter och sedan ringer mannen som skulle ha kommit och tittat på lägenheten och meddelar att han inte kommer för han har fått en annan lägenhet. Vilket jag tycker är bra och riktigt uppfostrat av honom att ringa och meddela. Jag ringer ett samtal och sedan stiger lillebror upp. Jag talar om att mannen inte kommer, men att det är lika bra att vi städar, för annars kommer det inte bli gjort och vi får stressa inför nästa gång någon vill ha en lägenhetsvisning. Smart, men lillebror sätter sig vid sin älskade tv och sitter där under tiden som jag dammsuger och torkar golven (överallt utom på hans kaotiska sovrum och framför tv:n där han tycker att jag är i vägen.), plockar i ordning och börjar sedan tömma mitt stora akvarie och matar sköldpaddorna samtidigt som jag byter vatten och rengör. Mitt i detta ropar lillebror som för stunden har flyttat sig till datorn (på vägen dit gnällde han dock på att det var blött på golvet..) "när blir det mat"?
- Jag tänker inte laga mat (två timmar tidigare hade jag frågat om det blev bra med lasagne.) förrän jag är färdig med sköldpaddorna.
- Ska du inte tina köttfärsen i en skål med vatten?
- Det är skitsamma, den hinner tina till jag är färdig med detta för du måste diska innan jag kan laga maten i alla fall.

(Nu vet alla i min omkrets att det var vår deal när vi flyttade ihop; jag lagar maten för han kan inte och han diskar för jag får inte lov att göra det i onödan för sjukgymnasten)

När jag är färdig med sköldpaddorna sitter lillebror kvar vid datorn. Jag börjar plocka fram ingredienser, men måste inse att behöver en del av den smutsiga disken, så jag börjar diska. Då har lillebror på hela dagen diskat 7 föremål.
- Varför diskar du?
- Jag behöver den här och du kommer inte diska än på länge!
Ett par minuter senare:

- Varför diskar du glasen då?
- Jag behöver det som ligger under dem så klart, då kan jag lika gärna diska dem också, så det blir gjort!

En timme är lillebror tyst. Han har antagligen fattat att jag är arg på honom. Han äter lasagne och börjar prata om J;
- Kommer inte han ikväll?
- Jag vet inte, han tränar.
- Gjorde han inte det igår?
- Jo.
- Ska inte han äta lasagne?
- Jag får fråga honom.

Det är så vi har vårt syskonförhållande på senaste tiden; jag tar hand honom, bär hem all mat från ICA, lagar hans mat, tvättar hans kläder, diskar för att jag inte kan vänta fler dagar på att han gör det, jag städer lägenheten, jag brygger kaffe till honom och SÅ FORT jag har rymt iväg till V eller J, eller för den delen båda två, den enda efter den andra så att han har fått vara hemma själv och laga sin egen mat.... DÅ kommer det ett antal sms, eller så ringer han och frågar när jag ska komma hem, vad han ska äta, vad det finns för ätbart i kylen......

Och det skulle antagligen vara nog. Men, HAN VET hur jag mår, hur mycket böcker jag måste läsa, hur många smärtstillande tabletter jag äter varje dag och hur ont jag har av att diska och tvätta, handla och städa.
Eller vet han verkligen det? Fattar han, bryr han sig? Eller är han bara en 21-årig pojkspoling som inte har tid att tänka på andra?

Jag plågas av mensvärk idag och hans provocerande, bråkande-för-att-stilla-sin-tristess är mer än vad jag orkar med. Att jag sedan, sitter på vägen hem, på bussen och är så trött att tanten som sneglar på mig får mig att vilja stirra henne i ögonen och räcka ut tungan åt henne så att hon ger fan i mig. Jag önskade att åtminstone hon kunde låta mig vara!