HeartQuake -rakt och ärligt

_______________________________________________________

Jag läser Stefan Einhorn – Konsten att vara snäll.

Jag kände mig alldeles för snäll och en aning överkörd, och insåg att jag inte haft tid eller möjlighet att läsa de tre böckerna jag köpte utöver studentlitteraturen i februari. Det kändes som att det var dags! Och jag har kommit över trettio sidor utan att somna. Bra! Mycket bra med tanke på mitt hälsotillstånd, det har inget med Einhorns författarskap eller brist på intresse eller annat att göra.
Inledningen gjorde att jag verkligen kommer att bli nöjd med utvecklingen i boken och av mig själv, eller självinsikten, självkännedomen och annat som jag varit tveksam till de senaste veckorna.

Ur själva inledningen av Konsten att vara snäll fastnade jag för;

”För mig är en snäll människa en individ som lever med etiken i sitt hjärta. En snäll människa bär i sitt medvetande ständigt med sig omtanken om medmänniskan. I mina ögon låter detta som i allra högsta grad goda egenskaper.
Och den snälla människan är minst av allt dum. Den snälla människan är tvärtom mycket klok, för hon har – medvetet eller omedvetet – förstått vad det faktiskt handlar om; det vi gör för våra medmänniskor gör vi också för oss själva.”

”Snällhet är en egenskap som måste förvaltas med en stor portion omdöme.” (Detta är vad jag ska skaffa mig; mer omdöme!)

”Att vara snäll på ett äkta, positivt och gott sätt är verkligen en konst.”

Einhorn talar om intelligens (vår förmåga till analytiskt tänkande)och emotionell intelligens (vår förmåga att känslomässigt hantera en situation) och menar att en ytterligare form; etisk intelligens (vår förmåga att göra gott) finns. Grundförutsättningen till etisk intelligens är etik.

Han avslutar inledningen med;

”….vi kan bestämma oss för att bli bättre människor, i vetskap om att vi aldrig blir perfekta. Och det enda vi till slut kan göra är vårt bästa.”

 _______________________________________________________

Jag har en känsla av att jag verkligen behöver denna bok.
_______________________________________________________

För ett bra tag sedan, kanske drygt ett år tillbaka i mitt prekära liv sade min psykiatrisjuksköterska I en sak till mig; att mindfulness skulle vara bra för mig och talade om att det betydde medveten närvaro. Jag tyckte att ordet hade en fin klang, det smakade bra i munnen och såg snyggt ut när man skrev det; ungefär som jag anser om ”butterflies” eller ”daisy”.

Mindfulness grundar sig och utgår från uråldrig zenbuddistisk filosofi (det tilltalar mig!). Begreppet som då på svenska blir medveten närvaro har blivit populärt i KBT-kretsar. (Kognitiv beteende terapi tror jag att det bokstavligt står för). Man använder även ordet sinnesnärvaro, och det stämmer bra med vad mindfulness handlar om; närvaro av alla våra sinnen.
Jag kan vara här och nu när jag hör, ser, luktar, känner eller smakar – använder mina fem fysiska sinnen. Sinne innebär också mitt psyke, att jag är medvetet närvarande med tankar och känslor så kan jag lära mig förstå hur mitt sinne påverkar mig.

Det är ett sätt att hitta tillbaka till sig själv och prioritera vad som är viktigt för mig i mitt liv. Det blir väldigt personligt och individuellt, vilket tilltalar mig. Om jag inte lever nu, här när ska jag göra det? Varför väntar jag med att använda mina favoritpåslakan i sängen? Varför sparar jag min favoritmat till en speciell dag?

Jag borde ta till mig mindfulness, ett ickevärderande förhållningssätt för min dagliga tillvaro. Att ha ett annat förhållningssätt till sinnesuttryck och mina känslor och tankar vore ett bra steg för mig. Det sägs att mindfulness har hjälp människor med stressrelaterade sjukdomar och smärtor. Varför funderar jag ens på att ge det en chans; jag borde vara i full gång med att lära mig utöva mindfulness.
Att kunna se mina reaktioner på mina känslor och tankar utan att bedöma dem, lägga värde i dem. Tankar är tankar och känslor är känslor. De är inte den direkta verkligheten, de är min avspeglig av sanningens verklighet. Tankar (och känslor) är inte bestående och jag borde inte ta dem på fullaste allvar och låta dem styra mitt liv. Jag måste öva på det här med mindfulness.

Jag vill ha friheten att förhålla mig distanserat från innehållet i mina tankar och känslor, då kan undvika dem som sårar eller tar mig bort från det som händer i verkligheten. Jag måste lära mig att acceptera känslor som känslor, låta dem och tankarna passera utan att de styr mig i en riktning. Den riktningen kanske är längre bort från det (verkligheten) jag värderar. Jag vill kunna välja att fortsätta i den riktning jag beslutat mig för att gå, med eller utan de tankar och känslor som är jobbiga.
Då kanske jag kan bli mer harmonisk och lugn? Utan att ständigt analysera och bry mig om vad alla andra tycker och tänker, känner och gör.
Tankarna och känslorna ska få passera, men att jag har en värderad riktning som jag ska styra upp.

Kanske kan jag eliminera mycket av min ångest och daglig frustration? Mindfulness är värt ett försök att få ordning på mitt liv. Jag ska bara komma på exakt hur man gör.

.......fast att jag annars somnar närsomhelst och har sovit bort hela sommaren. Utan att överdriva.

Jag fick ett mail. Jag har gråtit. Jag har svarat på mailet. Jag gråter mer.
Jag vill vara guld värd, men jag är verkligen inte det.

Och läkarbesöket har gett mig både hopp och ångest; remiss var det positiva, den nya medicinen är vad skrämmer mig. Jag har funderat över mitt så kallade liv.
Jag har tagit första tabletten och jag ska ta min spänningshuvudvärk, min molande mensvärk och min övriga kroniska smärta och bädda ner mig i min säng.
Frågan är om, när jag vaknar. Imorgon?

Same shit - different day

Too little - too late

Jag hatar människor.

Människor kan vara riktigt mysiga. Människor kan var hemska. Jag tycker inte om människor i allmänhet, för allmänheten är rätt dumma, elaka, otrevliga, hänsynslösa, onda, tråkiga eller hopplösa och sånt klarar jag inte av en längre stund. Är det något som kan såra en människa så är det en annan människa och det är väldigt ont om fina människor.

Om jag blir trött på livet så beror det till 90% på människorna i min omgivning, jag har alltid blivit besviken på människor. Jag har förväntat mig för mycket av folk och de har svikit mig gång på gång. Naivt åtgår man som barn från att alla människor vill en väl och har goda avsikter, att de vill hjälpa en, stärka en,  låta en utvecklas och bli en självständig och bra människa.

Det är verkligen inte så. Idag har jag återigen blivit besviken på mänskligheten.

Jag har insett att jag måste sålla bort folk, plocka ut pärlorna och inte bry mig om de andra.

Mitt bekymmer (jag låtsas för stunden att jag bara har ETT bekymmer) är att jag frekvent får höra hur duktig jag är som kämpar på, att jag kämpar och är så stark, att omgivningen undrar hur jag orkar, att jag måste vila och låta kroppen vila, att jag är driven och kommer att ta mig ur mina bekymmer och det är trevligt att höra att folk lägger märket till min situation. Problemet är att det möjligen stärker mig psykiskt ett tag, men att det är upp till mig att göra något åt allting, alla mina bekymmer, med min ohälsa och obefintliga ekonomi måste jag ta hand om själv, min ångest måste jag själv bearbeta och INGEN kan göra det åt mig.
Dilemmat är att jag är SÅ TRÖTT PÅ ATT KÄMPA FÖR ÖVERLEVNAD och vill kunna börja LEVA, att jag gladeligen skulle lämna mina bekymmer till någon som tar dem och åtgärdar dem åt mig. Det hade kanske känts okej eller mer okej om det varit så att jag brutit benet och min situation varit tillfällig, men som läget är så vet jag inte vad jag gör om 3 dagar, 3 veckor eller 3 år. Frustrationen tar på mig.

Som sagt är det också så att HADE JAG INTE HAFT MINA NÄRA & KÄRA (du som läser detta ingår med största sannolik här) hade jag redan gett upp, lagt mig ner och dött utan att fundera mer.

 Jag har ett ytterligare stöd i de mail jag skickar och tar emot från C, en kille som har samma skada som jag och VERKLIGEN kan förstå den delen av mina bekymmer. Det känns skönt att inte behöva detaljera smärtorna och ångesten, för han förstår ändå.

Socialförvaltningen, Försäkringskassan och Landstinget är min umgängeskrets. Jag har bett om hjälp och ska be om mer, jag letar blanketter och ansökningar för fulla muggar och dessa ska jag maila till Farbror B har jag tänkt. Han vet hur illa min situation ser ut och kan förstå sig på min ekonomi och då känns det bra att han ser alla dokument när han skriver ut dem. Jag har själv ingen skrivare. (men som sagt; jag har inte ens en TV) 

När jag ligger hemma och sover, äter tabletter och är allmänt värdelös för min omgivning och inte ens diskar har jag mina fluffisar att mysa med. Aramis är otroligt nyfiken och alert. Om min telefon gör något ljud väcker han mig med att jama och slicka på mig, och han kan väcka mig ändå, om han vill något annat, så det kan vara bra, man får ett tillfälle att vakna, titta på klockan, pyssla om katterna och sen kan man välja om man ska vara duktig och stiga upp och äta frukost eller sova en stund till. Katterna har anpassat sig till mig och mina rutiner, och de sover gladeligen bort eftermiddagen om jag gör det.
Det är verkligen kärlek vid första ögonkastet med dem och jag tror att de trivs med mig.

Apropå kärlek. Jag är lycklig och nästan nöjd med relationerna med människor i mitt liv. Det finns en person som är perfekt för mig som jag vill älska. Men kanske har jag för mycket bekymmer för att orka med en förälskelse? Något undermedvetet som håller mig ifrån kärleksförhållanden och vårdar mina vänner och mig själv i första hand.
Samtidigt finns det andra personer som irriterar mig, eftersom är självkritisk och analyserande, och dessutom grubblar alldeles för mycket så känner jag mig själv och mina känslor väldigt bra och det stör mig innerligt om andra människors BRIST PÅ SJÄLVINSIKT står i vägen för alla deras relationer, inte bara till mig, till sin omgivning och till mina vänner som blir offer för dilemmat.
Jag har många vänner och jag vårdar dessa så ömt jag bara orkar och kan. Och jag tror att de upplever mig som en god vän, någon de kan lita på och som alltid lyssnar. De är viktiga för mig och om inte mina vänner, eller vänners vänner kan försöka vara en god vän mot mig och mina/sina vänner så mår jag dåligt av detta. Jag inser att jag har höga krav på min omgivning, och var går gränsen egentligen för vad man kan begära av en människa? Hundar är så mycket mer lättlärda och lojala. Aldrig falska och inser när de har gjort fel och ber om förlåtelse.

Undra om jag ska ta och läsa böckerna till min hemtenta? Jag vill ha den klar, men vet inte om jag är fit for fight ännu. Den måste bli riktigt bra och alla åtta sidor ska vara innehållsrika, på bra analys och egna åsikter. Det blir tufft.

I övrigt vill jag berätta att jag inte gjort någonting idag. Verkligen inget. Och jag försöker släppa ångesten över att ha kastat bort en hel dag och varit meningslös för universum.

Jag skulle vilja att människor lämnar mig i fred.  Inte de som jag tycker om och som verkligen bryr  sig om mig, men alla främlingar som tror sig veta någonting om mig och mina bekymmer, de som tror att jag behöver tröst som jag inte vill ha, som inbillar sig att jag går runt och är ledsen för ingenting, som inte alls kan förstå, och folk som lägger sig och styr andras liv i förnekelse av allt annat än att de gör det av välmening och kärlek.

My heart will go on, Jag saknar bara (som i endast, just) dig och vill inte ha någon i ditt ställe.

____________________________________________________

I'm alone, hiding in the dark,
I'm looking for a life to come and rescue me,
I sleep, I rise, hear your denies, endlessly inside,
It's crazy but, sometimes I feel like,
I wanna' to run away, sometimes I feel like,
I've gotta' get away, one day you will see,
Another side of me, my life I command,
It's not the way that you planned

Leave me alone leave me alone
Leave me alone
Out on my own out on my own
Leave me alone

What do you want, from me? Do you dream of a life,
Your life through me, myself, my time, in one we unite,
I don't ever want to be that girl, you want it to be

Sometimes I feel like
I wanna' to run away
Sometimes I feel like
I've gotta' get away
One day you will see
Another side of me
My life I command
It's not the way that you planned

Leave me alone leave me alone
Leave me alone
Out on my own out on my own
Leave me alone, yeah!

One day you will see, another side of me,
My life I command, It's not the way,
It's not the way that you planned,

Leave me alone leave me alone
Leave me alone
Out on my own out on my own
Leave me alone,
Leave me alone leave me alone Leave me alone
Out on my own out on my own
Leave me alone,
Leave me alone leave me alone
Leave me alone
Out on my own out on my own
Leave me alone,

____________________________________________________

I would love to love you like you do me,
I'd love to love you like you do me,
There's a pillar in my way you see,
I'd love to love you like you do me,

I, met you on a sunny Autumn day,
You instantly attracted me, when asking for the way,
God if I had known the pain I'd make you feel,
I would have stopped this thought of us, and turned upon my heel,

Though you should leave me,
Time make it be alright,
Though you must leave me,
Time will help you see the light,
You don't need me,
Time make it be alright,
Though you must leave me,
Believe me when I tell you,

I would love to love you like you do me,
I'd love to love you like you do me,
There's a pillar in my way you see,
I'd love to love you like you do me,

You recognised my barrier to love,
I know there's nothing worse than unrequited love, unrequited love,
So I prayed to God that I could give the love you gave to me,
But something's lying in my way, preventing it to be,

Though you should leave me,
Time make it be alright,
Though you must leave me,
Believe me when I tell you,

I would love to love you like you do me,
I'd love to love you like you do me,
There's a pillar in my way you see,
I'd love to love you like you do me,
I would love to love you like you do me,
I'd love to love you like you do me,
There's a pillar in my way you see,
I'd love to love you like you do me,

Break those pillars down,
Break those pillars down,
Take those pillars down, down, down,
Oh, take those pillars down,
Love to love you like you do me,
Break those pillars down,
Love to love you like you do me,
Oh take those pillars down,
Love to love you,
Love to love you,
Love to love you,
Love to love you,
Take those pillars down,
Love to love you,

Ibland är det för svårt. Mina känslor, för mig själv, för mitt liv, för min smärta, för mitt gamla liv, för alla sorger och besvikelser, för människor som gör mig illa och för den frustration och ångest som finns i vardagen.

Jag skulle behöva prata med dig,  det handlar om mitt liv, men det handlar också om honom och då är du inte rätt person. Det har alltid  varit bra att prata med dig när jag har det svårt. Du har alltid försökt förstå och orkat lyssna i många år.
Jag vill inte ringa dig, även om du sa att jag skulle göra det. Jag ville inte blanda in dig. Då, hade du varit en del av det, det som kallas mitt liv, men nu har du inte varit med på länge.

Jag vill gråta. Jag behöver inte ens tänka på något jobbigt, någon som dött eller alls sorgliga saker, så som jag gjorde när jag var liten. Då fick man inte gråta och när jag väl hade en stund för mig själv och liksom hade chansen, ett tillfälle att släppa ut känslorna fick jag börja tänka på något som jag visste att jag var ledsen över. I mitt liv finns mycket att gråta över.

Jag gråter. Det är inte alls ovanligt i mitt mer mogna och vuxna, känsloliv. För fem år sedan var det väldigt ovanligt och sedan dess har det hänt SÅ MYCKET. Du var med på den tiden och du har överlevt hela förändringen, därför känner jag saknaden när jag har det svårt.

Det har varit mycket, många svåra händelser, känslor, förändringar, motgångar, sorger och besvikelser de senaste fem åren och de senaste två månaderna har varit svåra, inte relativt mot de händelserna, men om jag skulle utgå från ett normalt liv och en normal människa med motgångar så har det varit riktigt svårt. Jag undrar varför jag ens försöker orka med det.

Varför har jag inte gett upp? Varför gräver jag inte ner mig? Varför äter inte ångesten upp mig inifrån?

Kanske har jag gjort det, kanske ligger jag i min grop och kanske är det ångesten som styr mitt liv.

Jag är så trött på att kämpa för överlevnad. Jag skulle vilja att någon bara räddar mig, tar mig i sina armar och talar om att jag är trygg och älskar mig för den jag är och aldrig släpper mig.

elräkning

ångest

kronisk smärta

pank

panik

regn

tappad aptit

svårt telefonsamtal

frusen

blivit singel

familjesamtal

Mina sköldpaddor äter vindruvor.
Min J är i Sthlm på WTAI.
Jag har varit hemma i buschen. Kom hem för ett par timmar sedan. Innan dess hade vi lång frukost,  mitt livs kärlek; hunden och jag har varit på en lång promenad och jag har tagit det lugnt. Det finns inte mycket mer att göra. Igår pysslade vi i trädgården, och därför har jag tomatplantor på min uteplats.  Jag är också mätt, åt kåldolmar till middag. Jag har det väldigt mycket bättre när jag åker hem till familjen. Pratade med min E igår, och jag har fått i uppdrag att sälja en häst.

Läkaren P hittade mer fel på mig igår. Jag knaprar antibiotika.  Detta var en trevlig, proffessionell och noggrann läkare. Och därför så hittade hon anledningen till att jag varit så uppsvälld. Jag är inte med barn, jag har inte blivit fet och jag är inte laktosintolerant.  Jag har sökt för samma sympton vid två tillfällen tidigare, på två olika vårdcentraler, men denna läkaren hittade felet.  Jag har en infektion, (eller sa hon inflammation?) i äggledarna eller livmoderhalsen. Denna har antagligen legat i mig och gnagt en bra stund. Det var i höstas jag märkte att min mage såg konstig ut och det var i februari som jag blev anklagad för att vara på smällen. Dessutom har jag fått höra hur trevligt det är att jag äntligen börjar se noraml ut och inte sjukligt smal. Att det inte gjort större intryck på mig beror nog på alla inflammations- och feberdämpande tabletter jag regelbundet knaprar redan.

Great.

Som om jag inte hade nog med bekymmer och inte har råd att köpa mer mediciner. Det är fantastiska summor jag ger Apoteket varje vecka.

Det komiska (eller sorgliga) var när läkaren säger till mig; detta gör att du inte bör vara i solen under behandlingen och detta är mycket noga med att du inte dricker alkohol. - Titta på min medicinlista och titta på mig, tror du inte jag är van? Jag har en rätt imponerande lista för min ålder. -Medicinlistorna är väldigt induviduella, varje patient har sitt bagage, sin bakgrund.

Min helg kommer att bli lugn. Som vanligt. Fast med en förklaring till varför magen (trodde jag det var innan) mår dåligt och verkar inte vara sig själv.

Jag funderar lite. Som vanligt kanske. Samma ord kan ha olika betydelse för olika människor, samtidigt som det i olika situationer kan betyda olika saker för varje människa.

HEMMA:  för min del är det där jag bor och trivs, det kan vara i min egen lägenhet (som jag älskar!), hos min pappa och c:o, hos lillebror och Nisse, hos V i hennes trea och hos J i hans tvåa och dessutom känner jag mig väldigt hemma hos J & C.

HEMMA: att vara hemma kan vara positivt och negativt. Negativt är när jag inte klarar av att gå på föreläsningar eller jobba; det är då hemskt att "vara hemma".
Positivt är det när man har varit iväg på semester, har jobbat en lång dag eller varit i stan och festat en helg; då är det så skönt att "komma hem".
Speciellt positivt är det att min J äntligen är hemma igen. Och han mår bra, han är ok och det kommer att lösa sig. Riktigt skönt att höra.

Apropå: jag ska vara hemma även imorgon.  :(

Detta är vad jag har:

förkylning, feber och huvudvärk

ogjord hemtenta

ständig värk

24 år lång ekonomisk svacka

orkeslös

besviken på mig själv

Detta är vad jag behöver och önskar:

hälsa

energi och motivation till att studera

få bli smärtfri

vara ekonomiskt oberoende

bli positiv med livsglädje

tro, hopp och kärlek till mig själv och min omgivning

Jag satte mig ner, vi bytte artighetsfraserna och sedan; hur mår du? Och då berättade jag.
Jag har inga råd att ge dig. Din situation är prekär, sade hon. Inga tårar, men de fanns i ögonvrån.

Berättade. Han undrade, vad betyder prekär? Säger att jag tror att det betyder ”speciell”.

Tittade i ordboken hemma. Prekär; vansklig, bekymmersam eller pinsam, ömtålig.

Hon menade alltså bekymmersam.

Om inte hon vet, hur kan jag få modet. Hur ska jag orka kämpa vidare?

Pengarna är borta. Snart ska jag be om hjälp. Sen får de bestämma över mitt liv.

Det har varit en underbar helg, jag har nästan förträngt min bekymmersamma situation. Vi har varit och grillat med J´s familj och igår ringde vi J och C och undrade om de ville ha sällskap. Ytterligare en solig och trevlig dag med underbara människor. Och jag har massor med bilder,

Tyvärr hade jag feber igår. Då pysslade jag om sköldpaddorna. Ikväll roar jag mig med att göra köttfärslimpa. Imorgon ska jag arbeta. På onsdag ska jag få akupunktur och sen ska jag simma, kanske med J och lille H.

Och J åker till Tyskland; Rock am ring med Motörhead, Metallica etc. Jag vill också. Åkte hemåt igårkväll och när jag kommit halvvägs var jag tvungen att ringa honom, för att jag saknade honom så.

Jag missar ALLT. Hela sommaren. Min tradition med Metaltown (27-28 juni) och Tivolirock (12 juli) blir inte av. Jag åker heller inte på varken Where the action is (14 juni) eller Peace & Love, SRF (4-5-6-7 juni) eller Arvika, Hultsfred. Jag åker inte på NÅGONTING. I år spelar Inflames, Monster Magnet, Danko Jones, Bullet for my valentine, Sabaton, Killswitch Engage, Hardcore Superstar, Soilwork, Nightwish, Tiamat och Dark Tranquillity på Metaltown. Och jag sitter hemma.

Foo Fighters, Sahara Hotnights, Queens of the stoneage och Hellacopters på WTAI och sedan blir jag deprimerad över att jag inte kan se Judas Priest, Whitesnake, Sabaton, Volbeat och mina Mustasch-gubbar på SRF.

Traditionen med Tivolirock går som sagt i stöpet och jag missar Sahara Hotnights, Sabaton, All ends, Evergrey…….tur att det inte är fler!

RAGE AGAINST THE MACHINE, LINKIN PARK(kanske till och med V kan tänka sig),HIM, SERJ TANKIAN, SIMPLE PLAN, DANKO JONES, THE DONNAS (vill verkligen se dem en gång iaf), MUSTASCH (mina gubbar! LOVE THEM!!) , RAISED FIST, THE HAUNTED, ARCH ENEMY, MISS LI (du och jag hade kunnat gå på det Farbror B), JOHNOSSI (nyfiken), EVERGREY, BIFFY CLYRO (kolla gangster!!!) spelar alla på Hultsfred och jag har inte sextonhundra till det heller.

Detta hade varit en såååå fin sommar om jag bara hade varit rik och frisk istället för fattig och sjuk!

Undra vad det ska bli av mig?

Förresten; S på jobbet sa förra veckan; "Du är konstig, men jag tycker om dig ändå." Det tyckte jag var gulligt. Liksom idag satt H och J och pratade om mig och skulle gissa hur gammal jag var..... Det slutade på tolv. Kanske halvseriöst, men det tyder ju på att jag inte är som alla andra.

Ibland undrar jag hur det kommer sig att jag är så svart och vit. Antingen är jag glad eller ledsen, deprimerad eller full av livsglädje, trött eller energisk........... Och jag tar det till sin spets. jag är lite som mina fina hund; överdrivet överentusiastisk eller apatisk..... Antingen eller.
Aldrig något normalt som vore Svensson-lagom.

Undra om jag ska vara glad eller ledsen, det är ju antingen eller.

Från september till och med januari var jag sjukskriven 25% och jobbade 75%, i bland mycket mindre på grund av mina smärtor. I januari började jag plugga på heltid och hoppades att jag skulle klara det genom att själv planera mitt liv runt sjukgymnastik och habilitering. I mars börjar jag söka sommarjobb. I april får jag extrajobb/sommarjobb och sedan dess har jag jobbat, pluggat, simmat, jobbat, pluggat, simmat, sovit, jobbat och jag har ont. men, jag vill inte ge upp. Har du någonsin sett att jag verkligen gett upp? Jag säger ibland fem gånger om dagen; JAG VILL INTE KÄMPA MER, JAG HAR KÄMPAT NOG / JAG ORKAR INTE MER/ JAG VILL DÖ.../JAG SKULLE VILJA ATT NÅGON HÖGG AV MIG ARMEN etc. Men; sällan (i ärlighetens namn; ALDRIG) ger jag upp. Jag har mina nära och kära som drar mig ur ångesten när jag kommer till den punkten, gränsen då jag har fått nog och bara vill lägga mig ner och dö istället, bara för att det vore enklare.

Min sjukgymnast låter mig jobba. Hon vet vad det betyder för mig att få känna mig behövd, att jag kan ha en chans att få klara mig ekonomiskt.........men hon vet också att jag aldrig säger nej, eller stopp, eller tar det lugnt.
Jag är duktig på mitt jobb, jag trivs med det och jag älskar kollegorna, gemenskapen och stämningen. Så är det alltid, jag har haft den där kärleken till mitt jobb sedan mitt förr-förr-förr-förra jobb år 2004.

MEN, (det finns sorgligt nog alltid ett "men") jag kanske inte orkar? Var går gränsen? Kan jag lita på mig själv? Kan jag ta hand om mig själv och min hälsa, mitt välbefinnande?

JAG TROR TYVÄRR INTE DET.

Faaaaan. Jag har gjort dert igen.

Hur ska jag klara mig sommaren genom, hösten genom, året genom och livet genom om jag ska må såhär? Om jag inte klarar av detta? Vad ska jag leva på? Ska jag aldrig få bli den rika och framgångsrika kvinnan som jag har satsat mitt liv på? Har jag satsat på bekostnad av min hälsa? Hur kan jag ens tro att det är värt det?