allvarliga bekymmer

31 aug kl 17:59, 2008

Skrivet av heartquake under kategorin deep shadows | 0 Kommentarer | Permalink

 

Inom loppet av två veckor har två kompisars mammor försökt begå självmord.
Det är inte lätt att säga något för att vara ett stöd till dem. Vad säger man?
Jag beklagar att din mamma försökte ta sitt liv?
Jag förstår om du är ledsen för att din mamma ville ta sitt liv?
Jag tycker att det är en hemsk situation mina vänner har hamnat i och jag känner sympati för dem, men kan jag känna empati; kan jag förstå hur de känner sig och reagerar på det faktum att deras mammor ville lämna dem och alla andra och slippa leva?
Eller ville deras mammor slippa leva? Ville mammorna ropa på hjälp?
Vad finns det för hjälp som samhället och omgivningen kan ge dem?


Det är olika familjer och handlar om lite olika saker, men en del saker är ett bekymmer i båda familjerna. Jag känner vännerna, men mammorna har jag träffat och fått en uppfattning om och då jag träffade den ena mamman senaste gången ville hon tala om för folk vad man blir lycklig av, vilket känns konstigt när jag tänker på vad som hänt sedan dess.

 

Jag blir frustrerad och undrar, frågar (till den grad jag känner går innan integriteten säger stopp) och analyserar; hur känner sig barnen (oavsett ålder) när deras förälder försökt begå självmord? De tänker på vad som hänt om det blivit självmord istället för självmords-försök, de känner sig väldigt svikna och övergivna. Fler känslor har jag inte möjlighet att förstå, men det måste vara många känslor som finns i barnet.
Ilska? Frustration? Hopplöshet? Brist på ansvar? Vem-tänker-på-mig-då? Att mamman är egoistisk som lämnar barnen i skiten? Att mamman räddar sig själv och lämnar skeppet?
Att syskonen (om barnet har några) lämnas i varandras ansvar?



Jag kan gissa i många timmar…

 

 

 

« en konst att göra... | Hem | diskberg »

Kommentarer:

Skriv en kommentar:
Kommentarer är avstängda för detta inlägg