HeartQuake -rakt och ärligt

För ett bra tag sedan, kanske drygt ett år tillbaka i mitt prekära liv sade min psykiatrisjuksköterska I en sak till mig; att mindfulness skulle vara bra för mig och talade om att det betydde medveten närvaro. Jag tyckte att ordet hade en fin klang, det smakade bra i munnen och såg snyggt ut när man skrev det; ungefär som jag anser om ”butterflies” eller ”daisy”.

Mindfulness grundar sig och utgår från uråldrig zenbuddistisk filosofi (det tilltalar mig!). Begreppet som då på svenska blir medveten närvaro har blivit populärt i KBT-kretsar. (Kognitiv beteende terapi tror jag att det bokstavligt står för). Man använder även ordet sinnesnärvaro, och det stämmer bra med vad mindfulness handlar om; närvaro av alla våra sinnen.
Jag kan vara här och nu när jag hör, ser, luktar, känner eller smakar – använder mina fem fysiska sinnen. Sinne innebär också mitt psyke, att jag är medvetet närvarande med tankar och känslor så kan jag lära mig förstå hur mitt sinne påverkar mig.

Det är ett sätt att hitta tillbaka till sig själv och prioritera vad som är viktigt för mig i mitt liv. Det blir väldigt personligt och individuellt, vilket tilltalar mig. Om jag inte lever nu, här när ska jag göra det? Varför väntar jag med att använda mina favoritpåslakan i sängen? Varför sparar jag min favoritmat till en speciell dag?

Jag borde ta till mig mindfulness, ett ickevärderande förhållningssätt för min dagliga tillvaro. Att ha ett annat förhållningssätt till sinnesuttryck och mina känslor och tankar vore ett bra steg för mig. Det sägs att mindfulness har hjälp människor med stressrelaterade sjukdomar och smärtor. Varför funderar jag ens på att ge det en chans; jag borde vara i full gång med att lära mig utöva mindfulness.
Att kunna se mina reaktioner på mina känslor och tankar utan att bedöma dem, lägga värde i dem. Tankar är tankar och känslor är känslor. De är inte den direkta verkligheten, de är min avspeglig av sanningens verklighet. Tankar (och känslor) är inte bestående och jag borde inte ta dem på fullaste allvar och låta dem styra mitt liv. Jag måste öva på det här med mindfulness.

Jag vill ha friheten att förhålla mig distanserat från innehållet i mina tankar och känslor, då kan undvika dem som sårar eller tar mig bort från det som händer i verkligheten. Jag måste lära mig att acceptera känslor som känslor, låta dem och tankarna passera utan att de styr mig i en riktning. Den riktningen kanske är längre bort från det (verkligheten) jag värderar. Jag vill kunna välja att fortsätta i den riktning jag beslutat mig för att gå, med eller utan de tankar och känslor som är jobbiga.
Då kanske jag kan bli mer harmonisk och lugn? Utan att ständigt analysera och bry mig om vad alla andra tycker och tänker, känner och gör.
Tankarna och känslorna ska få passera, men att jag har en värderad riktning som jag ska styra upp.

Kanske kan jag eliminera mycket av min ångest och daglig frustration? Mindfulness är värt ett försök att få ordning på mitt liv. Jag ska bara komma på exakt hur man gör.