HeartQuake -rakt och ärligt

Inom loppet av två veckor har två kompisars mammor försökt begå självmord.
Det är inte lätt att säga något för att vara ett stöd till dem. Vad säger man?
Jag beklagar att din mamma försökte ta sitt liv?
Jag förstår om du är ledsen för att din mamma ville ta sitt liv?
Jag tycker att det är en hemsk situation mina vänner har hamnat i och jag känner sympati för dem, men kan jag känna empati; kan jag förstå hur de känner sig och reagerar på det faktum att deras mammor ville lämna dem och alla andra och slippa leva?
Eller ville deras mammor slippa leva? Ville mammorna ropa på hjälp?
Vad finns det för hjälp som samhället och omgivningen kan ge dem?

Det är olika familjer och handlar om lite olika saker, men en del saker är ett bekymmer i båda familjerna. Jag känner vännerna, men mammorna har jag träffat och fått en uppfattning om och då jag träffade den ena mamman senaste gången ville hon tala om för folk vad man blir lycklig av, vilket känns konstigt när jag tänker på vad som hänt sedan dess.

Jag blir frustrerad och undrar, frågar (till den grad jag känner går innan integriteten säger stopp) och analyserar; hur känner sig barnen (oavsett ålder) när deras förälder försökt begå självmord? De tänker på vad som hänt om det blivit självmord istället för självmords-försök, de känner sig väldigt svikna och övergivna. Fler känslor har jag inte möjlighet att förstå, men det måste vara många känslor som finns i barnet.
Ilska? Frustration? Hopplöshet? Brist på ansvar? Vem-tänker-på-mig-då? Att mamman är egoistisk som lämnar barnen i skiten? Att mamman räddar sig själv och lämnar skeppet?
Att syskonen (om barnet har några) lämnas i varandras ansvar?

Jag kan gissa i många timmar…

_______________________________________________________

Jag läser Stefan Einhorn – Konsten att vara snäll.

Jag kände mig alldeles för snäll och en aning överkörd, och insåg att jag inte haft tid eller möjlighet att läsa de tre böckerna jag köpte utöver studentlitteraturen i februari. Det kändes som att det var dags! Och jag har kommit över trettio sidor utan att somna. Bra! Mycket bra med tanke på mitt hälsotillstånd, det har inget med Einhorns författarskap eller brist på intresse eller annat att göra.
Inledningen gjorde att jag verkligen kommer att bli nöjd med utvecklingen i boken och av mig själv, eller självinsikten, självkännedomen och annat som jag varit tveksam till de senaste veckorna.

Ur själva inledningen av Konsten att vara snäll fastnade jag för;

”För mig är en snäll människa en individ som lever med etiken i sitt hjärta. En snäll människa bär i sitt medvetande ständigt med sig omtanken om medmänniskan. I mina ögon låter detta som i allra högsta grad goda egenskaper.
Och den snälla människan är minst av allt dum. Den snälla människan är tvärtom mycket klok, för hon har – medvetet eller omedvetet – förstått vad det faktiskt handlar om; det vi gör för våra medmänniskor gör vi också för oss själva.”

”Snällhet är en egenskap som måste förvaltas med en stor portion omdöme.” (Detta är vad jag ska skaffa mig; mer omdöme!)

”Att vara snäll på ett äkta, positivt och gott sätt är verkligen en konst.”

Einhorn talar om intelligens (vår förmåga till analytiskt tänkande)och emotionell intelligens (vår förmåga att känslomässigt hantera en situation) och menar att en ytterligare form; etisk intelligens (vår förmåga att göra gott) finns. Grundförutsättningen till etisk intelligens är etik.

Han avslutar inledningen med;

”….vi kan bestämma oss för att bli bättre människor, i vetskap om att vi aldrig blir perfekta. Och det enda vi till slut kan göra är vårt bästa.”

 _______________________________________________________

Jag har en känsla av att jag verkligen behöver denna bok.
_______________________________________________________

Jag tänker på dig fast att jag inte vill

Jag vill inte att du finns i mitt liv alls

Ibland dyker du upp och jag blir arg

Jag vill inte veta av dig

Jag vill inte tänka på tiden som var

För mig är du död

Du är inte värd mig och du vet om det

Du vet att jag inte kan hata dig,

men tro inget annat än att jag försöker.

För ett bra tag sedan, kanske drygt ett år tillbaka i mitt prekära liv sade min psykiatrisjuksköterska I en sak till mig; att mindfulness skulle vara bra för mig och talade om att det betydde medveten närvaro. Jag tyckte att ordet hade en fin klang, det smakade bra i munnen och såg snyggt ut när man skrev det; ungefär som jag anser om ”butterflies” eller ”daisy”.

Mindfulness grundar sig och utgår från uråldrig zenbuddistisk filosofi (det tilltalar mig!). Begreppet som då på svenska blir medveten närvaro har blivit populärt i KBT-kretsar. (Kognitiv beteende terapi tror jag att det bokstavligt står för). Man använder även ordet sinnesnärvaro, och det stämmer bra med vad mindfulness handlar om; närvaro av alla våra sinnen.
Jag kan vara här och nu när jag hör, ser, luktar, känner eller smakar – använder mina fem fysiska sinnen. Sinne innebär också mitt psyke, att jag är medvetet närvarande med tankar och känslor så kan jag lära mig förstå hur mitt sinne påverkar mig.

Det är ett sätt att hitta tillbaka till sig själv och prioritera vad som är viktigt för mig i mitt liv. Det blir väldigt personligt och individuellt, vilket tilltalar mig. Om jag inte lever nu, här när ska jag göra det? Varför väntar jag med att använda mina favoritpåslakan i sängen? Varför sparar jag min favoritmat till en speciell dag?

Jag borde ta till mig mindfulness, ett ickevärderande förhållningssätt för min dagliga tillvaro. Att ha ett annat förhållningssätt till sinnesuttryck och mina känslor och tankar vore ett bra steg för mig. Det sägs att mindfulness har hjälp människor med stressrelaterade sjukdomar och smärtor. Varför funderar jag ens på att ge det en chans; jag borde vara i full gång med att lära mig utöva mindfulness.
Att kunna se mina reaktioner på mina känslor och tankar utan att bedöma dem, lägga värde i dem. Tankar är tankar och känslor är känslor. De är inte den direkta verkligheten, de är min avspeglig av sanningens verklighet. Tankar (och känslor) är inte bestående och jag borde inte ta dem på fullaste allvar och låta dem styra mitt liv. Jag måste öva på det här med mindfulness.

Jag vill ha friheten att förhålla mig distanserat från innehållet i mina tankar och känslor, då kan undvika dem som sårar eller tar mig bort från det som händer i verkligheten. Jag måste lära mig att acceptera känslor som känslor, låta dem och tankarna passera utan att de styr mig i en riktning. Den riktningen kanske är längre bort från det (verkligheten) jag värderar. Jag vill kunna välja att fortsätta i den riktning jag beslutat mig för att gå, med eller utan de tankar och känslor som är jobbiga.
Då kanske jag kan bli mer harmonisk och lugn? Utan att ständigt analysera och bry mig om vad alla andra tycker och tänker, känner och gör.
Tankarna och känslorna ska få passera, men att jag har en värderad riktning som jag ska styra upp.

Kanske kan jag eliminera mycket av min ångest och daglig frustration? Mindfulness är värt ett försök att få ordning på mitt liv. Jag ska bara komma på exakt hur man gör.

.......fast att jag annars somnar närsomhelst och har sovit bort hela sommaren. Utan att överdriva.

Jag fick ett mail. Jag har gråtit. Jag har svarat på mailet. Jag gråter mer.
Jag vill vara guld värd, men jag är verkligen inte det.

Och läkarbesöket har gett mig både hopp och ångest; remiss var det positiva, den nya medicinen är vad skrämmer mig. Jag har funderat över mitt så kallade liv.
Jag har tagit första tabletten och jag ska ta min spänningshuvudvärk, min molande mensvärk och min övriga kroniska smärta och bädda ner mig i min säng.
Frågan är om, när jag vaknar. Imorgon?

Same shit - different day

Too little - too late

Jag hatar människor.