Mina damer och herrar!

Hic Habitat Felicitas må ha slumrat, men är ingalund död. Däremot har bloggen återuppstått under nytt namn på nytt blogghotell. Jag ber att få hälsa välkomna till

Utopier i verkligheten

/Henrik

Bloggen ligger lite i träda efter några veckor av hetsblogganade. En vecka i slutet av juli hade jag över 2000 unika besökare. Det var roligt. Men ett kortvarigt nöje. 2000 läsare som kommer via en länk någonstans, stannar i två minuter utan att kommentera och utan att komma tillbaka är värdelöst. Det är sifferinriktat bloggande som jag inte har lust att ägna mig åt. Så nu är jag tillbaka i den gamla takten. Jag skriver när det passar mig, och när jag verkligen vill skriva. Och så kommer det att förbli. Dessutom kommer jag under hösten att rikta det mesta av min skrivarenergi åt ett annat håll. Mer om det senare... 

En ny termin stundar. Nya kurser. Nya bekantskaper. Nya böcker. DN har, man får anta utifrån Svensk Bokhandels katalog Höstens böcker, listat augustis, septembers, oktobers och novembers romanutgivning. Och jag har spanat in några säkra kort, som antagligen kommer att landa i min bokhylla förr eller senare. En diger samling medelålders, vita män. Det nästan så att jag skäms över mitt eget urval:

Klas Östergren, "Orkanpartyt", Albert Bonniers, 31 augusti

Trots att jag tyckte att Gangsters var ett enda stort antiklimax - en flopp som inte ens nådde förväntningarnas fotknölar - ser jag fram emot den nya boken. Jag tror att att Gangsters var som en stor hårboll i Östergrens hals, som han var tvungen att spy upp för att kunna fortsätta som vanligt. Jag hoppas det i alla fall. Den nya boken tycks vara en till Stockholm förlagd dystopi, med starka influenser från Eddan. Lovande.

---

Bengt Ohlsson, "Hennes mjukaste röst", Albert Bonniers, 7 september

Jag hörde en gång Bengt Ohlsson beskriva skrivande som en vattenkran i ett gammalt hus på landet. Man måste spola och spola brun, tråkigt illaluktande vätska, tills det slutligen kommer klart, välsmakande vatten. Jag har läst debutromanen Dö som en man sa jag. Den var brunt illaluktande och oerhört pubertal. Usel. Gregorius hör till mina absoluta favoriter. Om Hennes mjukaste röst, en relationsroman ur ett kvinnligt perspektiv, håller ens hälften så hög nivå är den ett måste.

---

Torgny Lindgren, "Norrlands Akvavit", Norstedts, 17 september

Ytterligare en norrländsk skröna: "Det här är en berättelse om tre mer eller mindre tillfälliga besökare i det innersta av Västerbotten: konung Karl den femtonde, Jesus Kristus och den utlevade väckelsepredikanten Olof Helmersson. Och om ett synnerligen rart brännvin." Lindgren (eller snarare en formgivare på norstedts) gör som Daniel Sjölin och satsar på ett snyggt retroomslag. Sympatiskt.

---

Björn Ranelid, "Öppet brev till George W Bush", Albert Bonniers, 21 september

Läppglansmannens klagan över läget i världen kan bli spännande läsning, efter att ha hört hans klagan över deckardrottningarna.

---

Don DeLillo, "Falling man", Atlantis, september

Don DeLillo brukar räknas som en av de allra viktigaste amerikanska postmodernisterna, och är ständigt Nobelpristippad. Den nya romanen handlar om världen efter elfte september. Inte bara postmodernism, utan "post nine eleven". Ett utmärkt tillfälle att göra DeLillo bekantskap, tror jag. 

---

Torbjörn Säfve, "De sanna och de falska", Ruin, september

Dervishen från Västerbotten tillhör mina absoluta favoritförfattare, framför allt sedan jag läst hans bok om Ivan Aguéli. Den nya romanen handlar om Muhammed, och kommer alldeles säkert att väcka debatt både här och där. 

---

Christer Fuglesang, "Tretton dygn i rymden efter fjorton år på jorden", Albert Bonniers, 16 oktober

Fuglesang som uppfyllt alla pojkars högsta dröm! Det är klart att man måste läsa boken!

---

Günter Grass, "När man skalar lök", Albert Bonniers, 19 oktober

Ur Günter Grass' självbiografi När man skalar lök sprang en av förra årets intressantaste kulturdebatter. I boken skriver han om sin ungdom som nazist och SS-soldat. Debatten handlade om förlåtelse, om att tiga och om vikten av sanning och öppenhet.

---

Alla studenter svär emellanåt över det genombyråkratiserade verk vi är beroende av för vår fortlevnad: CSN. Den student som svurit kanske allra mest, svär också allra bäst. Dessa sovietklingande mardrömdsberättelser har många gånger fått mig att tänka att det nog inte vore så dumt att göra som Centerpartiet vill, och privatisera skiten. Skrota CSN och låt bankerna ta hand om studielånen med lite lagom mycket statlig insyn. Centerns argument är lockande: Privata bolag är inte lika byråkratiska som statliga verk, då byråkrati ytterst sällan är kostnadseffektiv. Privata bolag konkurrerar med varandra, och skulle kunna erbjuda förmånligare villkor. Reglerna skulle inte nödvändigtvis vara lika rigida - det skulle kanske vara möjligt att få den där dispensen för ett par extra terminer.

Så har jag bruka tänka. Tills jag idag läste en artikel i The New Yorker, som handlar om det amerikanska systemet, som är snarlikt det som Centern förespråkar. Det största problemet med det privatiserade studielånssystemet är att en osäker utbildning är en dålig säkerhet. Sköttes systemet helt utan statlig inblandning skulle knappast någon beviljas lån för at utbilda sig till till exempel skådespelare. I USA har man löst det genom att garantera låneinstituten att pengarna skall betalas tillbaka. Misslyckas studenterna efter sin utbildning går staten in och betalar stora delar av lånen. Det garantisystemet kostar drygt fyra gånger så mycket som ett helt offentligt lånesystem skulle göra. Fyra gånger så mycket.

Men även låneinstituten kostar pengar. De uppmärksammas gång på gång för sina enorma vinster. Vinster som kommer från återbetalande akademiker. Vinsterna används dels till att betala höga löner, dels till att vinna nya delar av marknaden. På de amerikanska universiteten finns ett slags ekonomiska rådgivare som hjälper studenterna att välja rätt låneinstitut för att finansiera sina studier. I praktiken är dessa rådgivare inget annat än köpta marknadsförare. Låneinstituten mutar rådgivarna med aktier mot att de rekommenderar deras tjänster, eller köper in sig på hela universitet med ekonomiska bidrag. Man mutar nedåt för att få nya låntagare, och uppåt för att politikerna skall ha överseende. Allt på studenternas bekostnad.

Valet tycks stå mellan byråkrati och korruption. Jag föredrar telefonkö och långsamma processer, framför mutor och skitigt mjöl. CSN, min vän...

Jag läser i DN att antalet hemmafruar bland USA:s välbeställda ökar lavinartat. Mina oroade tankar söker sig till Olof Lagercrantz, vars ungdomsbiografi Min första krets jag just läser, och hans beskrivning av föräldrarna, Carl och Agnes. Några tänkvärda ord:

Carl drev Agnes in i sinnessjukdomen. Det låter hårt men är ej osant. I rättvisans namn måste tilläggas att Carl stod som en representant, skuldlös personligen i viss mån, för ett samhälle där kvinnorna var tillspillogivna, där ingen plats fanns för dem som människor, blott som typer och tjänare.

När äktenskapet började väntade han sig att fjärilen vid herrgårdsdammen, den behagfulla i sagoslottet, över en natt skulle förvandla sig till en praktisk husmor, börja skramla med nycklar, sätta jungfruarna i rörelse, servera utsökta rätter. Med sådant kunde Agnes inte ställa upp. Hon hade ingenting lärt sig. Det enda hon kunde bjuda honom var oinskränkt beundran och total lydnad.

Agnes hade höga tankar om sin man. Han ägde moralisk storhet och det fick vi oss tidigt inpräglat. Som medborgare och far var han omutlig och skrupulöst hederlig. Den nimbus som omgav honom förstärktes av hans spartanska vanor vilka tycktes emanera ur hans moral. Då Agnes saknade varje insikt i ekonomi och politik kunde hennes beundran för sin man växa ostörd av fakta.

Veckans tema i Bokfemman är utländska (icke svensk- eller engelskspråkiga) författare. Jag har valt att ta bort alla västeuropeiska författare, för att begränsa mig lite och följa syftet med listan - att vidga vyerna en aning, och plocka fram böcker från andra kulturer än den egna. Jag inbillar mig själv att jag har betydligt mer kulturellt gemensamt med norrmän, danskar och fransmän än med de flesta amerikaner. Listan visade sig bli kraftigt ryskdominerad:

Michail Bulgakov - Mästaren och Margharita. Boken som fick mig att vilja läsa litteraturvetenskap. Framstår fortfarande som något av en idealbok. Är en bok fullständigt skruvad och innehåller en något som har minsta antydan till djävulsgestalt refererar jag genast till Mästaren och Margharita, och tycker att boken är bra.

Fjodor Dostojevskij - Idioten. Tidernas kanske allra bästa bok, och utan tvekan Dostojevskijs bästa.

Boris Akunin - Leviathan. Rysk deckare i Agatha Christie-anda. Akunin är en av få deckarförfattare som kvalar in på mina listor över huvud taget.

Orhan Pamuk - Den vita borgen. Förra hösten fick jag äntligen hojta äntligen, och det kom verkligen från hjärtat.

Bohumil Hrabal - Den ljuva sorgen. Tjeckoslovakiska Hrabals självbiografi om uppväxten kring ett litet tjeckiskt landsortsbryggeri är den bästa biografi jag läst. Uppföljare till När seklet var kort, om Hrabals föräldrar, som filmatiserats med otroligt lyckat resultat.

Jag har svårt för nationalromantik. Gubbsjuka finner jag obehagligt. Nakna kullor i vattenbrynet får det att vrida sig i magen på mig. Idag har jag fått en ny favoritkonstnär.

Anders Zorn.

Zorns fantastiska akvareller från ungdomens resor till Orienten:

Den mystiska, vackra arabkvinnan som ständigt återkommer med sin unga, kanske nubiska slavinna

Vyerna över Konstantionopel, och kaikroddaren på Bosporen med sin nästan monokroma färgskala

Den lilla skoputsarpojken på takterassen  i Algeriet

Arkitekturstudierna av Topkapi och Alhambra - nästan lika vackra som palatsen själva

Och inte minst de underbara bilderna från hamnen i Alger, med de fantastiska återgivningarna av solens spel på vattenytan

Boken att läsa heter Zorn och Orienten, är skriven av Birgitta Sandström och så kort att den nog bör kallas häfte.

Om man googlar på mitt namn (detta narcissistiska folknöje...), hittar man bland annat en artikel ur Aftonbladet 2003: Läsarnas 1:a maj-paroller. Läsarna har fått maila in sina slagord, och ett antal har publicerats. Och ungefär mitt i listan kommer det:

  GUD LEVER GENOM KÄRNKRAFTEN
  Henrik Sundbom, Knivsta 

Det är, mig veterligen, enda gången jag omnämnts eller publicerats i en tidning. Jag vet inte riktigt vad jag menade. Menade jag att Kärnkraften är ett mirakel? Eller menade jag att Gud är eldriven? Ibland blir jag inte riktigt klok på mig själv. Eller på min humor.

Vilka av dina ungdomssynder hittar Google? Berätta!

När jag läser om Maja Lundgrens nya bok Myggor och tigrar får jag Bert Karlsson-vibbar.

Lundgren har alltså skrivit en bok som om man får tro tidningarna inte har några andra ambitioner än att smutskasta och "avslöja" kultureliten. Nu skall all mobbning, otrohet, äckel och smutskastning fram i strålkastarljuset. Björn Ranelid och Carl-Johan Vallgren skall tydligen utmålas som extra slemmiga odjur. Det kanske de är också. Vad vet jag. Men det är konst som skall bedömmas, inte konstnärer. Böcker som skall läsas, inte författare. Att klimatet är rått och konkurrensinrikttat på lite för många arbetsplaster är knappast något sensationellt. Problemet är att vi inte har en aning om sanningshalten. Varför kallar Lundgren sin bok för roman, om den bara innehåller verkliga personer och sanna händelser?

Nej, jag ger inte många ören för det stora avslöjandet (inte just nu i alla fall, kanske när jag läst boken). I mina ögon är detta en stor PR-kupp. Skvaller säljer. Det är dubbelt så roligt att läsa att Ranelid har gjort något halvtaskigt, som att en påhittad författare gjort något heltaskigt. Snaskigt är ledordet.

När Bert Karlsson släppte sin självbiografi Mitt liv som Bert förra året marknadsförde han sig på precis samma sätt som Lundgren. Den osminkade sanningen om Sveriges kändiselit. Nu kommer den osminkade sanningen om kultureliten. Hur stor sensation blev Berts bok? Hur många förlorade i anseende, och har dragit sig undan i vanära? Hur många tyckte att det handlade om stor och god litteratur? Och hur mycket tjänade Bert...? Välkommen till klubben, Maja, Bert tar emot med öppna armar.

På vårens sista seminarium i konsthistoria, tilldelades vi en bunt olika ritningar av berömda byggnader. Genom att kika på planritningar, 3d-ritningar etc. skulle vi dra slutsatser om byggnadernas funktioner och hur man förväntas röra sig i rummen. Vi uppmanades föreställa oss hur byggnaderna ser ut i verkligheten, och gissa när de kan ha tillkommit och vem arkitekten kan ha varit. 3D-ritningen ovan är den som kanske satte allra störst griller i huvudet på oss. Epok är väl inte så svårt att gissa sig till, men funktion och arkitekt är långt ifrån självklart. Så nu frågar jag er: Vad är det ni tittar på? Fina komplimanger utlovas till den som gissar vilt (eller svarar rätt)!

Jag har för bildade läsare, det här gick ju alldeles för fort!

"Liknar Le Corbusier's kyrka Notre Dame du Haut i Ronchamp"

 - Magnus W -

DN skriver idag om Lerum kommun, där man är irriterade över att nätencykopedien Wikipedia återger deras kommunvapen annorlunda än de själva. Trots att DN till och med tagit kontakt med riksheraldiker Henrik Klackenberg, som pedagogiskt förklarar att  "ett kommunvapen är fastställt och registerat som en beskrivning i ord och därför finns det lika många korrekta framställningar av vapnet som det finns konstnärer, så länge beskrivningen av vapnet följs" har inte tidningen förstått att det finns utrymme för variationer och mode inom heraldiken: "Skillnaden mellan Lerums och Wikipedias vapenköldar syns tydligt. Frågan är om det elakhet eller oförmåga som ligger bakom 'förvanskningen'"

Det går till och med mode inom heraldiken. Sköldar ändrar form, djur ändrar utseende och färger ändrar nyans. I Lerum och på DN tycks man tror att ett vapen är en grafiskt fastställd logga. Ett ganska så förståeligt missförstånd, som gör heraldiken väldigt tråkig. Jag har jobbat en del med Östergötlands vapen under våren - i samband med att Nationen beställt nya fanor har vi vektoriserat vapnet. Och just att leta och välja och vraka bland gamla varianter är ju hela tjusningen. Från 1800-talets snirklar till 80-talets stela, strama stiliseringar. Fram för friheten!

För mer om heraldik: Heraldica

Jag har sedan länge givit upp ambitionen att skriva recensioner av alla böcker jag läser här på bloggen. Dels är det ganska så tråkigt att skriva recensioner, dels verkar ingen vara intresserad av att läsa dem. Men jag vill ändå dela med mig av mina tankar och funderingar. Häromkvällen kunde jag inte somna, och ägnade istället en timme åt att läsa Olof Lagercrantz'  lilla essäsamling Om konsten att läsa och skriva. Ett typexempel på en bok som det inte går att redogöra för. Möjligtvis slulle jag kunna försöka förmedla den stämning, och det lugn jag invaggades i av Lagercrantz fatastiska språk, och träffsäkra noteringar. Men det kan jag inte. Det skulle bra bli krystat. Så ni får bara en liten, liten reflexion:

Det som gör Om konsten att läsa och skriva så bra, är att Lagercrantz trots bokens titel inte har någon som helst ambition att skriva någon på näsan. Längre bort än såhär kommer man inte från Harold Blooms Hur du bör läsa och varför. Ändå sitter jag där vid min urdruckna kopp te, ser klockan slå tolv samtidigt som jag lägger ihop boken, och har en bestämd känsla av att hela mitt liv ha läst fel. Lagercrantz har inte instruerat mig. Har han mycket varsamt planterat ett frö till en tanke i mitt bakhuvud: Sluta tävlingsläsa, Henrik. Skynda inte igenom bok efter bok. Läs varsamt. Läs om. Där Harold Blooms tes är att livet är för kort för dåliga böcker, är Lagercrantz' att livet är tillräckligt långt för att man skall skänka de bra böckerna den tid de verkligen förtjänar. Det är både sympatiskt och svårgenomförbart.