Mina damer och herrar!

Hic Habitat Felicitas må ha slumrat, men är ingalund död. Däremot har bloggen återuppstått under nytt namn på nytt blogghotell. Jag ber att få hälsa välkomna till

Utopier i verkligheten

/Henrik

Bloggen ligger lite i träda efter några veckor av hetsblogganade. En vecka i slutet av juli hade jag över 2000 unika besökare. Det var roligt. Men ett kortvarigt nöje. 2000 läsare som kommer via en länk någonstans, stannar i två minuter utan att kommentera och utan att komma tillbaka är värdelöst. Det är sifferinriktat bloggande som jag inte har lust att ägna mig åt. Så nu är jag tillbaka i den gamla takten. Jag skriver när det passar mig, och när jag verkligen vill skriva. Och så kommer det att förbli. Dessutom kommer jag under hösten att rikta det mesta av min skrivarenergi åt ett annat håll. Mer om det senare... 

DN skriver idag om Lerum kommun, där man är irriterade över att nätencykopedien Wikipedia återger deras kommunvapen annorlunda än de själva. Trots att DN till och med tagit kontakt med riksheraldiker Henrik Klackenberg, som pedagogiskt förklarar att  "ett kommunvapen är fastställt och registerat som en beskrivning i ord och därför finns det lika många korrekta framställningar av vapnet som det finns konstnärer, så länge beskrivningen av vapnet följs" har inte tidningen förstått att det finns utrymme för variationer och mode inom heraldiken: "Skillnaden mellan Lerums och Wikipedias vapenköldar syns tydligt. Frågan är om det elakhet eller oförmåga som ligger bakom 'förvanskningen'"

Det går till och med mode inom heraldiken. Sköldar ändrar form, djur ändrar utseende och färger ändrar nyans. I Lerum och på DN tycks man tror att ett vapen är en grafiskt fastställd logga. Ett ganska så förståeligt missförstånd, som gör heraldiken väldigt tråkig. Jag har jobbat en del med Östergötlands vapen under våren - i samband med att Nationen beställt nya fanor har vi vektoriserat vapnet. Och just att leta och välja och vraka bland gamla varianter är ju hela tjusningen. Från 1800-talets snirklar till 80-talets stela, strama stiliseringar. Fram för friheten!

För mer om heraldik: Heraldica

Jag har sedan länge givit upp ambitionen att skriva recensioner av alla böcker jag läser här på bloggen. Dels är det ganska så tråkigt att skriva recensioner, dels verkar ingen vara intresserad av att läsa dem. Men jag vill ändå dela med mig av mina tankar och funderingar. Häromkvällen kunde jag inte somna, och ägnade istället en timme åt att läsa Olof Lagercrantz'  lilla essäsamling Om konsten att läsa och skriva. Ett typexempel på en bok som det inte går att redogöra för. Möjligtvis slulle jag kunna försöka förmedla den stämning, och det lugn jag invaggades i av Lagercrantz fatastiska språk, och träffsäkra noteringar. Men det kan jag inte. Det skulle bra bli krystat. Så ni får bara en liten, liten reflexion:

Det som gör Om konsten att läsa och skriva så bra, är att Lagercrantz trots bokens titel inte har någon som helst ambition att skriva någon på näsan. Längre bort än såhär kommer man inte från Harold Blooms Hur du bör läsa och varför. Ändå sitter jag där vid min urdruckna kopp te, ser klockan slå tolv samtidigt som jag lägger ihop boken, och har en bestämd känsla av att hela mitt liv ha läst fel. Lagercrantz har inte instruerat mig. Har han mycket varsamt planterat ett frö till en tanke i mitt bakhuvud: Sluta tävlingsläsa, Henrik. Skynda inte igenom bok efter bok. Läs varsamt. Läs om. Där Harold Blooms tes är att livet är för kort för dåliga böcker, är Lagercrantz' att livet är tillräckligt långt för att man skall skänka de bra böckerna den tid de verkligen förtjänar. Det är både sympatiskt och svårgenomförbart.  

Jag har kommit på att jag fullständigt avskyr när uttrycket "klubben för inbördes beundran" används som förolämpning. För vad är egentligen motsatsen? Klubben för inbördes missunnsamhet? Klubben för inbördes avund? Klubben för inbördes förakt? Klubben för inbördes tävlan? Vad är det för ideal, egentligen? Nä, då föredrar jag i all ärlighet sällskap där man tillåts berömma och uppmuntra varandra, och ge varandra en välbehövd klapp på axeln. Klubben för inbördes förakt lämnar jag åt Jante och hans adepter.

Med mycket liten, men ändå, anknytning till den här artikeln

 <Vino i sitt rätta sällskap

Jaha. Det är med likgiltighet jag hör nyheten om att Alexandre Vinokourov, Kazakstans store cykelhjälte, åkt dit för bloddopning. Jag är inte särskilt förvånad. Från start har jag sagt att om Tour de France var en film, skulle Vino vara den mörkt klädde antagonisten, spelad av en Dolph Lundgren med cykelkropp, som får sprutor i lårmusklerna och biter huvudet av kattungar. Jag tror inte att han är representativ för sin sport. Jag tror att han tillhör en äldre skara fuskare som fortfarande tror att de skall komma undan med sin skit.

Tvärtom tror jag att cykelsporten är på väg att bli världens renaste, från att kanske ha varit den smutsigaste. Jag har förstått att det ingen annanstans förekommer så många och så omfattande tester som inom cykeln. Man tar fram nya metoder och sätter nya normer, som sedan sprider sig till andra grenar. Att man hittar fler bovar med en stor, välutbildad kår av dopningstestare, är inte konstigare än att man fångar fler fiskare med ett finmaskigt nät än med en ensam tråd. Att det inte fler åker fast i årets tour, som i sin roll av ödesavgörare är rigorösare än någonsin i sina kontroller, tror jag är ett tecken på att man börjar få bukt med problemet. Att Vino nu skall tvingas böta en årslön tror jag okså kommer att statuera som avskräckande exempel.

Nästan tråkigare än dopningsskandalerna, är att svensk media bara rapporterar om de negativa sidorna av Touren. DN blåser på med stora rubriker, och Sportnytt visar sitt hittills längsta inslag om loppet. För att en åkare som ligger 28 minuter efter ledartröjan dopat sig. Endast Svenskan ger skandalen ett proportionerligt uttrymme - men får kritik för att de inte gör tillräckligt stor sak av det hela. Men som cykelsporten uppenbarligen inte är intressant nog att skriva om när allt flyter på som det skall, borde den inte heller röna något större intresse när någon dopat sig. Eller är det så, att om en brittisk hästpolospelare ertappades dopad, skulle man göra rubriker också av hästpolo?

För övrigt tycker jag att det danska laget CSC:s presschefs förslag om att inte bara dopningstesta, utan också intelligenstesta cyklisterna låter ypperligt. Vino måste ha lägre IQ än gelén i sin sadel. Och Michael Rasmussen måste ligga i nivå med sin cykelram, om han tror att man kan smita från kontroller utan att bli misstänkt. Jag tror inte att Rasmussen är dopad, bara dum i huvudet. Heja Contador!

DN DN DN SvD

Bok- och biblioteksmässan ställer på sin hemsida frågan om 29 bokstäver är nog, och erbjuder en enkel och rolig programvara för att skapa nya bokstäver, och fylla igen alfabetets luckor. Jag skapade dessa tre bokstäver, som står för de assimilerade och i svenskan så vanliga ljuden R+N (barn, järn), R+D (bordell, nörd, "Paul har köpt en bardboll..."), och R+T (ärta, snärta, start). Visst vore de ganska bra?

Jag såg på Daniel Åbergs blogg att även han odlar chili. Sympatiskt. Och hans inlägg påminde mig om att jag inte skrivit om eller visat bilder på mina små kryddkompisar sedan i januari. Så fort jag kommer hem skall jag fota och publicera lite bilder! Såhär såg kompisarna ut i januari:

Under visfestivalen i Västervik delades årets Åkeströmpris ut till Alf Hambe, 76. Prissumman ligger på 25 000 kronor. Och i Helgen fick tilldelades Henke Larsson Victoriastipendiet. 20 000 kronor.

Jag känner inte till Alf Hambes privatekonomi särskilt väl, men jag kan tänka mig att han lever ganska så gott. Och han är tillräckligt gammal för att ha ett eget musikpris uppkallat efter sig. Hambestipendiet.

Att Henke Larsson är stormrik skulle jag däremot kunna ta gift på, och 20 000 för honom är väl ungefär lika mycket värt för honom som 27,50 är för mig. Dessutom är han gammal och klar med sin karriär, precis som Hambe.

Jag har ingenting emot att man uppmärksammar äldre artister och idrottsmän. Men jag tycker att två herrar av Hambes och Larssons kaliber bore få varsin hedersam blombukett och stort mediautymme, istället för pengar som de i alla fall inte behöver. Stipendier borde vara förbehållna unga talanger, som behöver stålar för att ta sig vidare i sin karriär.

DN DN SvD SvD

^Den första upplagan av Tour de France, 1903. Varför är det inte längre någon som genomför Touren i gubbkeps eller hatt och kavaj?

Liksom förra året har jag ett sommarjobb som innebär oerhört mycket dötid framför en dator. Jag har inte riktigt samvete att läsa en bok på jobbet, utan har fått se mig om efter nätbaserade sysselsättningar att fylla min tid med. (när man sitter och knappar på ett tangentbord ser det i alla fall ut som om man jobbar.) Och jag har funnit Tour de France.

Jag är i sanning oerhört ointresserad av sport. Men touren har sin tjusning. Runt klockan tolv brukar dagens etapp börja, och målgången blir någonstans runt 17.30. För min del är det perfekt att följa med de första fyra och en halv timmarna, som faktiskt brukar vara ganska så tråkiga, på nätet och sedan komma hem lagom för att se den sista kvarten på Eurosport. Men varför lockar långdistanscykel och Tour de France, när all annan sport är så enormt trist? Jag tror jag har en förklaring:

Det händer ytterst lite. I gårdagens etapp var ställningen i princip densamma i 236 km. ALLT hände på 700 meter. Det betyder förstås att kommentatorerna måste komma på annat att kommentera i ungefär fem timmar, innan det är dags för den rafflande avslutningen. Och de får god hjälp av de helikopterburna kameramännen, som gör djupdykningar i vackra omgviningar, idylliska småstäder och fantastiska slott som cyklisterna susar förbi. Herrarna Vacchi och Adamsson på svenska Eurosport berättar om slottens arkitektur, ursprung och historia. Detta blandat med anekdoter och minnen om de tävlande och om äldre tiders tourer. Le Grand Tour, i direkt tradition från det kungliga ärevarvet, är lika mycket en PR-odyssé genom den franska landsbygden som det är en cykeltävling. Och däri ligger tjusningen. För vilken annan sport kan erbjuda det?

Dessutom är det fascinerande hur djupt rotad cykelsporten är i den franska kulturen. Tänk bara på hur rörd Dominique Bredoteau i Amelie från Montmartre blir när han får återse barndomens gamla tenncyklister. Eller den fantastiska filmen Trion från belleville, med sina abnormt formade cyklister.

Mindre trevligt är att doping är lika djupt rotat i cykelkulturen, som cykel är i den franska. Läs bara det här utdraget ur en intervju med ett par cyklister från 1924:

Do you want to see what we run on? (From his bag he took out a phial) That's cocaine for the eyes, that's chloroform for the gums. That, said Ville, also emptying his musette, is a cream to warm up my knees. And the pills, do you want to see the pills? They each took out three boxes. In short, said Francis, we run dynamite. (saxat ur Bill Sunds uppsats 'Tour de France - några reflektioner')

Bra Tour de France-länkar:

www.letour.com - Tourens officiella hemsida innehåller allt man behöver veta. Dessutom finns Live-tjänsten, som gör att man kan följa med i vad som händer trots att man sitter på jobbet. Hela sidan finns  i en bra engelsk version.

www.proffsklungan.nu - En svensk site om cykelsport som erbjuder nätets kanske bästa bevakning av touren på svenska. Dessutom finns ett bra forum.

Roberto Vacchis blogg - Eurosports extremt kunniga kommentator bloggar om touren.

Roubaix Revisited - Den bästa blogg om Touren  som jag har kunnat hitta. För oss nybörjare länkar Danne, som driver sidan, alla namn, tävlingar och lag till sin cykelsida där dessa förklarars bättre än någon annanstans (på svenska).

Svenska Dagbladet - är den svenska tidning som är bäst på att rapportera om touren. Tävlingens behagligt tillbakalutade kulturella status spädes på extra av det härliga samarbetet med Tasteline: Följ Touren matvägen. Var med i tävlingen också!