theme.postedin: Film | Permalink | Kommentarer [2]
I Matt Groenings framtidsvision är Arnold Schwarzenegger president, och sånär som till hårfärgen lik sin Springfieldmotsvarighet Rainier Wolfcastle. Idag fyller giganten* 60 år.
Simpsons the movie är en helt underbar film. Jag såg den sent i fredags kväll, efter en helamerikansk kväll med femtimmarschili, Budweiser och knallrosa donuts. I stort är filmen som ett enda långt Simpsonsavsnitt, med extra hög nivå på skämten, och rejält tillspetsad politisk satir: President Schwarzenegger prioriterar "leading" framför "reading", vilket blir ödesdigert för Springfield. En annan nyhet är det djup som tillförts realtionerna. Det är inte lika självklart att man skall gapskratta åt att Homer stryper Bart, när Bart mår uppenbart dåligt av Homers beteende.
Vad jag inte blir klok på är Groenings inställning till miljörörelsen. Lisa, som vanligt idealistisk, kämpar i filmen för den förorenade Lake Springfield. Man tror att det är uppenbart att Lisas ståndpunkt är den man själv väntas anamma. Men så kommer det. Utmålandet av Schwarzenegger som en totalt inkompetent politiker. Förolämpningen som hade kunnat komma från mig, likväl. För några år sedan. Men jag har sakta men säkert kommit att omvärdera the Governator. Han bryter aktivt med Bushs miljöpolitik, och inför kvoter och regler som är bland de radikalaste i världen. Detta i en stat som om den vore självständig vore världens ekonomiskt nionde största. Om Sverige så förbjöd biltrafik vore det en fis i rymden jämfört med det Arnold gör i Kalifornien. Men detta väljer alltså skaparna bakom Simpsonsfilmen att sparka på, trots att man lyfter fram Lisas milöengagemang. Paradoxalt. Eller är det jag som läser in för mycket i att Schwarzenegger är tacksam att driva med?
Hur som helst kan jag inte annat än rekommendera filmen. Var jag recensent skulle jag ge den det högsta betyg som finns. 12 Nürnbergrättegångar av tolv, eller nåt sånt.
*syftar på kroppsmassa, inget annat.
theme.postedin: Film | Permalink | Kommentarer [2]
Ingmar Bergman är död.
I fredags började jag skissa på att propagerande inlägg om att Bergman borde få Nobelpriset i litteratur. Idag är han död. Hur minns jag Bergman? Som Nadias husgud. Som humorist. En lektion i kärlek, som brukar avfärdas som alldeles för lättsam, är min favorit. Som en enstörig gammal gubbe med ångest, dämoner och rädsla för döden. Schack matt. Ikväll vill jag se Smultronstället.
Det är nästan makabert hur välförberedda DN måste varit, som direkt efter beskedet publicerar en lång essä om döden som gestalt i Bergmans filmer. Förståeligt - kulturjournalisterna har väl väntat länge på det här. Men ändå makabert.
theme.postedin: Film | Permalink | Kommentarer [0]
<Aj!
"I en scen på familjen Simpsons hustak slår sig Homer i ögat med den vassa sidan av en hammare.
-Närmare Luis Buñuel än så kommer vi nog aldrig i Springfield, säger Groening.
Han väntar lite och när största delen av publiken skrattar applåderar han.
-Jag var tvungen att testa det skämtet. Det hade aldrig fungerat i USA med en referens till Buñuels Den andalusiska hunden."
Andres Lokko har träffat min gamla idol Matt Groening, och Al Jean - Simpsons-filmens manusförfattare, och det är först nu jag inser hur mycket jag ser fram emot filmens premiär. Jag har alltid varit negativt inställd till hela konceptet, och jag har fortfarande svårt att tro att familjen Simpson gör sig i långfilmsformat. Men jag är oändligt nyfiken. Och Groenings kommentar ovan är ju lovande...
Jag var följde naturligtvis också Lokkos uppmaning att besöka simpsonizeme.com, för att få fram min gula avatar:
Ganska, likt, inte sant?
theme.postedin: Film | Permalink | Kommentarer [2]
Idag kom det uttalande om kvalitetsfilm från SF som jag efterlyste igår. SF:s VD Jan Bernhardsson säger såhär i DN:
"Med den marknadsposition vi har måste vi göra utrymme för den smalare filmen också. Vi måste spegla det behov som finns på marknaden, och det finns ett behov av sådan film också"
Jag känner mig något lugnad. Men oron kommer tillbaka när inställningen, att det har högre prioritet att bygga nya Filmstäder än att satsa på de gamla, anrika biosalongerna som av tradition är de smalare filmernas hemvist, lyser igenom i alla andra uttalanden. Den tjugoåttonde augusti skall Stockholms Stads kulturnämnd diskutera hur de skall stödja små, fristående biografer som visar kvalitetsfilm. Det känns också betryggande en liten stund. Och i Uppsala frodas i alla fall Fyrisbiografen. Men sedan påminner jag mig själv om att Triangelfim inte längre finns. Då spelar det ingen roll hur gärna en enskild biograf vill visa makedonsk stumfilm - leverantören är ju borta. Framtiden känns fortfarande mörk. För man vågar väl knappast sätta sitt hopp till Folkets Bio?
theme.postedin: Film | Permalink | Kommentarer [0]
"Kvalitetsfilm" är ett konstigt begrepp. Från början syftar ordet på franska storproduktioner baserade på 1800-talets litterära klassiker. Konstymdramer med stor budget, vars högsta syfte var att göra filmen kulturellt rumsren och jämnbördig med teatern. Såväl företeelsen som begreppet kritiserades av det franska 60-talets Nya Vågen-generation. Truffaut. Chabrol. Romer. Godard. Paradoxalt nog är Nya Vågen sinnebilden för det som de flesta som använder sig av begreppet "kvalitetsfilm" idag syftar på. (Ännu mer paradoxal är kanske Chabrols storslagna filmatisering av Flauberts Madame Bovary)
Hur som helst - ett ord som "kvalitetsfilm" borde inte behövas. Det borde vara självklart att alla filmskapare och alla filmkonsumenter eftersträvar kvalitet. Men eftersom begreppet åter används, är det uppenbarligen inte så. Eller? Jag tror att de flesta som arbetar med film strävar efter någon form av kvalitet. Tekniska framsteg som möjliggör nya extrema specialeffekter gör självklart att en film kan hålla en tekniskt hög kvalitet. Etc, etc, etc. I slutändan handlar det om att tjäna pengar, och det är kommersialiseringen som tvingar fram de höga protesterna och de pretentiösa ropen efter "kvalitetsfilm". Vad man saknar är film med konstnärliga kvaliteter:
En filmbransch som hetsar fram filmer som kostar närmare 5 miljarder kronor att spela in tycks ha glömt bort att en bra dialog kan vara gratis. Att en vacker bild beror mer på komposition och tankearbete än på teknisk utrustning. Det behövs en motpol till den alltigenom kommersiella filmen, som bara bryr sig om publiksiffror. Därför är det vettigt att använda ett begrepp som kvalitetsfilm. Och därför blev jag bedrövad, när jag igår läste i DN att Astoria Cinemas gått i konkurs. Det är dåligt. Väldigt dåligt. Det innebär nämligen att SF i princip får monopol på den svenska biomarknaden, och SF är experter på att nonchalera icke-amerikansk kvalitetsfilm.
Innan så gott som alla riktigt, riktigt bra filmer som inte är helt pinfärska, visas Triangelfilms logga. Triangelfilm var i mina ögon lika mycket en kvalitetsstämpel som ett distributionsbolag. 2005 köpte Triangelfilm gamla Sandrews, och bildade Astoria. Sedan dess har det bara gått utför. Och nu finns varken biogarfkedjan Astoria, eller distributionsbolaget Triangelfilm kvar. Svenska filmkonsumenter är i händerna på SF, som oftast tänker med plånboken.
Triangelfilm själva kallar på sin hemsida verksamheten som varit för en "motpol till den dominerande anglosaxiska mainstream-filmen [...] som skapar en nödvändig bredd och mångfald i ett filmklimat som alltmer förlorat sina konstnärliga inslag."
Jag hoppades hitta ett uttalande om kvalitetsfilmens framtid i Sverige hos SF, och begav mig till deras hemsida. Men under "nyheter" hittade jag inte ett ord om uppköp, ställningstaganden eller insatser för den icke-anglosaxiska filmen. Däremot hittade jag artiklar om att Sex and the City skall bli långfilm, att Lindsay Lohan skall spela Paris Hilton, och om Bruce Willis tankar om ålder i samband med premiären av Die Hard 4. Den enda positiva nyhet jag hittade var att Kenneth Branaghs filmatisering av Trollflöjten faktiskt går upp på biograferna. Men den glädjen grumsades fort av att den inte verkar gå upp i Uppsala.
Så, som läget verkar antar jag att vi har att se fram emot en bioframtid utan Emir Kusturica, men med Göta Kanal 3. Utan Jean Pierre Jeunet, men med Die Hard 5. En framtid utan så mycket som en skymt av Chabrol, men med öronbedövande mycket Transformers. Hurra!
theme.postedin: Film | Permalink | Kommentarer [1]
Ikväll visade SVT Äventyraren Thomas Crown, som kan vara tidernas allra bästa film. Inte re-maken från 1999 med Pierce Brosnan, som förresten håller en riktigt hög nivå den också, utan originalet med Steve McQueen från 1968. Den har sannerligen allt man kan begära av en film. Djup. Spänning. Romantik. Konstnärlighet i överflöd. Och, inte minst, den där schackscenen. Schackscenen som är en av de mest sensuella scener jag över huvud taget kan tänka mig, utan att den skildrar någonting annat än ett parti schack. I, vad kan det vara, fem minuter säkert. Man sitter som på nålar. Eller för att citera en engelskpråkig recensent: The chess scene is one of the finest or funniest moments in film history. If only they had been on a train, the scene could've ended with an external shot of it racing headlong into a tunnel.
Och McQueens kläder är ju filmen igenom en ögonfröjd. Jösses, vilken film!
theme.postedin: Film | Permalink | Kommentarer [1]
11) Under en hel vecka blev jag förföljd av en äldre man med stor mage och utstickande navel. I duschen, i bastun, i garderoben, under hårtorken, han följde mig överallt. Det var slående. En gång möttes våra blickar, i bastun. Jag var färdig med min bok och tittade upp. Våra ögon möttes genom ångan, och det var inte alls en sådan blick som jag hade väntat mig. Lugn, kravlös, nästan förlorad. Jag gick in i duschen. Han hann ikapp mig igen medan jag knöt skosnörena. Vi knöt bägge under tystnad. Omsider sa han något, sa att jag borde köpa simglasögon, och han nämnde snabbt flera tänkbara märken. Absolut något att tänka på, sa han, så slapp jag få röda ögon.
Det ni just läst är introduktionen av Glenn i Erlend Loes bok Blåst (på norska Tatt av kvinnen, en travesti på Tatt av vinden, Borta med vinden.) I den pågående filmatiseringen av Blåst har man valt att göra Glenn svensk. Jag vet inte om det är för att man tycker att Glenns smått obehagliga, naiva men ändå kamratliga beteende är typiskt svenskt, eller om det är för att man lyckats casta Peter Stormare att spela rollen som Glenn...
theme.postedin: Film | Permalink | Kommentarer [0]
<Brooklyn Bridge
I tisdags var jag och Nadia och såg The Squid and the Whale - Noam Baumbacs fantastiska film om uppvästen i Brooklyn. Filmen handlar om en liten akademikerfamilj som är på väg att lösas upp. Pappans (och i viss mån mammans) elitism borde kunna förstöra vilket förhållande som helst. Jag ska inte berätta så mycket vad filmen handlade om, eftersom jag rekommenderar den extremt mycket förväntar jag mig att ni går och ser den, och då får ni reda på handlingen. Men jag tänkte skriva om lite saker som jag kom att tänka på.
Litteraturvetare kan verkligen vara det drygaste av folk. Filmens fader har svårt att över huvud taget föra ett samtal med någon som inte bryr sig om klassisk litteratur och intressanta filmer. Det är bättre att kunna slänga sig med titlarna på Kafkas alla noveller (som man förstås inte läst), citera Proust och veta tillräckligt mycket om Shakespeare för att kunna dissa honom än att ha empati. Jag och de flesta av mina vänner borde se den här filmen som ett varningstecken.
Framgångshetsande föräldrar är lika äckliga oavsett vad de vill att barnen skall bli bra på. Jag har alltför många gånger förfasats över folk som tvingar sina ungar att träna fotboll fyra fjorton gånger i veckan, utan att fundera på barnet om det verkligen är roligt när idrotten blir mer än bara lek. Över obehagliga mytomaner på Outsiders som får sina barn att tro att de vill bli popstjärnor eller är underbarn. Usch. Och uppenbarligen gäller detsamma med författare och akademiker.
Brooklyn. Är det alltid höst i Brooklyn? Och 70-tal, trots att det skall föreställa 80-tal? Brooklyn verkar vara den bra delen av USA. Där har Bush minst stöd, och man firar Paul Auster-dagen. jag har fått för mig att Brooklyn mer eller mindre är synonymt med Paul Auster. Så länge jag inte åker dit kan jag leva kvar i den illussionen. Skönt va?
theme.postedin: Film | Permalink | Kommentarer [0]
